Radio Speltorsk

För att göra avsnitt 100 av Spelklassiker Musik ft. GamingGrannar lite mer speciellt, tog jag mitt pick och pack och flyttade in hos Andreas under en helg i mars. Självfallet förevigades en del av inspelningen och min visit av resten av Gaminggrannar gänget. Många av er har säkert redan sett videobloggen på deras hemsida, men för er andra får ni nu chansen en gång till. Så här kan det helt enkelt gå till när man spelar in en podcast.

Det första Super Monkey Ball var precis som denna 3DS-version ett lanseringsspel till en Nintendo-konsol. Då var det Gamecube som gällde och i ärlighetens namn var Segas spel om bollrullande apor vassare än Nintendos egna Luigi’s Mansion samt Wave Race: Blue Storm, och i mitt tycke den bästa releasetiteln till formatet. Situationen är snarlik även den här gången och Super Monkey Ball 3D har haft alla förutsättningar för att kunna göra om samma bravad och återigen bli klassad som bästa lanseringstitel. Dessvärre lyckas inte de glada aporna smitta av sig på samma sätt den här gången och jag sitter mest och surar när jag spelar.

Man ska återigen styra banan, antingen genom att vicka på styrspaken eller med hjälp av konsolens gyrofunktion, för att den glasbollsinstängda lilla apan ska ta sig till mål. Upplägget påminner om det i de gamla labyrintspelen i trä från min, och kanske din, barndom. Själv föredrar jag att jag styra med den analoga spaken men båda styrsätten funkar fint och maskinen reagerar bra även när jag spelar med den rörelsekänsliga kontrollen påslagen. Man gör dock bäst i att låta 3D-slidern vara när man kontrollerar på detta sätt då vickandet åt olika håll bara gör 3D-effekten suddig och oklar. Upplägget är annars detsamma som vi är vana vid – samla bananer, akta dig för att trilla ner och nå målet innan tiden tar slut.

Nog för att huvudkampanjen fortfarande håller måttet men avsaknaden av det där extragodiset, vi har blivit bortskämda med i tidigare spel i serien, är här på tok för påtaglig. Det finns nämligen bara två minispel tillgängliga den här gången och inget av dem är speciellt bra. Det första är ett partyaktigt racingspel som också återfunnits i tidigare delar, och är ett inslag som jag aldrig funnit direkt spännande, men frågan är om det ens om varit i närheten av så här själlöst tidigare. Det saknas inte bara fartkänsla utan också balans och finess.

Minispel nummer två är en partyfighter som till viss del liknar Super Smash Bros-spelen. Detta är väldigt synd då det ursprungliga Monkey Fight, som det döpts till även här, var en riktig höjdare. Som du kanske redan har gissat är inte heller det här någon riktig fullträff. Jag förstår precis hur Sega har tänkt här. Monkey Race var tänkt att bli en skoj Mario Kart-klon medan Monkey Fight var tänkt att efterlikna Super Smash Bros-spelens upplägg. Inget av dem är tyvärr kvalitétsmässigt i närheten av deras inspirationskällor. Jag antar att det beror på kort utvecklingstid men det är synd och skam att varken Monkey Target eller Monkey Bowling, som i mitt tycke var de mest underhållande inslagen i de första Monkey Ball-spelen, finns med här. Detta kunde lyft det här spelet avsevärt.

Det är svårt att bli arg på de glada aporna som rullar runt i sina bollar men det är just det jag blir när jag spelar Super Monkey Ball 3D. Det finns gott om potential här och serien har tidigare stoltserat med massvis med underhållande spellägen och innehåll. Jag blir därför irriterad över hur framstressat det hela känns, det är i grund och botten ett bra spel, men det är också ofrånkomligt att jämföra det med seriens äldre delar. Innehållandes endast två minispel, som båda känns opolerade, kan jag inte annat än konstatera att det här är ett spel som fått för lite utvecklingstid och hade åtminstone behövt några månader till för att glänsa på samma sätt som sina Gamecube-föregångare.

Den här veckan gästas vi av Alexander Ekelund som är chefredaktör för den nya speltidningen Laser. Nu vill vi i vanlig ordning att du hjälper oss med spännande frågor att bombardera Alexander med! Men det är snabba ryck, vi spelar in det hela redan i morgon kl. 21.00 så för att vara säker på att din fråga läses upp i programmet bör du posta den innan dess. Fråga på!

Från att blivit något som förknippas med blip-blop har spelmusik nästan nått samma status som filmmusik. På 80- och 90-talet var det populärt att göra musikvideos som blandade klipp från artisterna och filmerna. Nu under 2000-talet har detta även spridit sig till spelvärlden, även om artisten själv kanske inte figurerar lika intensivt. Jag tänkte här visa några musikvideos med låtar från spel som jag tycker är både snygga och välgjorda.

Alan Wake – War

Red Dead Redemption – Far Away

Final Fantasy XIII – My Hand

Det första De Blob var en riktigt skön historia. Det hade en bra kontroll, musiken var riktigt skön och det var med ett stort leende som jag satt där och målade hela världen. Så det är inte så konstigt att jag sett fram mot uppföljaren i hopp om att det skulle vara lika kul som första spelet. Tyvärr blev väl inte resultatet riktigt som jag hade hoppats på.

Historien i spelet känns sekundär, men den är i alla fall mer genomarbetad den här gången. Blob måste ta reda på vad som har hänt i numera färglösa Prisma City som nu bara gestaltas av en grå trist stad. Tydligen finns det en mystisk präst vid namn Papa Blanc (i själva verket Comrade Black) som försöker vinna ett val i staden genom att hjärntvätta dess invånare. Så nu är det inte bara antagonistens hantlangare man behöver oroa sig för, utan även stackars förvirrade stadsbor.

Det första jag lägger märke till är hur mycket segare spelet känns än föregångaren. Jag vet inte om jag gör något fel eller om det är så att det finns något sätt att rulla runt snabbare. Ärligt talat känns det som att Blob rullar runt i sirap och jag tycker att flytet fattas. