Radio Speltorsk

Det känns nästan onödigt att tipsa om Plants vs. Zombies. Allt Popcap spottar ur sig blir automatiskt en succé oavsett om jag tipsar eller inte (outgrundligt nog). Dessutom visste vi redan innan iPhonekonverteringen att det är ett fantastiskt spel på PC och att det skulle mycket till för att det fortfarande inte skulle vara det på äppletelefonen. Även om små bitar skalats bort i den här versionen är alltid portabelt att föredra när det kommer till den här typen av casualspel.

Genren ”Tower Defence” gör sig oerhört bra till just iPhone och Plants vs. Zombies är inget undantag. Vad som verkar bli en en resa helt utan tuggmotstånd till en början erbjuder både taktik och ett spelmekaniskt djup senare i spelet. Dessutom är Popcap oerhört duktiga på att belöna spelaren med nya roliga föremål hela tiden. Man fullkomligt bombarderas med användbara växter och hjälpdon i kampen mot blodtörstiga zombies.

De taktiska elementen visar sig i hur man bäst skyddar sig mot de anstormande hjärnätarna. Som vi vet behöver växter solljus och genom att balansera plantagen mellan solproducerande blommor och de mer mordiska växterna når man framgång. Olika sorters zombies tacklas med unika växter eller en genomtänkt kombination av flera. En stavhoppande levande död stoppas effektivt av en potatismur, som han måste hoppa över, för att sedan sprängas i bitar av en exploderande bombblomma för att nämna ett exempel.

Faktum är att jag tänkt att skriva om spelet långt tidigare men eftersom min annars så spelskygga flickvän och sambo kidnappat min iPhone på kvällarna för att få spela just Plants vs. Zombies har jag inte hunnit spela tillräckligt förrän nu. Det om nåt är ett gott betyg och dessutom ett bevis på att Popcap återigen gjort ett spel som tilltalar de flesta.

Köp på App Store för 22 kronor.

Igår fyllde Playstation 2 10 år. Imponerande nog lever den fortfarande i allra högsta grad. Även om storsläppen inte avlöser varann fick vi nyligen ta del av Silent Hill: Shattered Memories och partyspelen går fortfarande varma ute i stugorna. Som en liten hyllning tänkte jag och Sebastian dela med oss av vad vi minns från maskinens storhetstid i en ny typ av artikelserie kallad ”Speldialog”, som har för avsikt att återkomma med jämna mellanrum.

Sebbe: Ja, det finns ju otroligt många bra minnen av PS2 vad gäller spelupplevelser i alla fall. Men det är nästan alltid bäst innan, när man fortfarande väntar och längtar. Jag minns första gången jag testade Devil May Cry hemma hos en kompis och blev helt bortblåst, jag stod och gjorde svärdsrörelser i luften i timmar framöver. Det var här någonstans jag insåg att det fanns upplevelser bortom vad Dreamcast kunde erbjuda.
Sebbe: Devil May Cry var ju kanske det första riktigt grymma PS2-spelet i min mening, lanseringstitlarna hade ju inte direkt imponerat.
Farbror Atlas: Det var väl för övrigt framförallt med actionspelen PS2 regerade och kanske tom utvecklade genren?
Sebbe: Just Devil May Cry var ju spelet som tog karaktärsaction till 3d och omdefinierade en hel genre.
Sebbe: Men jag tycker inte det var PS2:ans enda eller kanske ens största käpphäst.
Farbror Atlas: Nä, verkligen inte.
Sebbe: Nördig som jag är har jag nog spelat mest rollspel till plattformen.
Farbror Atlas: Ja, det är kanske där Sonys svarta låda var som starkast. Vilka är favoriterna i genren?
Sebbe: Ja, Final Fantasy-spelen har ju fortsatt hålla en hög klass, men framförallt tycker jag det finns ett sånt otrolig _stort_ utbud att välja på.
Sebbe: Oavsett om man likt mig faller för babbelfester som Xenosaga, eller tri-Aces hetsiga actionstrider så finns det antagligen något som tilltalar.
Sebbe: Rollspelen är väl ett av de tydligare arven på att Playstation 2 faktiskt är en ren fortsättning på första Playstation, i båda fallen har Sonys plattform varit i princip utan konkurrens i den genren.

