Radio Speltorsk

2012-09-27, ChrisX säger:

Brukar lyssna på Radio speltorsk from time to time, men är tyvärr inte en av era vanligaste och regelbundna lyssnare om jag skall vara ärlig.

Men det är skönt att få dippa in och lyssna på er ialla fall!

Så ang. frågan ni hade som den mest minnesvärda bossfighten..
Jag skulle vilja säga den första och nästan ända jag kommer att tänka på när jag försöker minnas en värdig bossfight.
Detta var ungefär 8-9år sedan, sitter och spelar Chrono trigger på emulator väldigt koncentrerat.
Men när jag då åker till tiden och råkar komma emot spara knappen och det första man möter är den väldiga bossen ”Lavos”.
Vill helst inte påpeka detta att jag hade inte enns hälften av vad jag behövde för att klara av Lavos..
Så detta var slutet för min Chrono Trigger karriär då jag endast petat på spelet sen dess.
Dock så är jag sugen på att ta upp Chrono Trigger till DS.. Men det.. får bli en annan historia =)

/ Med Vänliga Hälsningar
Christofer ”ChrisX” S.

2012-09-27, UfU__X säger:

Ni ska inte försöka pressa er upp till 200 då? :D
(Obs. Har inte lyssnat än så jag kanske verkade dum nu om de sagts nått i avsnittet)

2012-09-28, Fleischer säger:

Fan vad trevligt att ni är tillbaka! Väl behövligt i höst mörkret!

2012-09-29, Ina säger:

Efter att ha spelat upp det fantastiska Dragon’s Dogma-stycket (med robotdammsugardelen förstås!) för sambon så sa han ”de vet verkligen hur man poddar” och nåt om att ni är en klockren duo. Jag håller helt med. Mycket härligt avsnitt och jag ser fram emot säsongen <3

2012-10-01, Quid säger:

Det var i början av 90-talet, jag och en polare hade spelat oss fram till sista bossen i Super Mario Bros 2 (eller Doki Doki Panic) till NES. Vi hade två liv kvar och det var jag som spelade, men jag klantade till mig och dog. Då var det kompisen tur att spela, jag var så nervös att jag knappt vågade titta och jag tror nog jag var jobbigare för honom än själva bossfighten. Han klarade bossen och vi hade tillsammans klarat spelet, vi var så glada! Kompisens morfar som inte visste något om tv-spel förstod ändå att vi hade gjort något bra så han gav oss lite pengar till kiosken. Det var tider det! :)

2012-10-01, Ina säger:

Bossar var det ja!
Jag är i regel inte så himla förtjust i bossar. På tok för ofta är bossar bara ”här, använd din nya förmåga på den här stora saken som har 100 gånger så mycket liv som de vanliga fienderna. Slå på den i 20 minuter så får du spela vidare sen!”
Kanske överdriver liiiite men ungefär så känns det ;D Oftast är de helt enkelt för utdragna och inte tillräckligt speciella. De förstör flytet i spel för mig.
Är iofs jädrigt kass på bossfighter, kanske är därför :D

Har dock en favoritspelserie som gör nästan alla sina bossar fantastiskt bra – Metal Gear Solid. Bossar som Psycho Mantis, Sniper Wolf, The End och The Boss är strider jag inte glömmer i första taget.
Får ändå säga att The End är den allra bästa bara pga alla de olika sätt man kan slå honom på.

2012-10-01, Sebastian Åkerberg säger:

Slutet på Planescape: Torment. Eftersom jag vet att flera håller på att spela PS:T för första gången just nu ska jag inte avslöja något om det, men jag är så oerhört imponerad av hur Black Isle löste den konfrontationen. Den går att lösa på så många sätt att jag nu, när jag spelade om spelet (för säkert fjärde gången), fortfarande lyckades hitta nya sätt.

När det kommer till slutbossen som var allra roligast att besegra i strid så måste jag nog säga Jon Irenicus i Baldur’s Gate 2. Fy fan vad spelet hade blivit komplicerat vid det laget. Spells och counter-spells och counter-counter-spells och … ja, och så vidare. Jag älskade det!

