Radio Speltorsk

Var tog de vägen: Kuros

1

Ironsword-_Wizards_&_Warriors_2

Under spelhistorien har det kommit och gått många huvudkaraktärer. Ibland har de vuxit till megastjärnor som Mario, Sonic eller Master Chief. Ibland har de likt barnstjärnor falnat efter ett eller två spel, vilket får en att fundera ”vad hände egentligen”? För att ta reda på detta har jag grävt i spelarkiven och letat upp mer eller mindre bortglömda spelkaraktärer i bloggserien ”Var tog de vägen?”.

wizard&warriorsPå 80-talet var det inne med fantasyfilmer som hade antingen en halvnaken krigarkvinna eller en muskulös barbar i huvudrollen. Filmer som ”Conan barbaren”, ”Red Sonja” och ”Krull” blev alla riktiga kultklassiker, även om manuset aldrig var något att hänga i julgranen. Därför var det nog många som blev lite lurade när de plockade ner spelet Wizards & Warriors till NES från hyllan i den lokala leksaksbutiken. Framsidan föreställer en bararmad krigare som svingar ett mäktigt svärd mot en hord monster. Vad man fick i spelet var i själva verket en man i helrustning vid namn Kuros. Han svingar fortfarande ett svärd, men man får aldrig se hur han ser ut under själva rustningen.

Oavsett vad om man tycker att man blivit sviken på konfettin eller inte, så har Kuros ett uppdrag att utföra. Att skydda kungadömet Elrond och rädda damer i nöd från den onda magikern Malkil. Fyra spel släpptes i serien och i varje spel var det samma antagonist. I det första spelet handlar det mest om att ta sig igenom åtta olika världar och samla ett antal juveler för att muta en väktare i slutet av banan och därefter besegra banans slutboss. Efter varje seger blir en adelsdam räddad och ytterligare en del av Elrond kan andas ut för att de återfått en av de fagraste kvinnorna i världen. Tillslut står Kuros öga mot öga med magikern själv. Efter en mäktig slutstrid, i alla fall i NES-mått, är Malkil besegrad och hela världen räddad. Tills uppföljaren dök upp så klart.

ironswordUppföljaren fick titeln ”Ironsword: Wizards & Warriors II” och är det enda spelet i serien som inte inleder med huvudtiteln. Denna gång letar Kuros efter ett magiskt svärd som behövs för att besegra Malkil. För att få svärdet är han tvungen att besegra de fyra elementen, jord, vind, eld och vatten. Efter att fått tag i svärdet måste han besegra elementen än en gång för att omintetgöra Malkil. Värt att nämna är att den kända italiensk modellen Fabio fått äran att spänna musklerna på kartongen till spelet. Självfallet ser inte Kuros ut som Fabio i själva spelet, utan återigen dragit på sig sin helrustning.

Efter det gör Kuros en litet skutt över till Game Boy i spelet ”Wizard & Warriors Chapter X: The Fortress of Fear” för att kämpa sig igenom ett skräckfylld fort och återigen (surprise, surprise!) spöa skiten ur Malkil. Han är allt en seg jäkel den där magikern. Märk väl att spelet inte riktigt räknas in i huvudserien, då Malkil i slutet av ”Ironsword” lyckas fly och tanken är att historien från andra spelet ska leda direkt till ”Wizards & Warriors III – Kuros: Visions of Power”.

Efter tre spel som liknar varandra väldigt mycket i upplägg så väljer spelskaparna att utöka Kuros egenskaper. Genom ett betydligt friare upplägg där Kuros kan återbesöka alla platser han besöker, finns möjligheten att skaffa sig erfarenhet inom andra yrken än krigare. Kuros får möjligheten att gå med i olika gillen vilket leder till att han även blir en mästertjuv och magiker. När Malkil flydde från Kuros i andra spelet i serien, tar han sin flykt till staden Piedup. Väl på plats maskerar han sig som Kung James och tar plats på tronen genom att tillfångata den rättmätige konungen. Med hjälp av sina nya förmågar kan Kuros återigen rädda en massa prinsessor och samla de kejserliga juvelerna för att kunna öppna den hemliga dörren till Malkils tillhåll.

Wizards_&_Warriors_3_NES_ScreenShot1När Malkil äntligen är besegrad för sista gången (eller?) så använder den ondskefulla magikern sina sista krafter till att öppna en dimensionsportal och kasta Kuros framåt i tiden. Det är det sista vi får se av vår hjälte. Så nu står Elrond där, utan sin trogna Kuros. Vem ska nu hjälpa landet mot mörkrets krafter? Var har Kuros egentligen hamnat? Vilka faror lurar år 2191?

