Att 3D är det nya svarta inom hemelektronikbranschen kan ju inte ha undgått någon, och framförallt med Nintendo 3DS gör det stort intåg även i spelvärlden. Men också Sony satsar på 3D och släppte häromdagen uppdaterade versioner av några olika PSN-spel. Längre framåt har vi bland annat Killzone 3 som även det har stöd för tekniken. Men det är ju inte första gången som 3D är superhett. Jag minns själv hur jag i början av 90-talet fick ta del av dåtidens framtid via Dactyl Nightmare på Gröna Lund i Stockholm och i samma veva var Nintendo som bekant också och nosade i de tredimensionella tassemarkerna. På den tiden var nomenklaturen dock Virtual Reality eller Cyberspace och hade framförallt sina rötter i det föregående decenniets skönlitterära fascination för ämnet som gjorts populärt av böcker och filmer som Neuromancer och Tron.
Nu när det är dags igen ser jag en unik möjlighet för spelmediet. Visst är det skittufft att se Avatar eller Killzone 3 i 3D, men jag förstår ändå de som avskriver det hela som en gimmick. Det som utgör nyckeln till något mer intressant är spelbranschens andra trend – rörelsekänsliga kontroller. Något som i nio fall av tio annars mest brukats för omotiverade epilepsiimitationer kan i kombination med stereoskopisk 3D potentiellt leda till något riktigt coolt. Med ett par 3D-brillor på huvudet och en Playstation Move i näven ser man inte bara ut som en karaktär från en halvtaskig cyberspace-rulle, utan man är faktiskt också ganska nära den upplevelse som som sci-fi-författarna fantiserade om.
Att fysiskt kunna interagera med inbillade objekt i en tredimensionell värld låter antingen som om man tagit någon whisky för mycket eller är på ett holodeck från Star Trek. Ett jävla holodeck i vardagsrummet känns faktiskt ganska episkt. Vad som framförallt saknas för att göra illusionen komplett är väl dock själva fysikaliteten, att kunna röra vid föremål och känna dem. Men ändå, ganska nära! Och den sista pusselbiten är kanske inte så långt bort som man kan tro…
2010-06-11, Spel-Malmer säger:
En vanlig vanföreställning när det gäller 3D är att det skall poppa ut ur bilden och komma ut i vardagsrummet. Det går tyvärr inte att göra särskilt bra eftersom så fort något klipper bildkanten så blir det en väldigt obekväm känsla. Och i regel så brukar saker som ligger nära ögonen ta upp större del av synfältet än TV:n gör. Så man kan göra lite så, men för det mesta så få man nog se TV:n som ett fönster man tittar ut genom.
Och då är stereoskopisk 3d inte längre det coolaste i boken. Då finns headtracking och view-dependent 3d som jag personligen tror leder till bra mycket större immersion än stereoskopisk 3d. Vår 3d syn handlar inte bara om att vi har två ögon. Även en enögd person kan bedömma djup rätt så bra genom de där små mikrorörelserna vi gör med huvudet. Och så fort någon får på sig 3d-glasögon börjar de gunga fram och tillbaka för att se runt hörnet på ting. Men det går naturligtvis inte med stereoskopisk 3d. Men med headtracking går det. Så det är mycket häftigare. Och funkar för alla. Idag. Behövs ingen dyr 3D-tv. Å andra sidan tror jag de båda ihop blir helt magiskt.
Min personliga åsikt är att om Microsoft inte tvingar in headtracking med Natal i Halo: Reach singleplayer så är de helt dumma i huvudet och missar flera miljoner sålda Natal på ett bräde. De har tekniken, de har Johnny Lee (of wii headtracking fame) och de har spelet som kommer sälja som smör. Dock tror jag inte microsoft i verkligheten kommer göra det. Tyvärr. Korkat, men tyvärr.