Radio Speltorsk

Portabel spelmaskin på riktigt.

Om ni lyssnat på det senaste avsnittet av Radio Speltorsk känner ni redan till historien. Om inte så för att dra den kort – min DS började krångla genom att titt som tätt stänga av sig själv och eftersom jag var helt inne i spelandet av underbara The Minish Cap så räddade jag kvickt situationen genom att ropa hem en Gameboy Micro på Tradera.

Igår dök den så äntligen upp.

Jag har ägt en del maskiner med tilläggsprefixet Advance tidigare. Två stycken vanliga GBA, en lila och en genomskinlig lila, tre stycken GBA SP, två svarta och en röd. Jag har dessutom ägt fyra stycken DS så det är lite ironiskt att jag helt plötsligt inte hade en enda maskin till hands.

Men åter till min nyinförskaffade hårdvara. Allt är inte frid och fröjd även om jag gillar min Micro. För det första finns det bara en högtalare på systemet. Inte hela världen kan tyckas. Men med tanke på att jag lägger tummen över den från och till, vilket ständigt påverkar ljudvolymen så känns det som ett minst sagt korkat designbeslut av Nintendo. Nu spelar jag förvisso mest med hörlurar inkopplade så jag överlever, vilket får mig att tänka på ett kanske ännu mer idiotiskt designbeslut när det gäller mina tidigare SP-konsoler. Nämligen det faktum att man fick köpa till en hörlursadapter till dessa maskiner. Det slipper man åtminstone nu till Micro.

Skärmen är mindre men bättre än de ursprungliga versionerna av SP då den har riktig bakgrundsbelysning och precis samma mängd pixlar trots mindre format. Dessutom lyser START och SELECT lite fräckt när man sätter på maskinen. Tufft som attan. Men den främsta styrkan med Micro och mitt främsta köpargument är dess storlek. 

Det här är en portabel spelmaskin på riktigt.

I veckans avsnitt gästar Boel Bermann Radio Speltorsk. Boel jobbar som PR och Marketing Manager på spelföretaget Paradox Interactive och givetvis ställer vi henne mot väggen med kniviga frågor i en avslöjande intervju. Spelintrycken kommer från spel som Disgaea III, Silent Hill: Homecoming, A Vampire Story och The Legend of Zelda: The Minish Cap. Veckans speltips står det suveräna Braid för och hyllas som så många gånger tidigare.

Låtlista:
Trash The Plank från Donkey Kong Country av Snappleman (OC Remix)
100 Snakes Cometh av Elfs Featuring Trolls
Nanook of the North av St George and the Dragon
Turn Over a New Leaf från Valkyrie Profile av Motoi Sakuraba

Länkar:
Paradox Interactive
Kadooosch
Bind mig, mata mig

Radio Speltorsk tipsar:
Braid

Vad sägs om lite bakom kulisserna?

Ibland när man spelar in Radio Speltorsk så händer det att vi skenar i väg och diskuterar nåt helt annat än vad som var tänkt. Allt som oftast brukar vi skrota dessa delar eller i vissa fall slänga med det som en tabbe sist i programmet. Men den här gången tyckte vi att det vore kul att dela med sig av vad som sägs.

På torsdag dyker programmet upp i sin helhet med gästen Boel Bermann som ni för övrigt kan höra i detta lilla smakprov.

Är det något som jag, och mina gäster, verkar gilla att prata om så är det gamla hederliga peka-klicka äventyr. En genre som tyvärr inte varit jätteaktuell de senaste åren, men fått sin en liten revival i form av Sam & Max och Strong Bad´s Cool Game For Attractive People. I Spelklassiker Musik III låter vi musik flöda ifrån Lucasarts gamla klassiker, allt för att vi ska minnas en tid då vi fick skratta gott åt underliga dialoger och slita vårt hår i idiotiska pussel.

