Radio Speltorsk

Spelade nyligen igenom det alldeles förträffliga Castlevania: Portrait of Ruin och blev efter att spelet var avklarat sittande med en tanke. Som belöning efter att ha kämpat och slitit med de senaste årens utforskarinriktade Castlevania-spel och låst upp varende liten procent avkartan, hittat alla gömda vapen och lärt sig alla magier så har den avslutande sekvensen blivit mer pampig och storslagen. I Portrait of Ruin har man tom gått så långt att man lagt till fler banor och bossar att klara för dem som orkar. Detta gör mig lite ledsen i ögat. 

Jag har aldrig varit någon extrem spelare och mina försök till att låsa upp bonusar i spel har i de flesta fall gått åt helvete. Jag är inte tillräckligt duktig helt enkelt. Det är därför som det känns lite snöpligt att jag ska straffas i exempelvis Portrait of Ruin bara för att jag inte är lika grym på att dubbelhoppa som CastlevaniaLover7000 när han skryter på ett forum om hur han spöade Dracula utan att förlora ett liv i Symphony of the Night. Jag vill helt enkelt bara ta mig från start till mål utan att gå miste om hardcorespelarnas belöningar i form av mäktigare slut och andra skojsiga bonusar trots att jag som spelare jämförelsevis suger.

Dessutom tycker jag inte detta ”samlande” är så erektionsframbringande som många andra. I många fall är det bara extremt irritationsframkallande att efter flertalet repitativa handlingar (i mitt fall) till slut ge upp och gå ifrån att ha tokdiggat ett spel till att istället hata det på grund av det frustrerande upplåsningsbara innehållet. Min åsikt är därför att spelmakarna i framtiden ska skänka oss inte fullt så skickliga spelare samma godsaker som den mer hårdnackade highscorejagande målgruppen får ta del av.

Dumma Konami! :(

Lista på saker som måste införskaffas:

Listan efter bebis:
1. Babysitter
2. Bärsele
3. Urkoppling av airbag
4. Gitarrförstärkare
5. Wii

Listan innan bebis:
1. Gitarrförstärkare
2. Wii
3. Ny hemmabio
4. Motionscykel
5. Ny Laptop

Ur en egoistisk synvinkel är givetvis den sista listan roligare än den första men som en numera mer ansvarstagande (nåja) farsa så tänker jag inte i de banorna längre. Helt plötsligt känns det bara så självklart att prioritera någon annan istället för sig själv.

Efter min långa bloggfrånvaro då jag istället ägnat mig åt blöjbyten och sömnlösa nätter tänkte jag göra ett nytt försök med ett par ord om gårdagens Xbox Live Arcade-släpp, Boom Boom Rocket. Jag har nämligen spelat igenom easy-läget nu och som väntat gillade jag det skarpt. De remixade versionerna av gammal klassisk musik (av bland annat Beethoven?!) kändes störtsköna att spela till och kontrollen satt omedelbums som en smäck! Visserligen kommer det inte som en chock att det är en aning sparsmakat men lite mer kunde vi väl ändå fått? Den största besvikelsen är avsaknaden av Live-läge och både låtantalet samt de spellägen som finns att tillgå är även dem ytterst begränsade. Men skitsamma, jag är ju faktiskt helt såld på den här typen av musikspel.

Så trots få spellägen och ynka tio olika låtar att välja på (kommer väl förhoppningsvis släppas flera för hemladdning så småningom) så har jag knappt kunnat slita mig ifrån spelet sedan jag satte mig ner och började att misshandla mina tummar samtidigt som sprakande fyrverkerier fyllt tv-rutan. Boom Boom Rocket är väl värt de 90 spännen jag gav för det och är man det minsta förtjust i rytmbaserade spel så är det en given hemladdning.