Final Fantasy XII

Sebbe: Just utbud rent allmänt tycker jag annars är PS2:ans allra största styrka. Det var en otroligt populär maskin och fucking everything fanns. Action, rollspel, oförståelig japansk skumhet, etc. Xbox och Gamecube hade båda sina meriter, men ska man vara krass vann egentligen PS2 på i princip alla plan. Vilket också märkts i försäljningssiffrorna.
Farbror Atlas: Mmm, håller med. Intressant att se hur de inte riktigt håller samma klass, eller snarare stagnerat lite, denna generation med få undantag.

Farbror Atlas: Sen tycker jag att det var en spännande utveckling med plattformsspelen, där de amerikanska utvecklarna helt plötsligt gick fram som tåget och på många sätt körde över de japanska platåskuttarna. Sly, Jak and Daxter och Ratchet and Clank var alla riktigt bra spel som framgångsrikt blandade moderna actionmoment med plattformshoppande.
Sebbe: Ja verkligen.
Sebbe: Jag skulle också vilja räkna med åtminstone det första Prince of Persia, Sands of Time, till detta som jag anser vara konsolgenerationens allra bästa plattformare.
Farbror Atlas: På tal om det.
Farbror Atlas: Finns det spel du fortfarande vill spela till konsolen, kanske har du en pile of shame liggandes?
Sebbe: Haha.
Farbror Atlas: Sands of Time är ett av mina spel i den högen.
Sebbe: En gigantisk hög här.

Silent Hill 2

Sebbe: Det släpptes ju som sagt sjukt många bra och unika spel, i min mening fler än till någon annan plattform genom historien.
Sebbe: Så jo, det finns en del man inte bränt igenom ännu.
Sebbe: Silent Hill 2 börjar flyta mot toppen där, skräck är kanske inte min kopp té men berättande är det, och SH2 ska ju tydligen knäcka rejält på den punkten.
Farbror Atlas: Min egna pile of shame består av i princip av varenda rollspel av intresse till konsolen. Final Fantasy, Persona och Xenosaga har jag för avsikt att uppleva nån gång i framtiden.

Sebbe: Det slog mig för övrigt att jag nog behöver rätta mig själv.
Sebbe: Det var _en_ punkt som PS2 verkligen inte vann på, utan egentligen kom sist i min bok i allla fall.
Sebbe: För visst fanns det en del fightingspel och så, men multiplayer hände ganska sällan på min PS2:A
Sebbe: PS2 var en maskin för ensamma nördar i sina källare. Som jag.
Sebbe: Var det vänner och öl på gång låg Xbox och framförallt Gamecube betydligt närmre till hands.
Farbror Atlas: Ja, en miss var att det bara fanns två ingångar för kontrollerna.
Sebbe: Absolut.
Sebbe: Samtidigt har det ju i efterhand visat sig att det inte gör så stor skillnad tycker jag.
Sebbe: Nintendo var först med 4 kontrollportar, och krossade på den fronten.
Sebbe: Men även nu, när alla haft 4 kontrollportar sedan länge, är det egentligen fortfarande bara Nintendos apparater man vänder sig till när man vill vara fler än 2 pers offline.
Sebbe: Lite hårdraget, men jag tycker det stämmer överlag.

Ico

Farbror Atlas: Vilka är de absoluta favoriterna för din del då?
Sebbe: Jag har ju likt alla duktiga nördar redan gjort en topplista. Och läser jag den nu ser jag att det är mycket rollspel, som Xenosaga och Star Ocean, men den toppas av spelet som faktiskt fick mig att köpa konsolen.
Sebbe: Jag satt som vanligt och väntade på en prissänkning, men efter att ha testat Metal Gear Solid 2 hemma hos en kompis kunde jag inte tänka på annat. Redan på vägen hem svängde jag förbi Webhallen och plockade upp en MGS2-bundle, och på den vägen var det.
Farbror Atlas: Mitt absoluta favoritspel till PS2 måste nog vara Ico. Denna stämningsfulla lilla pärla lämnade mig djupt berörd och stack ut från det övriga utbudet. Okami är inte att förglömma heller.

