Radio Speltorsk

"Yippie!" för att datorn är tillbaks och min ej datatillgängliga period är över.

"Helvete!" för att tonvis med saker försvann då min hårddisk hade kraschat och behövde bytas.

Jaha, då verkar datajäveln gått åt helvete helt plötsligt. Eftersom den inte ens är speciellt sugen på att starta upp Windows längre så kanske ni förstår att jag inte heller kommer att slänga upp så mycket nytt här på bloggen heller (detta inlägg skrivs i smyg från jobbet). Jag får se när det blir åtgärdat. Förhoppningsvis skrapar jag fram en mille på trisslotten som ligger i plånboken så jag har råd att lämna in skiten till någon datanisse eller nåt i den stilen…

"Det känns lite vemodigt att göra detta men jag känner att det är ett nödvändigt ont. Jag har bestämt mig för att säga upp min skribentpost på N-spot. Visserligen har jag inte gjort speciellt mycket väsen av mig. Två ynka recensioner och ett fåtal forumsinlägg är allt jag åstadkommit under min tid här på N-spot. Men just nu räcker inte tiden till och med ett jobb som tar upp det mesta av min tid och att jag samtidigt försöker ta körkort för femtioelfte gången i ordningen gör det svårt att fortsätta. Men min tid på N-spot tar inte slut för det. Jag kommer fortsätta att besöka sidan och antagligen posta ett inlägg i forumet då och då. Det finns många skojiga snubbar som hänger här och visst vill man kika in med jämna mellanrum. Jag frilansar numera (med betoning på frilansar) åt Retry och har väl inte hunnit slänga ur mig speciellt mycket nyttigt på den sidan heller. Dem som vill kan alltid besöka min blogg om man mot förmodan vill läsa lite klotter signerat mig i fortsättningen. Så tack för mig. Hoppas mina texter har varit till belåtenhet för de flesta. Med vänlig hälsning/Andreas"

Så löd mitt tårdrypande inlägg på N-spot´s forum tidigare idag. Några verkade faktiskt tycka det var synd att jag drog vilket kändes positivt för min egen del då jag i alla fall kanske har åstodkommit något vettigt under min tid som skribent. Mina recensioner som skrevs på N-spot var väl aldrig några fullpoängare men sidan kändes som en perfekt inkörsport för min framtida hobbykarriär som recensent. Om det nu blir någon hobbyverksamhet ens eftersom jag verkligen har tappat stinget när det gäller den biten under den senaste tiden. Bloggen duger alldeles utmärkt som klotterplank är känslan jag fått de senaste dagarna och det kommer med all sannolikhet bli här mina recensioner hamnar i framtiden. Nåväl, hej då N-spot och tack för den fina tiden! =)

Från 1Up.com:

Gitaroo-Man Live will appear on the PSP, a suitable place for the quirky sequel, as the console market is overcrowded as is. The game will reportedly be released on May 25th and feature brand-new music, a two player versus and cooperative duet mode via Ad-Hoc and other game modes not yet announced.

Obviously, there's no word on a US release; the game hasn't even been formally announced in Japan yet. US release or not, though, this is one UMD that's ending up in my collection as soon as humanly possible.

*Hoppas, hoppas!*

Shadow of the Colossus har blivit överröst med positiva omdömmen och klättrat högt på betygstegen i de flesta tidsskrifter samt spelbaserade hemsidor där det medverkat. En del speltidningar och sajter har gått så långt som att gestalta recensionerna till (nästintill) rena kärleksförklaringar. I vilket fall har en enad spelpress varit överens om att det är ett jävligt bra spel. Jag håller inte med.

Jag har gett Shadow of the Colossus två chanser nu. Vid första försöket gav jag upp redan efter att den andra kolossen var besegrad. Jag tyckte det inte var speciellt roligt helt enkelt. Men efter att ha läst ett par recensioner igen om spelets förträfflighet så kunde jag inte hålla mig. Om alla tycker det är så himla bra så borde det väl vara så? Så för någon vecka sedan startade jag upp en ny sparfil för att ge det en andra chans. Efter fyra besegrade bossar så upprepades fenomenet. Samma känsla som sist gjorde sig påmind. Jag hade inte kul med spelet hur jag än försökte.

Jag har alltid sett bossbataljer som själva moroten i ett spel. Efter att ha ägnat timmar åt svettig pussellösning och actionbetonade uppdrag så är det för att slutligen få möta den elakaste av dem alla, bossen. Det är så det ska vara och har varit i alla tider. Bossen är min belöning för hårt slit på spelets transportsträcka dvs banan. Kalla mig gammalmodig men jag älskar det upplägget.

Shadow of the Colossus gör allt tvärtom. Transportsträckan mellan bossarna är just bara en transportsträcka och bossarna blir ingen belöning till spelaren för ett väl utfört jobb utan i stället blir man hela tiden matad med gigantiska kolosser som ska besegras på löpande band. Detta upplägg ger mig en sån fruktansvärt påtaglig mättnadskänsla trots att spelet egentligen är ovanligt välgjort och att miljöerna samt musiken fullkomligt skriker av episk känsla. Något som jag verkligen gillar och uppskattar i andra fall. Men det hindrar inte det enformiga och tråkiga upplägget som för mig att stänga av spelet efter det andra försöket med risk för att aldrig sättas i gång igen.

Vila i frid – Shadow of the Colossus.