Sista spelet släpptes i Europa 1993, sedan dess är det ingen som vet vad som hänt Kuros. Jag misstänker att Rare fortfarande äger rättigheterna och det kanske vore på tiden att han får göra sitt återtåg till spelvärlden. Det vore spännande med ett äventyrsspel där man får följa Kuros kamp att återkomma till sin egna värld. Eller följa hans äventyr i Elrond år 2191. Blanda lite sci-fi och fantasy. Skulle antagligen bli lite som He-Man var.

Kuros var även medlem i supergruppen ”The Power Team”. En tecknad serie där Acclaim red på Kapten N:s popularitet. Fast istället för att en spelälskande pojke hamnar i spelvärlden, så är det en pojke som på något sätt lyckas överföra sina favoritkaraktärer till vår värld. Även denna gång porträtterades Kuros som en halvnaken barbar, istället för en krigare med helrustning.

Denna text publicerades första gången på Onlajn.se den 24 november 2010.

2011-08-17, Tobias

Var tog de vägen: James Pond

2

James-Pond-Banner

Under spelhistorien har det kommit och gått många huvudkaraktärer. Ibland har de vuxit till megastjärnor som Mario, Sonic eller Master Chief. Ibland har de likt barnstjärnor falnat efter ett eller två spel, och ibland funderar man ”vad hände egentligen”? I denna kommande bloggserie tänkte jag försöka lyfta fram spelfigurer som hade en storhetsperiod och sen bara försvann. Jag ger er ”Var tog de vägen?”

250px-JamesPondDet skulle gå sex år mellan att mediokra License to Kill och succén GoldenEye gick upp på biograferna. Efter andra James Bond-filmen med Timothy Dalton i huvudrollen så kändes hela bondkonceptet lite på dekis. Ändå lyckades Vectordean Ltd och Millenium Interactive göra sig en hacka på den smått bisarra parodin James Pond. En agentfisk som är anställd av brittiska underrättelsetjänsten för att övervaka världens hav från ondska och speciellt då Doctor Maybe. Spelet släpptes först till Amiga och Atari, men portades ganska snart till bland annat Mega Drive. Det var inte bara namnet på den muterade fisken som parodierade James Bond, även banorna fick namn som ”License to Bubble” och ”The Fish with the Golden Bar”. Banorna var ganska varierade och gick ut på att till exempel rädda fängslade krabbor, spränga oljeriggar och hitta gömda guldtackor.

James Pond II - Codename Robocod (1993)(Millennium)(AGA) 2James Pond fick även uppföljare, där James Pond 2: Codename Robocod troligtvis är det mest kända. Återigen hade Doctor Maybe varit framme och denna gång tagit över jultomtens verkstad och gjort om det till ett nästintill ointagligt fort. Hur många minns inte bland annat Richard Josephs omgjorda Robocoplåt från spelet? Robocod har även i efterhand släppts till Nintendo DS, vilket lett att en yngre generation av gamers fått ta del av denna lilla pärla.

James Pond hann även med att göra en liten avstickare i det lekfyllda spelet The Aquatic Games innan tredje spelet i serien. En Track & Field kopia med halvmysko grenar som skulle likna riktiga friidrottsgrenar.

Det sista spelet i serien, James Pond 3: Operation Starfish, blev aldrig en lika stor framgång som sina två föregångare. Doctor Maybe har denna gång gjort en bas på månen från vilken han tänkte skapa ett monopol på all ost i världen. Ett spel som visserligen fick god kritik, men sålde betydligt sämre än sina två föregångare.

Efter 1993 har det varit slutbubblat för den legendariska fisken. Troligtvis fick Electronics Arts kalla fötter när de fick se försäljningssiffrorna djupdyka (hoho) efter det tredje spelet i serien. 2006 fick han dock det ärofyllda uppdraget att arbeta åt Thames Water, där han undervisade i hur vattnet från Themsen forsar genom reningsverken för att tillslut släcka törsten hos hundratusentals Londonbor. Det känns som ett tragiskt slut på en ganska intressant och fyndig liten agent. Vad som hände sen vet bara Poseidon. En sak kan man dock vara säker på: James Pond will return (insert James Bond theme).

