Radio Speltorsk

#5 – Super Paper Mario

I dag är jag lat. Den här texten är bortsett från ett par små justeringar identisk med ett tidigare inlägg här på bloggen.

Super Paper Mario är ett spel som verkligen passade mig som handen i handsken från första sekunden jag kastade mig in bland de papperstunna miljöerna. Den retronostalgiska grafiken och den smått bizarra framtoningen fick mig att smälta redan då de första skärmdumparna visades från spelet och det ser fanimej ännu bättre ut nu efter att ha upplevt den i verkligheten. Det ser så krispigt och fräscht ut att jag nästan vill ta en tugga av tv:n.

Dessutom är storyn bättre än man först kunde ana. Här döljer det sig lite djupare intriger än vad man är van vid i svampriket även om den till en början kan te sig en aning banal och standardiserad. Rollspel och plattformshoppande funkar suveränt ihop men dialogerna är verkligen grädden på moset. Den är vid ett par tillfällen i ärlighetens namn smått genialisk och jag kommer på mig själv med att sitta och fnissa upprepade gånger i soffan.

Frågan är hur länge man får vänta på att ett såhär utflippat och fullkomligt bedårande spel släpps igen? Super Paper Marios sanslöst skruvade ihopkok av genres är smått unikt för ett spel idag. Det tar det bästa av det jag gillar mest i spelväg och gör det till något självklart.

Betyg:

Super Play TV – Splogg

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=k2tL34bn3wU]

#6 – Wii Sports

Av alla de spel som släppts och införskaffats till Wii så är det nog Wii Sports som jag lagt ner mest timmar på. Det är simpelt, beroendeframkallande och inbjuder alla till att spela. Seriösa tv-spelare utgör knappast merparten av min kompiskrets men vem som helst kan ha kul med Wii Sports. Det är det som gör det så förbannat bra.

Sen är det ju dessutom ett stort plus att det hela är genomfört på ett exemplariskt sätt. Synd att inte fler utvecklare lyckas lika bra med implanteringen av den rörelsekänsliga kontrollen i sina spel. I Wii Sports är den perfekt kalibrerad och så fort man fått grepp om den så inser man att det finns ett större djup i kontrollen än vad man först trodde.

Det jag vill se i en framtida uppföljare är fler spellägen. Wii Sports lider som många andra spel på den här listan av bristen på innehåll. Dessutom funkar inte alla sporter lika bra som mina favoriter; Tennis, Bowling och Golf gör. Men det går ju faktiskt utmärkt att bortse från dem i så fall.

Betyg:

#7 – Wario Ware: Smooth Moves

Du kan spela Wario Ware: Smooth Moves på två olika sätt. Det oengagerade och tråkiga viset där inlevelsen är noll. Eller på det skojiga viset. Det vill säga tvärtom. Mycket av charmen med Wii-versionen går förlorad om du inte verkligen går in för att spela minispelen på det sätt du blir instruerad att göra.

För Smooth Moves handlar verkligen om att leva sig in i spelet. Det är okej att känna sig fånig när man låter Wiimoten agera snabel och du blir utskrattad av polarna bredvid. För det blir så sjukt mycket roligare då. Dessutom är det här till skillnad från tidigare Wario Ware-spel fantastiskt roligt att spela i multiplayer.

Dartkastningen blev snabbt en favorit här hemma så fort någon kompis var förbi och ville man ha sig ett rejält asgarv så var det bara att köra igång det störtsköna “Bungee Buddies”. Ett minispel där samarbetsförmåga och hoppande verkligen sätts på prov. Det resulterar dessutom alltid i rejäla skrattsalvor och är en suverän isbrytare på förfesten.

Smooth Moves är en fartfylld orgie i minispel och är hur kul som helst men med samma problem som föregångarna. Nämligen innehållet. Singleplayerdelen är avverkad på bara ett par timmar vilket känns lite snöpligt och även om jakten på poäng är ett kul tidsfördriv så hungrar man efter mer.

Betyg:

Ett ord om min första timme tillsammans med Mass Effect:

Stelt.