Radio Speltorsk

Med spelmässornas spelmässa bara två veckor bort är det dags att börja drömma.

5. Half-Life 3
Nu är det hög tid att Valve halar fram nästa del i sagan om Morgan Freeman. Skit i episodformatet, det håller inte att släppa en episod var fjärde år. Jag vill se en ny grafikmotor som äger röven ur Source Engine och ännu mer fokus på storyn.

4. Metroid 3Dread
Det är sagt att Nintendo ska visa upp nästa portabla basenhet 3DS på E3, och inget vore väl i så fall bättre än att damma av Samus i två dimensioner? Jag tänker mig hissnande morphball-passager där 3D-effekten kommer till sin fulla rätt blandat med klassiskt sidoscrollande 2D-action.

3. Zelda Wii
Att nästa Zelda ska visas är mer eller mindre uttalat men jag hoppas att man vågar ta ett steg bort ifrån den trygga mallen och hur ett Zelda-spel sett ut de senaste stationära spelen. Kan man återuppliva den stagnerade spelserien har vi nåt mycket spännande att se fram emot.

2. Outcast 2
Kanske den minst troliga att slå in på den här listan men än lever hoppet. Originalet är fortfarande ett av de mest imponerande spelbyggen jag upplevt och världen Adelpha en av de mest fascinerande platser jag besökt.

1. Beyond Good & Evil 2
Projektet sägs officiellt ligga på is men Michel Ancel har uttryckt ett stort intresse för att få fortsätta arbetet med uppföljaren. Teasertrailern som dök upp 2008 lovade gott men den läckta videon från 2009 övertygade ännu mer. Ettan var ett av förra generationens starkast lysande stjärnor och trots att det sålde skit håller jag tummarna för att tvåan blir verklighet.

Kommer vi få se Jade och Pey’j igen?

Nu passar jag vidare bollen till Sebastian, Tobias och er läsare. Vad hoppas ni få se på årets E3?

Varför bryta ett vinnande koncept? För andra veckan i rad har Spelklassiker Musik en gästdj. Eller mera sagt två! De båda lyssnarna Johannes Holmgren och Tobias Mattsson, även kända som Yohanetsu och Whackmasterjack på Twitter, har intagit Spelklassiker Musik. Tillsammans har de plockat ut en bunt av sina favoritlåtar. Bland annat står det en hel del Sega på tapeten, vilket är välkommet då jag själv varit dålig på att ta med det i programmet.

Låtlista
Edge – Kakkoi!
Shining in the Darkness – Ancient Temple
Gain Ground – Stage 1
Jet Set Radio Future – Funky Dealer
Shadow of the Beast – Overworld
Wonderboy III: Dragon’s Trap – The Last Dungeon
The Adventures of Duane & Brando – Tetris
Phantasy Star III – World map

Länkar
Edge Soundtrack
The Adventures of Duane & Brando

I och med att Andreas skrev om att handlingen i spel har fått sig ett uppsving kom jag och tänka på lite äldre tankar som jag hade för något år sedan när jag fortfarande skrev för Pricerunners spelblogg. Hur handlingen i spel skulle kunna få stort genomslag i form av episodindelade spel. Här gör jag en jämförelse med film och tv-serievärlden.

Även om jag gillar att kolla på film så föredrar jag trots allt tv-serier. Både serier i följetongsform, som Lost eller Heroes och serier där varje avsnitt har ett specifikt slut som C.S.I eller My Name is Earl (förutom när de har dubbelavsnitt eller liknande). I serier hinner du dessutom lära känna karaktärerna bättre och få ett annat djup än i filmer. Spel lider lite av samma problem. Visserligen hinner du få en ganska bra inblick i en karaktärs liv när det handlar om ett RPG med en speltid på 40 timmar, men du får sällan se dem brottas med sina vardagliga bestyr. Det är även därför jag gillar episodindelade spel. Som till exempel Sam & Max, Strong Bad, Siren: Blood Curse och kommande Sonic the Hedgehog 4. För ibland har man helt enkelt inte tid att spela ett långt spel.

Dessa spel är till stor del utformade som en tv-serie, där du själv väljer om du vill endast köpa en episod eller fler samtidigt. I vissa fall är varje episod fristående som i Sam & Max falls (även om de knyts ihop i slutet), eller mer sammanhängande som Siren: Blood Curse. Det som är gemensamt är att man som spelare får chansen att lära känna karaktärerna på ett mer ingående sätt och varje episod tar inte mer än tre-fyra timmar att klara.

Denna form har en klar fördel jämfört med vanliga spel. De som jag nämnt tidigare är antingen humoristiska spel eller skräckspel, men jag skulle mer än gärna se en variant av till exempel C.S.I eller Criminal Minds. Där man varje månad, eller hur ofta episoderna släpps, får jaga en kallblodig mördare eller göra en brottsplatsundersökning in i minsta detalj. Allt medan man får lära känna karaktärerna närmare och även vara med om när någon får dåligt samvete för att han/hon inte hunnit hämta barnet på dagis eller att någon har alkoholproblem. Lite vardagskänsla helt enkelt. Eller varför inte ett episodindelat spel som är mer som en dramaserie? Ett peka-klicka spel i en villaförort till en amerikansk storstad. Där fokus ligger på handling och dramaturgi. Vad gör egentligen fru Smith när hennes man är bortrest på affärsresa? Vad är det för konstiga ljus som kommer från paret Mendozas källare varje kväll? Varför får inte Jake vara med de andra barnen och leka?