Sebbe: Jag sitter här och försöker komma på något negativt med Playstation 2 för att bryta alla hyllningssånger, men förutom det där med kontrollportarna kommer jag inte på mycket.
Farbror Atlas: Jag vågar nog påstå att den är den mest mångsidiga konsolen sett till spelutbud fram till dags dato. Alla genrer finns representerade och den har en bredd få är i närheten av.

Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty

Sebbe: Frågan är när och om någon kommer överträffa den.
Sebbe: Den var ju en så solkar vinnare i sin generation att alla tredjepartsspel släpptes till PS2, så ser ju inte situationen ut nu.
Farbror Atlas: Ja, precis. Den hade ett övertag där. Även om Xbox 360 och PS3 är på väg att bli grymma spelmaskiner är titlarna för utspridda för att få den mängden av kanonspel PS2 fick lite pga sin överlägsenhet.
Sebbe: Och därtill börjar ju utvecklingskostnaden i hd blir för hög för alla skumma japanska småspel, de landar ju för det mesta på PSP istället nuförtiden.
Sebbe: Som ju i mångt och mycket är en bärbar PS2.
Farbror Atlas: Samtidigt har vi alla nedladdningstjänster där de kan husera fritt den här generationen…
Sebbe: Ja, det är sant.
Sebbe: Fast där är lite av ett skifte, det är mer skumma västerländska småspel där.
Sebbe: Japanerna gillar fortfarande inte det där med online.

Farbror Atlas: Men avslutningsvis, ska vi utbringa ett fyrfaldigt leve till PS2 och maskinens tioårsjubileum och lämna den här mastodontdiskussionen?
Sebbe: Ja, vi kanske har fanboyat nog för dagen.
Farbror Atlas: Den leve – Hurra hurra hurra hurra!

Det här är ett projekt som jag har funderat på väldigt länge, men inte riktigt kommit till skott att göra.

Jag är djupt tacksam för alla de underbara mail och kommentarer jag får från er lyssnare, ni gör det otroligt roligt att varje vecka skapa ett musikprogram. Samtidigt är längden på programmet ”endast” 30 minuter. Give or take a few minutes.

Så vad sägs om att vi tillsammans skapar en Spotify-lista med massa bra spelmusik (eller spelrelaterad musik). Jag har skapat en Playlist och börjat med att lägga in en av mina favoritlåtar.

Så kom igen, låt oss skapa den absolut bästa spelmusiklistan som finns på Spotify!

Ladda ner listan här!

OS är över, tack och lov. Men det finns som tur mer spännande sport att att titta på. Ikväll spelas nämligen sista omgången av första säsongen av vår Blood Bowl-liga, mitt Dark Elf-lag Karond Kar Kickers möter kaoskrigarna SLACKters.

Sändningen startar idag 20:05 och väntas pågår runt 90 minuter.

Ni vet den där beryktade ”tomheten” man upplever precis när man klarat ett spel? Den där känslan man bara får efter att en spelupplevelse griper tag i en, lämnat mig som spelare berörd? Jag sitter med den just nu.

Det var nämligen igår jag klarade Heavy Rain. Spelet jag suktat efter sen Fahrenheits fantastiska inledning bytts ut till flum och hokus pokus. Heavy Rain är den där inledande delen hela tiden och lite till spelet igenom. Jag har inte hunnit smälta allt än men undrar redan, vad är nästa steg? Hur kan man överträffa det som Cage och Quantic Dream åstadkommit utan att upprepa sig igen? Även om det är kraftigt förbättrat på flertalet punkter är trots allt Heavy Rain samma spel ännu en gång. David Cage lyckas förverkliga sin vision och sätter också därmed punkt för sina ambitioner att göra ett spel med en bra och vuxen handling. Jag är tveksam till att konceptet håller en gång till om inte flertalet innovationer medföljer.

Även om Heavy Rain är ett fenomenalt spel är nästa steg verkligen elddopet för David Cage. Tar han ytterligare ett kliv eller fegar han ur och gör samma sak ytterligare en gång? Jag ser redan nu fram emot Quantic Dreams nästa projekt och ser gärna att fler hakar på trenden de har skapat. Fler spel som vågar vara mer än själlösa actionkloner.

