Radio Speltorsk

Nu är det dags igen för er lyssnare att önska låtar till Spelklassiker Musik ft. GamingGrannar. Sommaren är snart här och det betyder även att vi kommer ta en liten break för att göra andra saker. Hiro ska till exempel låsa in sig själv tillsammans med Super Street Fighter IV: Arcade Edition, medan Tobias hoppas på att för en gång skull ta tag i sin riktiga nemesis. Körkortet.

Men innan dess har vi tänkt vi avsluta säsongen med ett sommartema. Det är där som ni lyssnare kommer in. Vi hoppas att ni vill önska massor av era sommarfavoriter. Det kan vara spellåtar som har som har sommar i titeln, eller har med bad och strand att göra. Eller varför inte låtar från spel som ni vanligtvis brukar spela varje sommar i hängmattan? Allt är möjligt.

Se till att önska era låtar senast den 30 juni!

Sommaren närmar sig med stormsteg och semestertiden för Radio Speltorsk tar snart sin början. Vi kommer precis som i fjol ta ledigt under juli månad och eventuellt en bit in i augusti. Om ni var med oss under samma period i fjol vet ni också att vi anlitade er som på ett galant vis täckte upp för oss under vår ledighet. Det hela blev en succé och bidragen strömmade in, givetvis hoppas vi på samma fantastiska respons från er sida i år igen.

Vi ger dig alltså chansen att snickra ihop ditt egna avsnitt om spel, precis som du själv vill ha det. Men med ett gäng restriktioner dock.

* Avsnittet ska handla om spel eller närliggande ämnen.
* Programtiden bör ligga någonstans mellan 20-45 minuter.
* Ljudkvalitén och redigeringsarbetet måste hålla en hygglig standard.

Detta innebär att man har väldigt fria händer. Så ta den här möjligheten och skicka in ditt bidrag till oss. Vi kommer att välja ut de bästa avsnitten, där antalet är beroende av hur många bidrag vi får in, och lansera dem som vanligt varje torsdag under tiden vi är lediga. Sista dagen för att skicka in sitt avsnitt är den 26 juni. Skicka till feedback@radiospeltorsk.se, märk mailet med ”Sommarlovsprogram” och bifoga en länk till var ifrån vi kan hämta hem programmet (förslagsvis Archive.org).

”Okej, vad vinner man”, tänker du. ”Att låta massa människor höra dina tankar om spel”, säger vi! Så sätt igång, låt fantasin sprudla. Spela in när du och din kompis diskuterar styrkors, berätta om hur ditt spelberoende har tagit över ditt liv eller ta med dig din diktafon på stan och fråga ut pensionärer om hur verklighetstrogna ”andravärldskrigs-spelen” egentligen är. Möjligheterna är oändliga!

Användbara länkar:
Skype – Den främsta tjänsten för telefonkonversationer (gratis).
Pamela – Programmet vi använder oss av för att spela av våra Skype-konversationer. Finns en gratis 30-dagars trialversion att ladda hem.
Audacity – Ett oerhört kompetent ljudredigeringsprogram vi använder oss av (gratis).
Archive.org – Smidig uppladdningstjänst för att dela och spara sina mp3-filer online (gratis).
Levelator – Ett lätthanterligt ljudoptimeringsverktyg som hjälper till att balansera ljudvolymer (gratis).
Ladda hem förra årets sommarlovsjingel här.

UPPDATERING: Eftersom det fortfarande finns ett gäng avsnitt i görningen där ute som inte hann till deadline är det fortfarande fritt fram att snickra ihop sommarlovsavsnitt för er andra också. Ny deadline är den 18 juli.

Jag ska erkänna att jag aldrig har spelat någon av de tidigare delarna i Socom-serien. Socom: Special Forces är det fjärde spelet i serien och ingår i den smått underliga kategorin ”taktisk-tredjepersons-skjutare”. Vilket innebär att det är ett acionspel i tredjeperson med inslag av strategi och taktik. Själva handlingen är baserad i Malaysia. Cullen Gray, en amerikansk NATO-soldat, är kallad till landet för att med hjälp av en liten grupp specialsoldater försöka stoppa en rebellgrupp kallad Naga. Det tar dock inte lång tid innan de inser att det ligger något mer bakom upproret.