Texten publicerades första gången på Onlajn.se den 16 november 2010. Sedan dess har James Pond återuppstått på Iphone i form av James Pond in the Deathly Shallows. Tyvärr har det ganska usel kontroll och lånar musik ifrån det första och andra spelet i serien.

2011-08-14, Tobias

Gwellmyn vs. Hiro: En herrans massa spel

0

the-dig-012

För er som tror att jag har legat på latsidan kan jag meddela att jag inte gett upp kampen mot Hiro. Även om han ha en ganska stor ledning för tillfället, så har jag sedan jag skrev senast klarat av ett gäng spel. Närmare bestämt elva stycken. För att det här inlägget inte ska bli 14 A4-sidor så kommer jag endast att skriva några snabba tankar och kommentarer om varje spel.

Defender of the Crown 2 – Amiga CD32

Jag införskaffade min Amiga CD32 för några månader sedan och självfallet var jag tvungen att testa några av de spel som jag fick med. Många av dem är riktiga skräptitlar, men så finns det några guldklimpar där emellan. Nu vet jag inte om Defender of the Crown 2 kan räknas dit egentligen, men det är första gången som jag faktiskt klarat spelet. Skillnaden från det första spelet är att de nu har lagt till röster och snyggat till det grafiken. Så egentligen skulle väl den korrekta titeln vara Defender of the Crown 2.0. Ett helt okej risk-liknande spel, som egentligen sett sina bättre dagar. Men ändå en riktig klassiker.

Scott Pilgrim vs. The World: The Game – XBLA

För er som lyssnar på Spelklassiker Musik ft. GamingGrannar så vet ni att jag är helt frälst i soundtracket som är gjort av Anamanaguchi. Det är en hyllning till de gamla 16-bits sidoscrollande actionspel, som helt klart är roligast tillsammans med några vänner. I det här fallet spelade jag igenom det tillsammans med min sambo och spelet blev betydligt lättare när vi insåg att vi kunde gå tillbaka till gamla banor för att samla mynt och erfarenhetspoäng. Vill man få sig en liten retrokick kan jag varmt rekommendera spelet.

Ghost Trick: Phantom Detective – NDS

Ah, hederlig peka-klicka äventyr. Eller i alla fall en form av det. Som Sissel, ett spöke, ska du ta reda på vem du är, varför du har dött och allt detta på endast 24 timmar. Genom att använda speciella krafter kan du hjälpa andra att ändra deras öden. Jag tyckte att berättelsen var relativt spännande i början, som växte hela tiden för att i slutet vara ganska annorlunda. Även om jag kanske inte håller med Hiro om att det var så brainwashing som han vill få det till. Kanske är jag mer van vid underliga twister i spel än vad han är.

Epic Mickey – Wii

Spelet som var betydligt längre än jag trodde! I början tyckte jag dessutom att det var ganska enformigt och trist. Men efter ca tre timmar så öppnar plötsligt spelet upp sig betydligt mer och karaktärerna blir intressantare. Att dessutom få sig en liten historielektion om Walt Disney och hans första skapelse Oswald the Lucky Rabbit var riktigt skoj. Jag kände mig däremot gammal när jag insåg att jag kände igen flera av de äldre filmerna som banorna var baserade på.

Pirates of the Caribbean: At Worlds End – Xbox 360

Okej, jag är inte stolt över det. Men spelet var faktiskt helt okej. Visst det var enformiga plattformsmoment och sen på det skulle man fäktas mot diverse fiender, mano-o-mano. Det hjälpte inte heller att man fick alternera rollen som Jack Sparrow, Will Turner och Elizabeth Swann.

Metroid Other M – Wii

Spelet som fått både ris och ros. Jag tillhörde dem som var mäkta oroliga när vi fick reda på att det var Team Ninja som låg bakom spelet. Jag har aldrig varit något fan av deras tidigare spel. Men det visade sig vara en riktigt kompetent titel. Även om jag störde mig något fruktansvärt på den horribla röstskådisen Jessica Martin, såg låg bakom Samus Aran. Att de dessutom gjort om Samus till en osäker liten flicksnärt låg inte heller helt rätt i mun hos mig.

Costume Quest – XBLA

Ett fantastiskt litet spel som man lätt spelar igenom på 5-6 timmar. Jag hade läst mycket om det här när det släpptes, men fick aldrig tid att spela det. Efter att kört igenom Other M ville jag ha något kortare och mer lättsmält. Costume Quest är verkligen ett RPG-light som är urgulligt. Jag älskar striderna och de känns aldrig långtråkiga även om de egentligen är ganska enformiga. Men så fort man hittar en ny dräkt vill man se den i action.