Jag hoppas innerligt att Heavy Rain bara är toppen av isberget. Att det finns fler utvecklare som vågar sopa undan gamla konventioner och de element som förknippas med traditionellt spelande. En mix av berättande och spelande som inte väljer bort manuset när spelbarheten knackar på dörren. Med Heavy Rain visar man att det finns hopp för äventyrsgenren och framtidens storyfokuserade spel.

Jag är knappast ensam om att ha stora förväntningar på Metroid: Other M. Ambitionen bakom är lovande. Att binda ihop och fylla de luckor som uppstått mellan Super Metroid och Metroid Fusion är ett smart drag och ger utrymme för en del intressanta infallssvinklar. Samtidigt är jag skraj för hur man tänkt att förvalta arvet. Team Ninjas fascination för tuttar och snabb ninjaaction känns rätt opassande för ett Metroidspel. Att Samus bröstmått ökat en gnutta sen sist kom väl inte som en överraskning men att sudda ut kännetecknande bitar från seriens tidigare delar som den isolerade känslan, utforskningen och en tyst, mystisk huvudkaraktär väcker en del funderingar.

Efter att ha läst en uppsjö spelintryck från skribenter som testade den version av spelet som fanns att tillgå på Nintendo Media Summit, mässan som gick av stapeln i dagarna, är jag både livrädd och väldigt förväntansfull. Tystnaden har brutits och i Other M möter vi en Samus som verkar föra en inre monolog med sig själv. En berättarteknik jag uppskattar i många fall och med lite tur funkar den också bra i det här fallet. När vi för inte så länge sen spelade in våran Metroid-special tillsammans med Jonas Högberg pratade vi mycket om hur mystiken försvinner kring en karaktär så fort hon eller han öppnar truten.

Man kan vara väldigt kluven inför att införa talets gåva i en spelserie som levt mycket på sin ovisshet och känsla av utsatt ensamhet. Antingen lyckas man med bedriften att begåva karaktären med en ny dimension och ge spelaren fler anledningar till att intressera sig för personen i fråga eller också slår man hål på de föreställningar spelaren haft. Det är en svår balansgång och en stor utmaning för Team Ninja att ro det hela i hamn utan att trampa på för många Metroid-fanboys hjärtan på vägen fram.

Jimmy Håkansson (Blog ‘Em Up och Level) skrev en intressant artikel i senaste Level där frågeställningen – ”måste spel vara roligt att spela?”, präglar texten. I en intervju med Daniel Benmergui, som bland annat skapat I Wish I Were The Moon och Today I Die, pratar Daniel om hur han struntar i om spelaren inte uppfattar sina spel som ”kul” utan hoppas istället att man känner någonting av att spela hans spel.

The Path är ett exempel på ett spel som inte är speciellt kul att spela men som ändå är väldigt spännande.

Vi var inne på hur vi vill att spel ska beröra oss och föda tankar efter vi lägger ifrån oss handkontrollen i senaste avsnittet av Radio Speltorsk (som släpps på torsdag). Jag har ofta hävdat att om jag har roligt med ett spel så är det per automatik ett bra spel. Det är i och för sig sant, det är dock inte ett konstaterande som gäller åt det andra hållet. När ett spel inte är skoj att spela behöver det inte betyda att det är ett dåligt spel. Jag spelar fram för allt spel för att uppleva någonting, för att bli känslomässigt berörd.

Den enkla och raka upplevelsen är den jag nämnde först – att ha kul. De flesta av spelen som finns ute idag är utvecklade i syfte att underhålla spelaren precis som i fallet med en påkostad actionfilm eller en skojig komedi. Utvecklaren behöver koncentrera sig på att göra en välfungerande spelmekanik och överrösa spelaren med spännande sekvenser. Antingen misslyckas man med att underhålla eller inte. Nästa typ av spel är ”upplevelsespelen” som jag väljer att kalla dem. I indiesfären hittar man mängder med spel av den här typen. Många lyckas varken förmedla ett budskap, väcka en tanke eller beröra, vilket gör dem till dåliga spel. Det är en hårfin gräns men de som klarar av att balansera på rätt sida utan att bli överpretantiöst kan väcka mer känslor hos mig som spelare än ett spel med en maffig hollywoodbudget i bagaget.

Jason Rohrers Passage är också det ett spel som bara vill förmedla en känsla.

