Radio Speltorsk

Snyft.

Efter tjugo fantastiska timmar så tog det slut. Ett spel som verkligen passat mig som handen i handsken från första sekunden jag kastade mig in bland de papperstunna miljöerna. Den retronostalgiska grafiken och den smått bizarra framtoningen fick mig att smälta redan då de första skärmdumparna visades från spelet och det ser fanimej ännu bättre ut nu efter att ha upplevt den i verkligheten. Det ser så krispigt och fräscht ut att jag nästan vill ta en tugga på tv:n. Dessutom är storyn bättre än man först kunde ana. Här döljer det sig lite djupare intriger än vad man är van vid i svampriket även om den till en början kan te sig en aning banal och standardiserad.

Frågan är hur länge man får vänta på att ett såhär utflippat och fullkomligt bedårande spel släpps igen? Super Paper Marios sanslöst skruvade ihopkok av genres är smått unikt för ett spel idag. Det tar det bästa av det jag gillar mest i spelväg och gör det till något självklart. En perfekt Farbror Atlas-mix helt enkelt. Så med bara ett par veckor kvar till E3 – Snälla Nintendo, ge mig en fet trailer på Super Paper Mario 2!

Ville bara passa på och meddela att jag fortfarande lever. Tyvärr så går bloggen lite på sparlåga just nu och uppdateringarna har som ni märkt varit extremt få till antalet under den sista tiden. Men frukta icke! Jag har nya projekt på gång. Vloggen tar semester men eventuellt dyker en annan liten idé som jag haft instängd innanför pannbenet ett tag upp på sidan så småningom. Men nog om framtid och mer om det som hänt i spelväg sedan vi hördes senast.

Jag har fått tillbaks mitt Wii och håller just nu på att plöja igenom det eminenta Super Paper Mario. Kortfattat kan man säga att det är en suverän mix av rollspelselement, problemlösning, plattformshoppande och snuskigt underhållande dialog. Bäst till Wii än så länge (Jag räknar inte med Zelda då jag spelade det till kuben). Jag har dessvärre inte hunnit spela så mycket som jag velat då jag haft problem med att slita kontrollen från min flickvän eftersom hon blivit helt besatt av töntspelet Eledees. Irriterande.

Dessutom har jag förälskat mig i Picross DS och blivit lite besviken på Moero! Nekketsu Rhythm Damashii Osu! Tatakae! Ouendan 2 (Försök att uttala detta utan att vricka tungan). Picross är min nästa drog efter att spelat Soduku-läget i Braintraining sönder och samman. Garanterat ett suveränt tidsfördriv i hängmattan i sommar. Ouendan 2 är väldigt bra så är det. Men det är också förvillande likt dess föregångare, Elite Beat Agents och Osu! Tatakae! Ouendan. Själv hade jag hoppats på lite mer nyheter och inte bara återvunnet material. Sedan känns inte musiken riktigt så bra som i det första spelet. Det är visserligen trots detta ett av de bästa musikspelen som gjorts och jag lär få lika mycket kramp i handen av att rotera den där förbannade snurran på de högre svårighetsgraderna som sist. :)