Själva handlingen är inte direkt välskriven, men gör sitt jobb. Zipper Interactive, bolaget bakom spelet, har försökt att ge gruppmedlemmarna olika egenskaper och karaktärsdrag. Det är huvudkaraktären Gray och gruppmedlemmen Forty-Five som är i centrum. Det framgår ganska snabbt att Gray är en riktig skitstövel och är svår att ta till sig. Han är inte hård eller kall på ett sätt som gör att man fastnar för honom, utan istället sitter jag och funderar på egentligen hur han är funtad? Desto bättre tycker jag om Forty-Five, en kvinnlig sydkorean som man får styra under vissa uppdrag som kräver mer diskretion. Hon känns mer sympatisk, men har svårt för auktoriteter.

Den taktiska delen består utav att ge order till sina medsoldater som delas upp i två grupper. En som är specialister på prickskytte och den andra är mer inriktad på tyngre vapen. Problemet ligger i grupperna tar ordern på lite för stort allvar. Det händer allt för ofta att ordermarkören hamnar lite bredvid ett skydd och att trupperna då ställer sig strax bredvid eller framför ett skydd, helt öppet för fienden. Visserligen är fiendens AI inte heller den smartaste jag sett, vilket gör att båda sidornas soldater kan stå på öppen gata och skjuta hej vilt på varandra i värsta O.K Corral-stil. Så för det mesta låter jag mina trupper sköta sig själva, eftersom de då i alla fall verkar ha en överlevnadsinstinkt och tar skydd när de behöver.

Av vad jag har hört och läst mig till så ska den taktiska delen ha fungerat bättre i de tidigare spelen, vilket verkar underligt då Zipper Interactive har haft flera försök på sig att förbättra den. Så är du sugen på en taktik-skjutare kan det kanske vara en idé att först hitta någon av de tidigare delarna och testa. Men trots sina brister tycker jag att det här är en frisk fläkt i jämförelse med andra krigsspel som Call of Duty eller Battlefield.

Det finns en multiplayerfunktion som jag tyvärr inte haft möjlighet att testa på grund av de problem som har varit med Playstation Network.

Precis som med film spelar vi för att bli roade. Men samtidigt kan både film och spel ge oss någonting annat på vägen. Det kan få oss att skratta, känna ilska eller börja gråta. Det frambringar känslor och ibland är det svårt att förstå varför.

Personligen tycker jag att detta oftast sker när det blir en symbios mellan det som händer på skärmen och den musik som spelas. När jag sedan i efterhand lyssnar på låtar ur spel kan jag förnimma mig den känsla som uppstod i just det speciella ögonblicket.

Jag tänkte i detta inlägg visa på några spellåtar som berört mig känslomässigt, trots att jag är en person som vanligtvis har väldigt långt till tårar.

Jag vill redan nu varna för att det kommer dyka upp spoilers.

Maria – Gears of War 2

Även actionkåta män har känslor. Det bevisas bland annat i Gears of War 2 när Marcus och Dominic lyckas hitta Dominics fru, Maria, som varit försvunnen i tio år. Locusts har hållit henne inlåst under en längre tid, där hon har både torterats och fått utstå slavarbete. Jag trodde aldrig att jag skulle få en klump i halsen när jag spelade ett spel som Gears of War, men Epic Games lyckades faktiskt få till en riktigt gripande scen.

Ending Theme – Professor Layond and the Unwound Future

Jag är riktigt förtjust i musiken från samtliga Professor Layton-spel. Dragspelstangon, som Sebastian så vackert kallar det, ser verkligen till att förhöja stämningen i spelen. I det senaste äventyret som släpptes här i väst är slutet dessutom riktigt vackert och sorgligt. Jag satt på pendeltåget hem och hade svårt att hålla mig från att snyfta. Min sambo reagerade på samma sätt. Det som är extra roligt är att Laytons bakgrund kommer fram i The Unwound Future och man börjar förstå varför han alltid beter sig som en gentleman och hur han fick sin klassiska höga hatt.