Indiespelen är på många sätt framtiden för hur man med mediet kan skapa något mer än bara dumma actionshooters. Inget ont om dem, de kan som sagt vara väldigt underhållande, men åtminstone jag vill se mer bredd ute på spelhyllorna. Men det är inte bara indieutvecklarna som går i bräschen. Heavy Rain är lite av det stora testet för spelformen. Det är ett spel som ställer det spelmekaniska i bakgrunden och låter handlingen stå i centrum. Ett spel som vill få oss att känna.

Men till skillnad från indiespelen är Heavy Rain ett spel med en rejäl budget och därför väldigt intressant för framtiden. Om det blir en försäljningsuccé finns det stor risk för att fler spel av samma kaliber lyfts fram även fortsättningsvis. Vid en flopp kan det betyda döden, åtminstone under en lång tid framöver, för spelen där man fokuserar på mer än att bara ha kul.

Jag visste att jag skulle få skäll för mitt föregående inlägg där jag ställer de stationära spelmaskinerna mot varann men helt skiter i PC. Till mitt försvar kan jag säga att jag dels inte har samma insikt i PC-marknaden och dels för att det finns ohyggligt mycket spel att täcka. Men jag har tänkt att göra ett försök. Observera dock att långt ifrån allt finns med i listan.

Starcraft 2: Wings of Liberty
The Whispered World
Star Trek Online
Otherland
World of Warcraft: Cataclysm
Gray Matter
Vampire Story 2: A Bat’s Tale
Command & Conquer 4
Napoleon: Total War
Mass Effect 2
Simon the Sorcerer 5
Love
Closure
VVVVVV
Rage
Brink
Deus Ex 3
Max Payne 3
Bioshock 2
Sam & Max: Season 3
Assassin’s Creed 2
Singularity
Crysis 2
Dragon Age: Origins – Awakening

Hur står sig PC mot övriga stationära spelmaskiner tycker ni?

Tiden går fort när man har kul. Kanske lite för fort. Det var ju ett tag sedan vi skrev första inlägget i vår utvecklingsblogg här hos Radio Speltorsk. Men nu är det dags och vi har faktiskt gjort en hel del under dessa månader. Förutom att ha skrivit manus, ritat flödesscheman för pussel, designat spelobjekt så har vi även börjat formge och skissa på de karaktärer som ska finnas i spelet.

Manus kanske alla förstår varför det behövs, men vad är flödesscheman och varför behövs dem? Kort och gott så använder vi dem i Maziwa för att få en överblick över de pussel varje nivå innehåller. De ger oss en enkel överblick på vad som händer och när det ska hända. Detta hjälper naturligtvis även när vi väl börjar koda upp logiken.

Exempel på två flödesscheman från spelet.

Vi har även börjat planera och göra layout för de olika nivåerna i spelet. Alla objekt och miljöer görs i uteslutande i Photoshop. För att få en ett mer realistiskt utseende på objekten (som ni känner igen från det första spelet) så använder vi olika fotografier som vi retuschar ihop. Karaktärerna kommer dock skapas i Illustrator och Flash för att underlätta animeringen.

Spelobjekten och grafiken (förutom karaktärerna) skapas i Photoshop.

På tal om karaktärsdesign så har vi lagt en helt del energi på att visualisera om spelets huvudkaraktär Susu och vi arbetar fortfarande på att hitta det rätta utseendet. Men vi tänkte dela med oss av det vi har skissat ihop så här långt och visa er lite hur karaktären har växt fram steg för steg. Som ni ser så har vi haft en ganska klar vision om vissa grundläggande drag, den ljusblåa overallen och de stora ögonen är här för att stanna.

Karaktärsdesignen för Susu växer fram sakta men säkert.

Detta var allt vi tänkte bjuda på just nu. Fortsätt följ vårt Twitter-flöde eller bli ett fan på Facebook om ni vill ha kontinuerliga uppdateringar med härligt Maziwa-godis.

Det var ungefär två dagar sedan Starcraft 2-betan öppnades för en utvald sektion av allmänheten. Och ungefär en dag sedan Blizzard gav upp kampen mot alla okynnes-youtubare och helt släppte begräsningarna från vad som får rapporteras därifrån. Sagt och gjort, intresset för Starcraft 2 är glödhett och vi har för avsikt att glida på vågen.