Radio Speltorsk

Är jag lika störig som Nelson? Kanske.

Ja, jag erkänner. Jag är en ”backseat gamer”. Det vill säga en jävligt störig prick som har svårt att bara sitta bredvid, möjligtvis applådera försiktigt när en bana är klarad i Super Mario eller utbrista ”Sicken otur!”, när game over-skylten dyker upp på skärmen. Jag lever mig in i saker. Ni som nyligen spelat NHL 10 med mig vet vad jag pratar om (Sebbe, brorsan, Gill och Tommy mfl, jag tittar på er). Men värst är det offline. När någon annan håller i handkontrollen och jag agerar åskådare har jag svårt att hålla mig. Det är inte det att jag inte vet att många avskyr folk som inte kan hålla käft när de själva spelar utan vill ständigt komma med goda råd och hjälp trots det. Det sker på impuls.

Det är därför jag gillar co-op. Där brukar denna entusiasm uppskattas. Kanske inte av alla men åtminstone av fler. Även om mina glädjetjut inte alltid smittar av sig så tänker jag fortsätta att dela med mig av mina känslor trots allt. Det är inte det att jag klagar på folk bredvid eller de jag spelar med, snarare uppmuntrar jag och pushar, även om en skämtsam gliring förekommer då och då givetvis.

”Ta den där stjärnan!”

”Om du trycker på cirkel kan du hålla fast i saker.”

”Ditåt ska du.”

Störande eller hur? Mitt begär av att sadla rollen som expert och rådgivare i ”baksätet” upprör framförallt min flickvän som går bananer över min oförmåga att hålla truten stängd när hon spelar. Vad ska jag göra åt det? Knipa igen såklart. Jag ska faktiskt säga att jag blivit bättre även om jag ibland råkar kommentera det som händer på skärmen. Men som sagt. Jag lever mig in i saker. Innerst inne bubblar det fortfarande av känslostormar och jag vill gärna involvera mig. Men jag lägger numera för det mesta band på mig. För er skull.