Episodindelade spel skulle kunna få ett helt annat fokus. Där man istället för att lägga energi på gigantiska explosioner, häftiga biljakter och hur väl man kan ta skydd bakom en vägg eller inte, får ett väl genomarbetat manus med bra repliker, en spännande handling och intriger som faktiskt känns medryckande och gör att man vill spela vidare för att få reda på vad som händer. Nedladdningsbara spel, och speciellt episodindelade spel, tror jag är en del av framtiden, varför inte försöka göra något nytt och fräscht samtidigt?

Historien formar framtiden. Var spelbranschen är idag, och vart den är på väg, är en direkt konsekvens av allt som skett dessförinnan. De gångna tio åren har sett giganters uppgång och fall, revolutioner som förändrat vårt sätt att se på tv-spel och satt trender som än idag präglar mediets utveckling. Så följ med oss när vi minns de milstolpar som fört oss dit vi är idag.

År 2002
Med alla konsoler slutligen släppta i samtliga territorier började istället mjukvarukriget ta fart på allvar. Nintendo släppte okaraktäristiskt två stortitlar under samma år, Super Mario Sunshine såväl som Samus Arans återkomst Metroid Prime. Det senare var ett skolboksexempel på att man inte skall döma saker på förhand. Att låta en kaosdrabbad amerikansk utvecklare göra Nintendos näst intill heliga rymdtrilogi till en förstapersonsskjutare gick inte väl över hos många, men det slutgiltiga resultatet golvade en hel spelvärld och det är svårt att hitta någon som inte älskar Metroid Prime.

Många andra namnkunniga spelserier fick också nya installationer, däribland Grand Theft Auto – som återigen skulle toppa alla försäljningssiffror – Warcraft, Gran Turismo och The Elder Scrolls. Men det var också ett år för nyetableringar – de första delarna i serier som Kingdom Hearts, Ratchet & Clank och Splinter Cell släpptes alla 2002. Det gjorde även Battlefield 1942, som nästan över en natt gjorde forna flipper- och bilspelsutvecklarna Digital Illusions till Sveriges största och mest välkända spelutvecklare.

Annars var det affärstransaktioner som präglade året. Nintendos trogna andrafiol Rare köptes istället upp av konkurrenten Microsoft för smått otroliga 375 miljoner dollar och inbitna Nintendo-anhängare världen över fick illa kvickt börja inta ståndpunkten att ”Goldeneye inte var så bra trots allt”. Mindre omvälvande, men mer lokalt, var Vivendi Universals förvärv av svenska Massive Entertainment. Den allra största skrällen var dock när rivalerna Enix och Square avslöjade att de avsåg att gå samman. Tillsammans stod de två för en överväldigande majoritet av den japanska rollspelsförsäljningen och enade verkade de oslagbara på den rollspelsälskande hemmamarknaden.

Med bristande referensramar att luta sig tillbaka mot är det till en början en överväldigande upplevelse att ta sig an THQ’s UFC Undisputed-serie. Jag gillar kampsport och brukar se en del matcher på tv men som spelform har jag aldrig upplevt den här typen av fighting tidigare.

Det första man möts av som spelare är en uppsjö med olika spelalternativ som består av allt från turneringslägen till onlinematcher. Karriärläget är dock matigast, där kan man modifiera sin slagskämpe in i minsta detalj för att sedan ta sig från djupaste botten upp till toppen, och de stora killarna. Man får bland annat gå på invägningar, träna i olika former och ställa upp på intervjuer mellan matcherna. Inramningen är någonting utvecklaren YUKE’S verkligen har jobbat hårt med.

Även fightingmotorn känns gedigen. Jag saknar visserligen den där riktiga tyngden i slagen och sparkarna. Dessutom är det ett väldigt komplext spel på gott och ont. Det är svårt som nybörjare att greppa den avancerade kontrollen. För att utföra vissa kommandon gäller det att man pluggar in vilka knappkombinationer som gör vad för att inte riskera att ligga där i ringen på rygg som en omkullvält sköldpadda. Men efter ett par timmars spelande börjar den sitta och då öppnar sig ett helt nytt spel. Det finns mycket att lära sig och orkar man bara ta sig över den första branta inlärningströskeln hittar man ett kul fightingspel med djup spelmekanik.

Jag har ändå svårt att hoppa av glädje på samma sätt som jag gör i Street Fighter- eller Virtua Fighter-serien när jag besegrar min motståndare i UFC Undisputed 2010. Den där riktiga nerven infinner sig inte riktigt och många gånger känns det som matcherna snarare avgörs baserat på tur istället för skicklighet. Men det är inte heller helt rättvist att jämföra det med nyss nämnda serier. Med de verklighetstrogna byggstenarna som utgör spelet är det svårt att förvänta sig mer än vad man får. Alla licenser och fighters är, så vitt jag kan se, med och dessutom är de snyggt återskapade i spelet.

Det märks att det lagts ner mycket tid och energi på att efterlikna sporten så mycket som möjligt. Är man ute efter realism och dessutom är ett fan av sporten är jag övertygad om att man kommer uppskatta UFC Undisputed 2010 väldigt mycket.