Radio Speltorsk

Några enkla steg för en lyckad söndagseftermiddag:

1. Tryck på den här länken
2. Spela flashversionen av Loco Roco
3. Enjoy! :)

Okej, jag vet. Jag lovade att jag endast skulle hålla mig till spel i denna blogg men nu går det liksom inte längre. Jag menar, helvete! Ghost Rider trailern har äntligen hittat ut på nätet! Självklart ser det super-mega-jätte-animerat ut men åtminstone jag blir likt Ghost Rider själv, eld och lågor över att min barndomsfavorit i Marvel-universumet är på väg till vita duken.

Jag är övertygad om att den kommer floppa men skitsamma, detta ska ses hur kass den än må vara! :)

Jag missade totalt The Longest Journey (eller Den Längsta Resan som det översattes till här), dvs föregångaren till Dreamfall. Och efter att ha läst lite intryck av spelet så verkar det vara ett suveränt alster äventyrspel enligt de flesta. Uppföljarens vitsord har varit ännu fler så glad i hågen och jävligt förväntansfull passade jag på att ta reda på om det verkligen fanns någon substans i dessa påståenden när jag i helgen helt ägnade min uppmärksamhet åt min svarta krysslåda och detta äventyr.

Något som jag snabbt noterade var handlingen och berättartekniken som vida överträffar det mesta i spelväg. Historien om den apatiska tjejen Zoe berättas på ett behagligt och spännande sätt med en del överraskande inslag som mystiska hjälp-meddelanden samt plötsliga försvinnanden. Man undrar hela tiden vad som ska hända härnäst och trots i vissa fall onödigt lång dialog så är Dreamfall storymässigt en pärla. För ovanlighetens skull känner man för karaktärerna tack vare den smarta dialogen. För min egen del kunde de visserligen varit visuellt sett bättre återgivna. Försöket till den överdrivet mänskliga animeringen lämnar mer att önska dessvärre. Miljöerna håller däremot hög klass av vad jag hitills fått erfara.

Några timmar in i spelet konstaterar jag glatt att Dreamfall levererar högklassig underhållning för en äventyrsfantast. Några saker drar dock ner intrycken. Fajtingsekvenserna är bara pinsamma. För det första känns de rejält ihopslafsade och för de andra är de skit-tråkiga att spela. Det känns lite fegt av norska Funcom att implantera något sådant i ett spel av den här kalibern. Införandet av slagsmålsmomenten skvallrar om att detta är något utvecklarna tror att spelare vill ska vara med i var och vart annat spel numera. I detta fall på bekostnad av ett dåligt genomfört jobb med just den delen tyvärr. Men detta är också ett av de få saker som jag än så länge kan klaga på.

Dreamfall verkar oförskämt bra tills nu.

Kommer ni ihåg skaparen av Nintendo ON-filmen? Den där med Virtual Reality-hjälmen ni vet. Nu är han i vilket fall tillbaka med ännu en skum film. Den här är faktiskt ännu underligare. Vill man så kan man plocka fram sax och papper om det nu skulle underlätta.

Själv fattar jag ingenting av detta. Om någon vill förklara så varsågod.

Gillar du spelmusik?

Då gör du så här: besök den här sidan. Tanka hem - Bitpop? Vol. 2. Njut.

Svårare är det inte.