Låtlista
Zak McKracken and The Alien Mindbenders - Zak McKracken & Commando Remix
Loom – Main Theme
The Secret of Monkey Island – Pirates Theme
Day of the Tentacle – Tentacle Disco
Full Throttle – Legacy
Grim Fandango – Bone Wagon

Att Microsofts onlinetjänst på konsolmarknaden länge legat i framkant har väl knappast undgått någon men jag tycker mig ana ett litet tronskifte åtminstone när det gäller de nedladdningsbara speltjänsterna i början av det här året. Med spel som Flower, Noby Noby Boy (släpps idag) och kommande Trine samt Fat Princess känns det som PSN äntligen börjar få en stabil bas med exklusiva spel. Och i ärlighetens namn var avslutningen på 2008 inte så pjåkig den heller. Både WipeOut HD och Crash Commando visade sig till exempel vara riktiga höjdare men överskuggas ändå av Microsofts envetna matande.

Jag tycker mig finna vissa problem med hur Xbox Live Arcade fungerar för tillfället. Att lansera minst ett spel per vecka kan tyckas ambitiöst men med facit i hand skulle man kunna stryka åtminstone hälften av spelen som släppts till tjänsten och ändå leva med ett gäng mediokra titlar. När jag börjar gräva i Playstation Networks spelbibliotek ser det lite annorlunda ut. Visst, det finns en del skräp här också men kvalitén är ändå märkbart högre.

Flower visar upp sig i all sin prakt.

Det experimenteras dessutom mer på Sonys tjänst. Titlar som Echocrome, Pixeljunk Eden, Flow, Noby Noby Boy, Linger in Shadows och Flower lämpar sig väldigt bra som nedladdningsbara upplevelsespel. Något vi förmodligen aldrig skulle få se släppas på en fysisk skiva och aldrig ens få uppleva om det inte vore för dessa tjänster. Mycket av det jag gillar med den här typen av distribution är att man har möjlighet att uppleva nåt nytt, fräscht eller annorlunda. Behöver det vara ett fantastiskt spel? Egentligen inte.

Jag säger inte att man ska slopa alla spel som inte är annorlunda men att släppa ”light”-spel av existerande retailspel känns som en dålig kompromiss åtminstone jag klarar mig utan.

Och var kommer WiiWare in i allt detta undrar du? Ja, ingenstans är mitt svar. Nä, skämt åsido. Det känns fortfarande som Nintendos nedladdningsplattform bara ligger och bubblar. Den vill aldrig komma igång på riktigt. Nog för att det finns ett par bra spel till tjänsten men eftersom 99% av allt som släppts stinker gammal svettig socka så är det knappt att jag orkar bry mig längre. Det andra grova felet är dessutom Wii´s futtiga lagringskapacitet. Men allt det där är ett faktum sen länge.

Noby Noby Boy - bland det underligaste spelvärlden sett?

Det ska tilläggas att när det gäller återlanseringar så kickar Wii motsåndarnas stjärtar röda. Virtual Console är och förblir ett genidrag. Classic Controller sitter som en smäck i näven och lyckas faktiskt med bedriften att hantera de flesta spelen på ett ypperligt sätt. Det finns ett par vettiga Xbox Originals- och PS1-spel till konkurrenternas plattformar men kan inte mäta sig med Nintendos dito.

Men för att återgå till min inledning och knyta ihop säcken lite grann. Jag älskar verkligen den här typen av distribution och de tjänster detta innefattar. Men det finns fortfarande saker att jobba på. Hos Microsoft vill jag se mindre kvantité och mer kvalité. När det gäller Sony vill jag ha mer av allt egentligen. De börjar hitta en formula som fungerar men det finns mer att önska kring vissa onlineimpenteringar i spelen till exempel. Nintendo gör det mesta fel när det gäller onlinestöd fortfarande. Ett hopplöst fall på den punkten tyvärr. Men Virtual Console is teh shit.

Sen är jag nöjd. Ett tag.