Radio Speltorsk

Under förra avsnittet pratade vi om den legendariska Woodcube, ett skrämmande fult mischmasch av SNES, Playstation och Nintendo 64 som det nog lagts ner flera sekunders kärleksfullt arbete på. Utifall det är någon som missat denna internetpärla tar vi tillfället i akt och korrigerar det nu:

Men det var ju inte den enda träbest vi talade om, så jag passar på att öppna mitt eget fotoarkiv och gräva fram en bild på min egna fina casemod som tillverkats av en gammal kökslåda:

Anskrämliga, inte sant? Den enda egentliga frågan, som jag lämnar öppet för er på internätet att avgöra, är vilken av dessa monstrositeter som egentligen är fulast?

Kommer du ihåg Tommy Rydlings gästblogg om Superligan? I vilket fall är jag och brorsan anmälda till ligan men behöver fler spelare för att kunna delta.

Vi har inga jobbiga krav på att man bör vara grym på NHL 10 för att få vara med, ett glatt och trevligt humör duger mer än gott. Posta en kommentar eller skicka ett mejl till andreas@radiospeltorsk.se för att gå med i klubben. Är vi bra då? Tja, spana in våran statistik här.

Är du den vi söker? Klart du är, ansök idag! :)

Om ni lyssnat på avsnitt sextiotvå och våran intervju med Anders Hejdenberg så känner ni numera till hans senaste spel, Dark Nebula. Förutom att jag totalt gör bort mig när jag ska uttala utvecklingsstudions namn kanske ni även snappade upp att det är ett precisionskrävande bollrullarspel som använder sig av iPhone’s inbyggda tiltsensor. Det finns ohyggligt många spel av samma typ till formatet men få gör det så bra som Dark Nebula. Kontrollen är perfekt kalibrerad och bandesignen är oerhört varierad.

Spelets enda nackdel är att det är lite för kort. Dark Nebula bjuder på trettio till sextio, beroende på hur duktig man är, extremt underhållande minuter men trots att spelet bara kostar sju spänn hade jag gärna sett att det varit aningen längre. Trots det och med tanke på hur kompetent det är i övrigt råder jag er alla att inhandla på direkten.

Radio Speltorsk återvänder så äntligen med ett normalt avsnitt och alla gamla programpunkter är intakta. Gäst denna vecka är Sofia ”Console Girl” Holgers som berättar om sin spelrelaterade fotofetisch. Vi fortsätter därefter som vanligt med färska spelintryck där Brütal Legend, Machinarium, Buzz! Quiz World och Beneath a Steel Sky Remastered diskuteras. Vi introducerar också den helt nya Spelnördbataljen och intervjuar Anders Hejdenberg om hans nya iPhone-spel, Dark Nebula. Sist hälsar vi Johan Eklund tillbaka till vårt nyhetssegment där erektioner och mechrobotar är några av sakerna som avhandlas.

Låtlista:
Mars Matrix & GigaWing 2 OST – Theme of GigaWings
Warhammer Online – The Call of Stone
Mario & Luigi: Superstar Saga – Teehee Valley
Feel the Magic XX/XY – Rub It!

Radio Speltorsk tipsar:
Alundra
Bust a Groove

Länkar:
Console Girl
Dark Nebula: Episode One

Nästa veckas fråga:
Vilken kändis skulle du vilja se och i vilken typ av spel?

Efter att ha spelat igenom det förträffliga Castlevania: Portrait of Ruin blev jag sittandes med en tanke. Som belöning efter att ha kämpat och slitit med de senaste årens utforskarinriktade Castlevania-spel och låst upp varenda liten procent av kartan, hittat alla gömda vapen och lärt sig alla magier så har den avslutande sekvensen blivit mer pampig och storslagen. Man har till och med gått så långt att man lagt till fler banor och bossar att klara för dem som orkar. Detta gör mig lite ledsen i ögat.

Jag har aldrig varit någon extrem spelare och mina försök till att låsa upp bonusar i spel har i de flesta fall gått åt helvete. När man var mindre och hade få spel att spela men oändligt med fritid, fanns det ett utrymme för den här typen av frenetiskt banka-huvudet-blodigt-spelande. Numera har jag varken den tid eller färdigheterna som krävs. Det är därför som det känns lite snöpligt att jag ska straffas i exempelvis Portrait of Ruin bara för att jag inte är lika grym på att dubbelhoppa som ”CastlevaniaLover7000″ när han skryter på ett forum om hur han spöade Dracula utan att förlora ett liv i Symphony of the Night. Jag vill helt enkelt bara ta mig från start till mål utan att gå miste om hardcorespelarnas belöningar i form av mäktigare slut och andra skojiga bonusar trots att jag som spelare jämförelsevis suger.

Dessutom tycker jag inte detta ”samlande” är så spännande som många andra. I många fall är det bara irritationsframkallande att efter flertalet repetitiva handlingar till slut ge upp och gå ifrån att ha tokdiggat ett spel till att istället hata det på grund av det frustrerande upplåsningsbara innehållet. Min åsikt är därför att spelmakarna i framtiden ska skänka oss inte fullt så skickliga spelare samma godsaker som den mer hårdnackade highscorejagande målgruppen får ta del av. Självklart ska hardcorelirarna belönas men vad sägs om en kompromiss?

‘Splosion Man löser det här snyggt till exempel. Om man dött tillräckligt många gånger på en bana får man frågan om man vill hoppa över nivån. Svarar man ”ja”, och fortsätter på banan efter så är huvudkaraktären tvungen att bära balettkjol tills man återvänder för att klara banan man skippat. Det här är ett straff som känns mer motiverat än att jag ska behöva gå miste om saker som kan förhöja, och i vissa fall, förlänga spelupplevelsen.

Så med andra ord. ”Ja tack”, till förnedring, men ”nej tack” till uteblivna spelmoment.