Igår släpptes Dragon Age: Origins. Får många en våt dröm som äntligen visualiseras framför deras ögon (en av dem är våran egen speltorsk, Sebastian). Det har kallats en spirituell uppföljare till Baldurs Gate och har hypats av rollspelande PC-ägare till förbannelse. Vi konsolkramare fattar dock nada. Av trailers att döma verkar det röra sig om klichéfyllda fantasystrider och nakna tuttar. Som en Conan barbaren född på 2000-talet ungefär. För egen del är det ett spel som lockat men jag lider av ovanligt vaga referenser till den så kallade föregångaren. Jag spelade det visserligen när det begav sig men inte till den grad att jag fastnade för det eller ens uppskattade det. Jag har fått höra att jag varit dum i efterhand, och att jag verkligen borde testa det igen. Men i vilken ände börjar man?
I peppen inför Dragon Age beslutade jag mig för att hastigt och lustigt förhandsboka ett exemplar av spelet. Jag har tvekat inför om jag kommer uppskatta det eller inte. Skulle jag, en joppe som uppskattar simpla spelupplevelser, klara av denna mastiga uppgift? Levlande och karaktärsutveckling är inte de saker jag vanligtvis behöver bry mig om när jag spelar. Det fanns en tid då jag drunknade i Age of Empires, somnade av utmattning efer att ha spelat Final Fantasy VI på tok för länge eller uppslukades av strategiska bataljer i Star Craft 2. Men den tiden är förbi sen länge. Numera spelar jag mer på min iPhone än min Playstation 3 och snabbt avklarade spel premieras i jakten på att hinna med så mycket skoj som möjligt. Frågan är om jag med Baldurs Gate i spelbagaget resonerat annorlunda?
Många säger att Zelda-serien sen länge är överspelad och de senaste delarna bara varit återupprepningar. Inte jag. Flera anser att peka och klicka-genren bygger på ett föråldrat och spelkoncept. Inte jag. Är det mina egna referensramar och min kärlek till spelen som gör mig immun mot de påståenden som kastas emot mig? Kanske det. Kanske är det så att man ser bortom de uppenbara fel och brister spelen besitter på grund av nostalgiska faktorer? Känslor från förr som inte kan suddas ut oavsett hur usla spelen egentligen ter sig för andra. Jag är övertygad om att det är så.
Sex timmar in i Dragon Age är jag trots allt helt nere med spelet men älskar jag det besinningslöst som Sebastian förmodligen lär göra? Nej, tyvärr. Det är ett av årets bästa spel men jag är inte kär. Har det något med hans referenser att göra? Förmodligen.
2009-11-06, Sebastian säger:
Alla kan inte tycka som jag, men jag arbetar på det problemet.
Annars tror jag risken är att en sådan som jag är Dragon Ages hårdaste kritiker, just pga att jag har förväntningar från förr som kanske aldrig kan uppfyllas.
Var ju det som hindrade min uppskattning av Dead Space till exempel, att det var tillräckligt likt System Shock 2 för att det ständigt skulle göra sig påmint, men olikt nog för att det skulle kännas fel.