Radio Speltorsk

Gwellmyn hinner bara närma mig innan jag sticker ifrån igen. Nu har jag återigen spelat om Samorost 2, ett underbart litet peka-klicka-äventyr med den flummigaste grafiken jag förmodligen skådat. Verkligen störtskönt utformad. Jag har redan nämnt både ettan och tvåan på en av mina äldre bloggar tidigare och har man inte spelat dem så finns ettan att spela gratis i en flashversion medan tvåan kostar 6.90 $ om man vill avnjuta hela spelet. Halva spelet går däremot att spela direkt över nätet om man är snål.

Ställningen mellan mig och Gwellmyn? 7-5.

Förmodligen en av spelbranchens mesta Nintendo-efterapare – Rare, ser ut att göra som de brukar. Fast den här gången är det inte bara mjukvaran som de kopierar utan självaste hårdvaran. Det har tidigare ryktats om att Microsoft utvecklar en variant av Nintendos rörelsekänsliga kontroll till Xbox 360. Nu har det dessutom framkommit att det är Rare som ligger bakom tillverkningen och utformningen av kontrollen. Ha ha, det är ju skrattretande ffs! :D

Nu ska det hela tas med en nypa salt men jag blir inte ett skit förvånad om det visar sig att det nya Banjo-spelet utspelar sig i rymden och det medföljer en rörelsekänslig pekkontroll vid köpet. Den som lever får se. ;)

Vad håller på att hända med plattformsgenren? Jag börjar i ärlighetens namn bli lite orolig att min favoritgenre är på väg att försvinna för gott. Nog för att förra årets bästa spel – Super Mario Galaxy, var ett plattformsäventyr men vad kommer härnäst? Är det verkligen så att plattformsspelen är ett utdöende släkte? Är jag en av få som fortfarande längtar efter nya spel med skuttande huvudpersoner? Om man får tro utvecklarnas släpplistor så verkar det onekligen så.

Det finns åtminstone ett par ljusglimtar i mörkret i form av Banjo Threeie (XB360), LostWinds (WiiWare) och Braid (XBLA). Förhoppningsvis har jag missat ett par då det här inte är en alltför imponerande lista. Men det här är spel jag anser vara lovande av de jag känner till när det gäller plattformsgenren. Dessutom är det egentligen bara det nya Banjo-spelet som är en titel där det förmodligen ligger en hel del krut och pengar bakom då de två andra spelen saknar samma distributionskraft och lanseras dessutom bara genom nedladdningstjänster.

Förhoppningsvis utannonseras det fler spel med betoning på plattformsskuttande inom en snar framtid. Det här är definitivt en genre som kan utvecklas och det finns fortfarande utrymme för innovativa ideér. Super Mario Galaxy bevisade ju bland annat att det går att blanda massvis av olika spelmoment utan att spelet tappar fokus. Jag hoppas fortfarande på att Microsoft rycker upp sig när det gäller plattformsspel till sin Xbox 360. Hur många finns det förresten? Kameo kan väl räknas kanske även om det till stor del består av action men sen är det rätt så dött förutom nåt sunkigt Crash Bandicoot-spel.

Jag hoppas verkligen inte att genren är på väg att försvinna när den har så mycket kvar att ge och görs det på rätt sätt är det svårt att slå ett bra plattformsspel på fingrarna när det gäller spelglädje. I en plattformsvärld är det okej om musiken är lite flamsig, grafiken färgsprakande töntsnygg och karaktärerna ser långt ifrån skräckinjagande ut. Det känns väldigt befriande och upplyftande. Det är där charmen ligger. Allt är inte på blodigt allvar. Därför har det ett också ett existensberättigande.

Spel att spela för att ta en paus ifrån allt überrealistiskt övervåld som genomsyrar många av dagens spel. Spel som inte tar sig själva på så stort allvar. Spel att mysa till. Spel som inte får försvinna.

6-4 är numera ställningen.

Det tog mig runt 17 timmar att ta mig igenom Half-Life 2 - ett spel som i mitt tycke hade mått bättre av att varit en aning kortare. En speltid mellan 8-12 hade känts mer lagom, nu var det flera av ”banorna” som blev en aning långdragna. Jag tänker bland annat på den inledande båtåkardelen och dessutom senare partier som definitivt hade tjänat på att varit kortare. Men allt som allt är Half-Life 2 ändå ett fantastiskt spel.

Atmosfären och stämningen som genomsyrar spelet är svårbeskrivlig och känns smått unik. Dessutom berättas historien precis som i originalet på ett magnifikt sätt. Inga taskiga mellansekvenser med omotiverad förrenderad tråkgrafik, nä, inte för en sekund fegar Valve ur utan fortsätter att berätta handlingen sett ur Freemans ögon. Den är också väldigt bra ska poängteras. Karaktärsgalleriet är bland det bättre jag stött på och förmodligen det överlägset bästa när det gäller FPS-genren. Dog och Alyx är fantastiska karaktärer.

Även om jag är sugen på att fortsätta med Episode 1 och 2 direkt så är jag rädd att jag blir aningen mätt på serien. Jag satsar nu istället på att klara Mass Effect som jag har låtit ligga ett tag. Men snart blir det förmodligen dags för de sista existerande delarna av Morgan Freemans strapatser. Slutet på tvåan gör mig rejält nyfiken på vad som komma skall…

Now were talking! Ställningen numera: 5-4 till mig.

Jag lyckades till slut ta mig igenom den sista banan. Egentligen var den inte så svår men den är ohyggligt lång och klantar man sig och dör så är det bara att nöta övriga banor för att levla upp tillräckligt för att ha en chans att ta sig igenom hela. Något som jag inte orkat med förrän nu.

Rez HD är annars en suverän uppvisning i hur en enkel grundidé ska utföras. Trots att spelmekaniken nästan inte har något djup alls så räcker det med att det både design och ljudmässigt knäcker. Jag är inte speciellt frälst i musikstilen som påminner om nån form av trance/techno men i symbios med den abstrakta neongrafiken så passar den perfekt. Helt klart ett av de bättre shmupén jag lirat.