Lego Batman – Xbox 360

Efter att spelat igenom Lego Star Wars och Lego Indiana Jones var det dags att sätta tänderna i Lego Batman. Självfallet i sällskap med min fästmö vid sidan. Även om det påminner mycket om sina föregångare så var det kul att få chansen att spela både den goda och den onda sidan. Det ska bli spännande att pröva Lego Harry Potter som jag hört ska vara snäppet vassare och där man dessutom inte behöver springa runt på samma bildskärm hela tiden och vara rädd för att falla ner i ett hål för att man inte ser ordenligt.

Portal 2 – Xbox 360

Vad ska jag säga? Det är helt fantastiskt. Det var länge sedan jag skrattade så under en spelsession. Vissa av pusslen behövde jag ta hjälp med från min sambo, eftersom hon är mycket smartare än mig, men det var inte överdrivet svårt i alla fall. Vi har även hunnit spela igenom co-op kampanjen som inte är lika vass som enspelarläget men helt klart en bra bonus.

X-men the  Arcade  – XBLA

Det är bråkade jag och Hiro länge över om jag skulle få räkna eller inte. Det tar ju ärligt talat inte mer än 20 minuter att spela igenom det. Så är det ju med gamla arkadklassiker. Skulle gärna vilja testa det med flera vänner vid min sida. Ensam var det ganska enformigt och jag kunde inte komma på något sätt att byta karaktär efter man dött.

The Dig – PC

The Dig har jag haft på min dator i nästan två år. Det var efter hårda påtryckningar från Farbror Atlas (eller ja, mer efter hans blogginlägg om spelet) som jag kände mig tvungen att köpa det. Sedan har det bara legat där. Men nu under min semester startade jag upp det och det är helt klart ett annorlunda klicka-peka spel jämfört med andra LucasArts titlar. Det känns mer välskrivet, vilket inte är så underligt när det är Spielberg som ligger bakom det, och betydligt mer allvarligt. Så vill du spela ett klassiskt äventyrsspel som inte är baserat på humor tycker jag att du ska inhandla det via någon nerladdningstjänst.

hirovsgwellmyn

Gwellmyn vs. Hiro: 21 – 35

Till resultatbörsen.


2011-07-12, Tobias

Iphonetipset – Wisp: Eira’s Tale

0

Wisp handlar om den lilla älvan Eira som kommit vilse i en inte allt för snäll skog. Vägen hem är kantad av många faror och hinder och till råga på allt så har draken Fáfnirs blod fått eget liv. Det flödar ut ur den döende varelsens kropp och tar sakta över både skogen och dess invånare. Du som spelare måste hjälpa Eira genom de många utmaningar som hon kommer utsättas för.

Så lyder den svenska studion Triolith Entertainments beskrivning av spelet Wisp: Eira’s Tale. Det är inte en titel som revolutionerar spelandet på Iphone men bjuder istället på en behaglig och stämningsfull upplevelse. Kontrollmetoden som involverar både skärmtryckande och gyrolutande rimmade enligt mina på förhand förutfattade meningar illa, men fungerar ypperligt och spelupplägget med samlande på små labyrintliknande banor lämpar sig väl för bärbart format. Skövdestudions lågmälda äventyr om den lilla älvan är därför en solklar rekommendation till alla som uppskattar atmosfäriska spel till sin IOS-manick.

Köp Wisp: Eira’s Tale här.

Vinn Wisp: Eira’s Tale! Vi lottar ut ett exemplar av spelet på vår Facebook-sida! Så se till att gilla oss!

2011-07-01, Andreas

Tobias återvänder som DJ!

0

dj_sonic

Det har tagit lång tid, men nu är det äntligen dags igen!

Tisdagen den 21 juni kommer jag (Tobias), Martin Lindell och Andreas Wallström (c64.com) spela tv-spelsmusik på Restaurang/Bar Republik. Hela kvällen kör vi låtar ifrån NES, SNES, C64, Amiga 500 etc.

Så en snabb recap:

Plats: Republik – Tulegatan 17, Stockholm
Datum: Tisdag 21 juni
Tid: 17.30 – 22.00

Vill du veta mer kan du kolla här.

2011-06-17, Tobias