Ballad of the Wind Fish Remix – The Legend of Zelda: Link´s Awakening

Originalsången är fantastisk i sig, men jag tycker att denna remix har lyckats fånga känslan av ångest än mer. Det känns otroligt tragiskt när Link står vid det gigantiska ägget och får reda på att allting egentligen är enda stor dröm. Om han spelar instrumenten han samlat in så kommer hela ön att försvinna och alla dess invånare likaså.

Bury Me Not On the Lone Prairie – Red Dead Redemption

Visserligen känns scenen när John Marston blir skjuten mer tragisk än själva begravningen. Men jag tycker att Rockstar har lyckats få till en skön stämning med regnet som faller, en sörjande änka och son och så Whitmores version av Bury me not on the lone prairie. Man kan verkligen känna tyngden hos Jack som nu känner hat mot Edgar Ross och vill ingenting annat än hämnas sin far.

Det är lätt att gilla TT Games charmiga Lego-skapelser. De är alla egentligen rätt enkla, på gränsen till triviala spel, men vad gör det när de är så kul att spela? Lego Star Wars III: The Clone Wars fortsätter på det inslagna spåret och erbjuder återigen ett helmysigt äventyr fyllt av lego-samlande och actionfyllda spelmoment. Man gör som vanligt bäst i att uppleva det hela med en kompis, eller som i mitt fall, med min son. För det är i samarbetsläget spelet gör sig allra bäst. Det finns flertalet karaktärer att välja mellan, där alla besitter unika förmågor, och genom att hjälpas åt tar man sig vidare i spelet. Dessutom skiljer sig karaktärsutbudet åt, där de valbara lego-gubbarna byts ut titt som tätt, vilket bidrar till ett varierat upplägg.

Och på tal om variation så består The Clone Wars av många olika moment och den här gången får vi förutom rymdstrider samt actionsekvenser också testa på ett strategiskt spelmoment. Det hela kan liknas vid ett rts-spel, i stil med Starcraft, där det gäller att bygga baser och att överrumpla dina fiender med välavvägda attacker. Den här delen är visserligen av den simplare sorten men fungerar helt okej som ett litet avbrott från de ljussabelsvingande actionmomenten. Lego Star War III: The Clone Wars är ytterligare ett i raden av kompetenta spel i serien som kanske inte bjuder på några världsomvälvande nyheter men är behagligt och underhållande i all sin enkelhet.

Men nog om Xbox 360-versionen av spelet för jag har också kikat på 3DS-varianten som skiljer sig en del åt. För det första är 3DS-spelet mer fokuserat än sin stationära motsvarighet och påminner mer om ett klassiskt action-spel. Det känns som utvecklarna försökt att anpassa det till formatet på ett väldigt bra sätt. Xbox 360-spelet är visserligen mer bombastiskt och storskaligt men jag gillar också 3DS-versionens avskalade uppenbarelse. Tyvärr är inte speltiden speciellt bra anpassad för formatet då banorna helt saknar sparpunkter och eftersom banorna ofta är så långa som upp emot trettio minuter blir det här ett problem. Portabelt spelande ska enligt mig fungera även när man bara behöver en snabb fix, i The Clone Wars fungerar inte den typen av spelande alls, utan här får man planera och verkligen sätta av tid till spelet.

Sen finns det tyvärr ingen co-op i 3DS-versionen men jag tycker inte det gör så mycket trots allt, spelet är extremt välgjort och det är fyllt med upplåsningsbara saker att gotta sig åt ändå. Jag tycker det på många sätt faktiskt är bättre än sin stationära storebror då det känns mer lätthanterligt och mindre spretigt. Men sen kan ju i och för sig Xbox-spelet stoltsera med samarbetsläge och en mer storslagen inramning så det är ändå jämnt skägg mellan de båda.

Återigen ett riktigt trevligt Lego-spel med andra ord, oavsett vilket format du väljer.