För er som tror att jag har legat på latsidan kan jag meddela att jag inte gett upp kampen mot Hiro. Även om han ha en ganska stor ledning för tillfället, så har jag sedan jag skrev senast klarat av ett gäng spel. Närmare bestämt elva stycken. För att det här inlägget inte ska bli 14 A4-sidor så kommer jag endast att skriva några snabba tankar och kommentarer om varje spel.
Defender of the Crown 2 – Amiga CD32
Jag införskaffade min Amiga CD32 för några månader sedan och självfallet var jag tvungen att testa några av de spel som jag fick med. Många av dem är riktiga skräptitlar, men så finns det några guldklimpar där emellan. Nu vet jag inte om Defender of the Crown 2 kan räknas dit egentligen, men det är första gången som jag faktiskt klarat spelet. Skillnaden från det första spelet är att de nu har lagt till röster och snyggat till det grafiken. Så egentligen skulle väl den korrekta titeln vara Defender of the Crown 2.0. Ett helt okej risk-liknande spel, som egentligen sett sina bättre dagar. Men ändå en riktig klassiker.
Scott Pilgrim vs. The World: The Game – XBLA
För er som lyssnar på Spelklassiker Musik ft. GamingGrannar så vet ni att jag är helt frälst i soundtracket som är gjort av Anamanaguchi. Det är en hyllning till de gamla 16-bits sidoscrollande actionspel, som helt klart är roligast tillsammans med några vänner. I det här fallet spelade jag igenom det tillsammans med min sambo och spelet blev betydligt lättare när vi insåg att vi kunde gå tillbaka till gamla banor för att samla mynt och erfarenhetspoäng. Vill man få sig en liten retrokick kan jag varmt rekommendera spelet.
Ghost Trick: Phantom Detective – NDS
Ah, hederlig peka-klicka äventyr. Eller i alla fall en form av det. Som Sissel, ett spöke, ska du ta reda på vem du är, varför du har dött och allt detta på endast 24 timmar. Genom att använda speciella krafter kan du hjälpa andra att ändra deras öden. Jag tyckte att berättelsen var relativt spännande i början, som växte hela tiden för att i slutet vara ganska annorlunda. Även om jag kanske inte håller med Hiro om att det var så brainwashing som han vill få det till. Kanske är jag mer van vid underliga twister i spel än vad han är.
Spelet som var betydligt längre än jag trodde! I början tyckte jag dessutom att det var ganska enformigt och trist. Men efter ca tre timmar så öppnar plötsligt spelet upp sig betydligt mer och karaktärerna blir intressantare. Att dessutom få sig en liten historielektion om Walt Disney och hans första skapelse Oswald the Lucky Rabbit var riktigt skoj. Jag kände mig däremot gammal när jag insåg att jag kände igen flera av de äldre filmerna som banorna var baserade på.
Pirates of the Caribbean: At Worlds End – Xbox 360
Okej, jag är inte stolt över det. Men spelet var faktiskt helt okej. Visst det var enformiga plattformsmoment och sen på det skulle man fäktas mot diverse fiender, mano-o-mano. Det hjälpte inte heller att man fick alternera rollen som Jack Sparrow, Will Turner och Elizabeth Swann.
Spelet som fått både ris och ros. Jag tillhörde dem som var mäkta oroliga när vi fick reda på att det var Team Ninja som låg bakom spelet. Jag har aldrig varit något fan av deras tidigare spel. Men det visade sig vara en riktigt kompetent titel. Även om jag störde mig något fruktansvärt på den horribla röstskådisen Jessica Martin, såg låg bakom Samus Aran. Att de dessutom gjort om Samus till en osäker liten flicksnärt låg inte heller helt rätt i mun hos mig.
Ett fantastiskt litet spel som man lätt spelar igenom på 5-6 timmar. Jag hade läst mycket om det här när det släpptes, men fick aldrig tid att spela det. Efter att kört igenom Other M ville jag ha något kortare och mer lättsmält. Costume Quest är verkligen ett RPG-light som är urgulligt. Jag älskar striderna och de känns aldrig långtråkiga även om de egentligen är ganska enformiga. Men så fort man hittar en ny dräkt vill man se den i action.
Efter att spelat igenom Lego Star Wars och Lego Indiana Jones var det dags att sätta tänderna i Lego Batman. Självfallet i sällskap med min fästmö vid sidan. Även om det påminner mycket om sina föregångare så var det kul att få chansen att spela både den goda och den onda sidan. Det ska bli spännande att pröva Lego Harry Potter som jag hört ska vara snäppet vassare och där man dessutom inte behöver springa runt på samma bildskärm hela tiden och vara rädd för att falla ner i ett hål för att man inte ser ordenligt.
Vad ska jag säga? Det är helt fantastiskt. Det var länge sedan jag skrattade så under en spelsession. Vissa av pusslen behövde jag ta hjälp med från min sambo, eftersom hon är mycket smartare än mig, men det var inte överdrivet svårt i alla fall. Vi har även hunnit spela igenom co-op kampanjen som inte är lika vass som enspelarläget men helt klart en bra bonus.
Det är bråkade jag och Hiro länge över om jag skulle få räkna eller inte. Det tar ju ärligt talat inte mer än 20 minuter att spela igenom det. Så är det ju med gamla arkadklassiker. Skulle gärna vilja testa det med flera vänner vid min sida. Ensam var det ganska enformigt och jag kunde inte komma på något sätt att byta karaktär efter man dött.
The Dig har jag haft på min dator i nästan två år. Det var efter hårda påtryckningar från Farbror Atlas (eller ja, mer efter hans blogginlägg om spelet) som jag kände mig tvungen att köpa det. Sedan har det bara legat där. Men nu under min semester startade jag upp det och det är helt klart ett annorlunda klicka-peka spel jämfört med andra LucasArts titlar. Det känns mer välskrivet, vilket inte är så underligt när det är Spielberg som ligger bakom det, och betydligt mer allvarligt. Så vill du spela ett klassiskt äventyrsspel som inte är baserat på humor tycker jag att du ska inhandla det via någon nerladdningstjänst.
Gwellmyn vs. Hiro: 21 – 35
Till resultatbörsen.
2011-07-12
Nu är det snart dags för att Gwellmyn och Hiro att ta sin rätta plats här på Spelklassiker musik ft. Gaminggrannar. Så i och med detta jag väljer att avsluta sommar i fyllnaden genom att bjuda på original musik ifrån min barndom. Jag bjuder då på spel som satt spår inom mig i dess original form, sedan så är det ju sista måndagen i månaden, så jag avslutar så klart det hela med en UNDERBAR smäll med en månadens remix!
Vi fortsätter traditionen med sommarlovsprogram här på Radio Speltorsk. Årets tredje program är av det mer klassiska slaget. Tobias Jensen gästar oss med ett traditionellt sommarpratar-avsnitt, i vad han kallar för ”En nörds bekännelser”. Han tar oss bland annat tillbaka till sin barndom och berättar om sin uppväxt bland tv-spel, rollspel och lajv.
Dags för ännu ett avsnitt av sommar fyllnad med ChrisX. Denna vecka bjuder han såklart på remix musik med en liten annan approach, nämligen musik där antingen en spelkaraktär eller en person sjunger om ett spel i sig.
Senaste kommentarer