Det är dags för en ny bekantskap att göra sitt första framträdande i Radio Speltorsk och som vanligt vill vi ta hjälp av er, våra kära lyssnare, för att göra det hela så angenämt som möjligt. Ina Nordquist skriver för egna bloggen New Game Plus och spelsajten Eurogamer.se men har också dykt upp i podcasten Gone Gaming. Just nu är hon mest aktuell med den kommande lanseringen av en helt ny podcast kallad ”Skämshögen”.
Så passa på att ställa frågor till denna spelgalna mångsysslare! Vi behöver ha in era frågor innan kl. 21.00 på tisdag. Antingen mejlar du via feedback@radiospeltorsk.se eller också kommenterar du nedan.
Med det hundraförsta avsnittet lämnar Radio Speltorsk den bekväma mallen och antar istället nya utmaningar med livesändningar, ett annorlunda upplägg och allt vad det innebär. Veckans gäst är ingen mindre än Johan Eklund och tillsammans siar vi om Sonys planer för deras nästa bärbara konsol, diskuterar Sveriges första spelmässa Gamex och vi avgör om fanprojektet Sonic Fan Remake verkligen är vassare än Segas egna Sonic the Hedgehog 4 eller inte.
Men trots att formatet är lite annorlunda överger vi inte vårt klassiska segment där vi pratar om spelen vi spelat och den här veckan är vi fullproppade med intryck. Vi har tittat närmare på Super Meat Boy, God of War: Ghost of Sparta, Vanquish, Fallout: New Vegas, Sins of a Solar Empire och Civilization V.
Låtlista:
Star Ocean: Till the End of Time – March For Glory
Gyakuten Saiban – Naruhodou Ryuuichi – Objection!
Tobias och Andreas siktar mot stjärnorna när de ger sig på temat rymden. Det blir både godbitar ifrån NES, Snes och PC när episka rymdstrider, rock´n roll och muterade sköldpaddor förgyller aftonen. Andreas avslöjar även hur han fick upp ögonen för Black Sabbath genom spelmusiken.
Låtlista
Opening – Dino Crisis 3
The Moon – Duck Tales GB
The Normandy Reborn – Mass Effect 2
Saturn – Mega Man 5 GB
Ghost – The Dig
Starbase – TMNT: Turtles in Time
Title – Space Quest 1
Title Screen – The Guardian Legend
Paranoid – Rock´n Roll Racing
ToeJammin – ToeJam & Earl
Jag brukar vanligtvis inte posta recensioner som är ämnade för andra publikationer, i det här fallet Skillpoint, men med Super Meat Boy gör jag ett undantag. Det här är nämligen ett spel som bör lyftas fram så gott det går. Vill du läsa recensionen i sin originalform gör du bäst i att besöka Skillpoint.se.
Super Meat Boy kan kortfattat beskrivas som ett sadistiskt plattformsspel med en studsande köttklump i huvudrollen. Upplägget är simpelt och det enda man behöver bry sig om är att hoppa och styra. Detta är dock enklare sagt än gjort. Vägen fram till mål är kantad av allt från sylvassa sågklingor och laserstrålar, till hungriga monster och brinnande lavaklot. Räkna med att möta döden hundratals, förmodligen tusentals gånger innan du har besegrat spelet.
Som tur är är kontrollen helt perfekt. Jag kan aldrig skylla ett misslyckat hopp på någon annan än mig själv. Den är suveränt kalibrerad och oerhört responsiv. Jag förundras dessutom av mig själv som har gått från ett klantarsle, som missade de enklaste plattformsskutt, till ett riktigt proffs som numera sätter hiskeligt precisionskrävande manövrar utan några som helst problem. Banor som till en början verkar helt omöjliga kan alltid klaras och för att bli duktig krävs övning.
Super Meat Boy är ett svårt spel. Faktum är att det är så vansinnigt svårt att jag, som vanligtvis är en förhållandevis lugn spelare, slänger ur mig ramsor när jag spelar som inte bör upprepas i textform. Låt oss få det överstökat på en gång – spelare som uppskattar enklare spel och allra helst ställer om svårighetsgraden till ”Very Easy” gör sig icke besvär. Super Meat Boy handlar om att nöta samma bana om och om igen tills man slutligen står där som en vinnare, och att pendla mellan sinnestämningarna – uppgivenhet och lycka.
Spelet består av hundratals banor och även om det går att spela igenom huvudhandlingen på några timmar finns det tonvis med saker att ta sig an om man bara vill. Varje gång man klarar en bana med ett perfekt betyg så låser man samtidigt upp samma bana, men klurigare, i ”Dark World”. För att klara spelet till fullo behöver man alltså sätta alla vanliga banor perfekt, och dessutom klara de upplåsta i den mörka världen. Det går också att låsa upp mängder med spelbara indiekändisar i form av Tim från Braid, Commander Video från Bit Trip Runner och Gish från spelet med samma namn för att nämna några. Det enda jag vill gnälla lite på är avsaknaden av co-op-läge, med tanke på hur fantastiskt underhållande det på många sätt liknande N+ blev i detta spelläge.
Mer glad blir jag över att se att Team Meat har hämtat massa inspiration från klassiska spel, och det ges många vinkningar åt olika håll. Första världen inleds till exempel med introsekvensen från Street Fighter medan den andra är direkt snodd från Castlevania. Allt är återskapat med en enkel men också väldigt charmig grafikstil som trots blod och lemlästande är smått bedårande att titta på. Humorn är rakt igenom elak och rå och flera av mellansekvenserna fick mig faktiskt att skratta rakt ut.
Det är lätt att älska Super Meat Boy för sina många kvalitéer på samma sätt som det är lätt att hata när man sumpar ett avgörande plattformshopp och det är den här balansen som gör spelet så spännande – att röra sig mellan hopp och förtvivlan. Det är också ett otroligt beroendeframkallande spel fullsmockat med godis som upplåsningsbara karaktärer och banor. Så gillar du svåra men belönande spelupplevelser som N+ och Trials HD är Super Meat Boy utan tvekan din kopp te.
Radio Speltorsk är en svensk podradio om dator- och tv-spel. I programmet analyserar Andreas Ljungström och Sebastian Magnusson de senaste spelen, diskuterar indie och retro samt bjuder in spännande gäster från spelbranschens alla hörn. Nya avsnitt lanseras varannan torsdag.
Senaste kommentarer