Dessutom lyckades Bioware, med Irenicus, göra något som många andra Infinity Engine-spel (inklusive BG2s egna expansion) misslyckades med: en slutboss som var otroligt tillfredsställande att slåss mot från både ett spelmekaniskt och ett storymässigt perspektiv. Ofta var slutbossarna tillfredsställande inom en av de kategorierna, men inte inom den andra. Själva striden kunde vara hur kul som helst, men anledningen till att man överhuvudtaget fajtades kunde vara väldigt förvirrande; eller vice versa.

2012-10-01, En spelrelaterad svamp säger:

Kul att ha er tillbaka. När jag hör ordet boss så tänker jag bara på ljudet av dörren som stängs bakom Mega Man.

2012-10-01, Peter Eriksson säger:

En ‘boss’ jag minns speciellt är evil merchant från första banan i spelet Tenchu till Playstation. Inte så mycket för att han i sig var något speciell, annat än en ynkrygg som gömmer sig å man måste leta upp honom, men för att hela första banan är helt perfekt med sin stämning och smygande, man känner sig verkligen som en riktig ninja i jakten efter honom. Och sen är det en nobel sak att ha ihjäl fanskapet som tallar olovligen på kvinnor. Jag tror jag minns den så väl för at jag just spelade om första banan så många gånger och försökte nå perfektion i stealth-kills.
Annars lite mer traditionellt så är Ozma i FFIX ett gott minne när han ÄNTLIGEN såg sig besegrad :)
BTW så är ni grymma så please dont quit anytime soon!

2012-10-01, KirabiKame säger:

Min mest minnesvärda bossfight är Holoholo Bird från Baten Kaitos Origins.
En stor fågel och två kycklingar. Kycklingarna helar konstant den stora fågeln och om kycklingarna dör lägger den stora fågeln ägg som kläcks till nya kycklingar.
Baten Kaitos Origins har dessutom ett mycket rappt, kortbaserat stridssystem där alla ens karaktärer delar på en kortlek. Detta innebär att för att göra ordentligt med skada gäller det att få rätt kort framslumpade när det är respektive gubbes tur. Dessutom måste alla kort gå från lägre till högre värde och gärna i så långa stegar som möjligt för mesta möjliga skada. Att man gör stor skada händer därför inte särskilt ofta så när man då möter en boss som konstant läker sig själv blir det både en långdragen och mycket spännande fight.
Tror denna fight tog mig över 40 minuter att klara, och det var en riktigt rolig utmaning.

2012-10-02, Mayhemic säger:

Gött att ha er tillbaka!

Gällande bossar, både slut och mellan-bossar, är jag på det stora hela ett fan, något som håller en på halster och triggar upp mot en episk final…. Är förtillfället för lat för att dra bosshistorier, men kan väl iaf bjussa på några personliga favoriter… Finns ett helt gäng i RE-spelen, varav Tyrant i det första satt sig hårdast på minnet, både då har slår sig lös i laboratoriet samt då han gör livet bistert för en på helikopterplattan. The Horror! ;) De olika inkarnationerna av Mr. X i RE2, Nemsis i trean etc etc. Finalmötet med Ganon i oot, både lightballflängandet samt avslutet som följer. Givetvis kolosserna i Shadow of the colossus, De olika-mutationerna av Ridley i Metroid-spelen, Diverse Metal Gear Solid bossar (Raven, The End, The Boss), Sephiroth samt de helvetiskt frustrerande Weapons i FF7, LeChuck i Monkey Island 2, ”Alienbebisen” i Tomb Raider…. finns triljarder minnesvärda, dessa låg närmast i minnet.

2012-10-02, mh76 säger:

Älskar bossar! Ju större desto bättre. I spel har faktiskt storleken betydelse.

Klarar många bossar i mitt liv. Men den jag faktiskt tyckt bäst om är sista bossen i Final Fantasy XIII. Tycker att den var väldigt utmanande på ett intellektuellt plan. Här behövdes inte bara tur, men även skicklighet och ett rejält strategiskt tänkande. Oftast tycker jag att bossar går klara av med ganska mycket tur och knapptryckande. Men inte i slutbossen i nämnda spel.

Sedan går det självklart inte komma ifrån att Shadow of the colussus är ett mästerverk med bara bossar. Det är så här bossar helst ska vara. Där man måste använda hjärnan och utforskande för att klara.