Efter att ha spelat igenom det förträffliga Castlevania: Portrait of Ruin blev jag sittandes med en tanke. Som belöning efter att ha kämpat och slitit med de senaste årens utforskarinriktade Castlevania-spel och låst upp varenda liten procent av kartan, hittat alla gömda vapen och lärt sig alla magier så har den avslutande sekvensen blivit mer pampig och storslagen. Man har till och med gått så långt att man lagt till fler banor och bossar att klara för dem som orkar. Detta gör mig lite ledsen i ögat.
Jag har aldrig varit någon extrem spelare och mina försök till att låsa upp bonusar i spel har i de flesta fall gått åt helvete. När man var mindre och hade få spel att spela men oändligt med fritid, fanns det ett utrymme för den här typen av frenetiskt banka-huvudet-blodigt-spelande. Numera har jag varken den tid eller färdigheterna som krävs. Det är därför som det känns lite snöpligt att jag ska straffas i exempelvis Portrait of Ruin bara för att jag inte är lika grym på att dubbelhoppa som ”CastlevaniaLover7000″ när han skryter på ett forum om hur han spöade Dracula utan att förlora ett liv i Symphony of the Night. Jag vill helt enkelt bara ta mig från start till mål utan att gå miste om hardcorespelarnas belöningar i form av mäktigare slut och andra skojiga bonusar trots att jag som spelare jämförelsevis suger.
Dessutom tycker jag inte detta ”samlande” är så spännande som många andra. I många fall är det bara irritationsframkallande att efter flertalet repetitiva handlingar till slut ge upp och gå ifrån att ha tokdiggat ett spel till att istället hata det på grund av det frustrerande upplåsningsbara innehållet. Min åsikt är därför att spelmakarna i framtiden ska skänka oss inte fullt så skickliga spelare samma godsaker som den mer hårdnackade highscorejagande målgruppen får ta del av. Självklart ska hardcorelirarna belönas men vad sägs om en kompromiss?
‘Splosion Man löser det här snyggt till exempel. Om man dött tillräckligt många gånger på en bana får man frågan om man vill hoppa över nivån. Svarar man ”ja”, och fortsätter på banan efter så är huvudkaraktären tvungen att bära balettkjol tills man återvänder för att klara banan man skippat. Det här är ett straff som känns mer motiverat än att jag ska behöva gå miste om saker som kan förhöja, och i vissa fall, förlänga spelupplevelsen.
Så med andra ord. ”Ja tack”, till förnedring, men ”nej tack” till uteblivna spelmoment.
2009-10-21, Sebastian Magnusson säger:
Fantastisk bild. Jag avundas den karlen.
Jag tycker Tri-Ace brukar lösa det på snyggt sätt (nå, bortsett monsterexemplet på motsatsen Valkyrie Profile). Spelen är lite lagom casualvänliga, sen när man röjt igenom dem finns en bisarrt lång bonusgrotta på typ lika många timmar som resten av spelet som bara går ut på att bli brutalt våldtagen av ödlemän och halvgudar. Ingen story, bara mer röj för den som vill.