Radio Speltorsk

Skaffade mig ett amerikanskt Xbox Live-konto idag. Tankade därefter snabbt som attan hem Beautiful Katamari och Eternal Sonata.

Beautiful Katamari var som väntat snuskigt likt föregångarna och bjöd på den sedvanliga tröga kontrollen och den sjukt mysko inramningen. Jag är vanligtvis svag för udda koncept men det här börjar i ärlighetens namn kännas lite tjatigt. Att bara rulla runt med en klibbig boll i all oändlighet har sina begränsningar som spelkoncept och efter tre identiska spel på PS2 och PSP så vill jag nog ha lite mer än bara ett onlineläge som en av få nyheter i och med 360-versionen. Nu visade ju visserligen bara demot upp en liten del av fullversionen men om inga större förändringar sker till spelet släpps så hoppar jag nog över det här.

Rollspelet Eternal Sonata var inte heller det någon höjdare. Trista upprepande fajtingsekvenser och ett fiendegalleri som bestod av typ tre olika sorters monster. Så jävla tråkigt. Däremot var grafiken lite småmysig och det Tales-influerade fajtingsystemet funkade riktigt bra. Men det här är nog ändå inget jag lägger några pengar på. Om jag blir sugen på rollspel till Xboxen i framtiden så väntar jag nog hellre på Lost Oddesey eller möjligtvis ett Blue Dragon på rea-hyllorna.

Bara ett helt år efter den amerikanska releasen (satans Nintendo-segproppar!) är det här – Trauma Center: Second Opinion. Jag var inget fan av DS-versionen när jag testade det som hastigast för ett bra tag sedan. Svårighetsgraden var ett par snäpp för hög för min egen del och förstörde ett i övrigt väldigt underhållande spel. Nu när jag återigen greppar skalpellen i den upphottade Wii-versionen så känns det som att alla pusselbitarna faller på plats. Wii-kontrollen passar konceptet ännu bättre och svårighetsgraden går tom att justera inför varje ny operation.

Det här är verkligen ett spel som utnyttjar Wii-kontrollen på bästa möjliga sätt. Den känns verkligen perfekt kalibrerad för ändamålet och alla mina manövrar är väldigt precisa. Precis som det ska vara med andra ord. Jag återkommer med mer intryck när spelet är avklarat och alla tumörer är bortplockade.

27 bast! Hur fan gick det här till? Nyss var jag en finnig liten skit som bodde hemma hos morsan och farsan, spelade konstant Mega Drive och spöade upp brorsan lite då och då. Nu, är jag helt plötsligt farsa, bor i ett hus på landet, går på parmiddagar titt som tätt och äger två bilar! Jag har varit rökfri i nästan ett helt år och jag har slutat att vara fullast när jag går på fest. Jag kanske till slut rent utav blivit lite vuxen vid 27-års ålder. Nä, skulle inte tro det förresten. Jag tycker fortfarande att svampriket skulle vara det ultimata semesterresmålet och jag går fortfarande nästan aldrig någonstans utan min Nintendo DS. Att jag dessutom fortfarande hellre snackar spel än husamorteringar och snygga bilmodeller är väl bevis nog på att jag aldrig riktigt kommer bli den stereotypiska bilden jag har av hur hur en vuxen människa är eller beter sig.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9jZaUNB1v_s]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=aOyoUwM6kKs]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=iWv5JlHUm1Y]

För att se filmerna i bättre kvalité klicka här!

Som ni säkert vet släpptes BioShock-demot igår och efter att ha gått ifrån princip noll på hype-skalan så blev jag helt övertygad om att BioShock var ett helt fantastiskt spel efter alla tokhyllningar av demot på diverse forum. Efter en smärtsam väntetid på 4 timmar på grund av Live´s för tillfället överbelastade servrar var det äntligen dags att stifta bekantskap med den 60-talsdoftande framtidsutopin i form av Rapture.

Det första man lägger märke till efter att man simmat igenom de brinnande vrakdelar som är allt som är kvar av planet man tidigare färdats med är den otroliga detaljrikedom spelet begåvats med. BioShock vimlar av små referenser till vad jag tidigare nämnde – 60-talet. Neonskimrande reklamskyltar blandas med förödelse och det som tidigare varit en sprudlande undervattenstad ligger nu i spillror. 

Musiken är också den hämtad från samma årtionde och ger en extremt kuslig känsla. Ljudmattan bidrar till den smått bisarra atmosfär som genomsyrar hela demot. Man känner sig nästan lite illa till mods bara att gå omkring med den sugestiva stämningen som ljudet frambringar. Och sedan har vi ju fienderna. Brrr. Den lilla flickan ger mig kalla kårar.

I vilket fall är jag ingen FPS-kille och jag blir inte lika eld och lågor efter att ha spelat igenom demot som många andra verkar ha blivit. Visst, jag förstår att man kan göra i byxan för mindre och stämningen i spelet är helt enorm men jag hoppar nog ändå över BioShock tills vidare. Kanske att jag plockar upp ett exemplar när det når rea-backarna men det är nåt med förstapersonsskjutare jag inte riktigt gillar. Jag trodde BioShock kunde ändra på det men icke sa nicke.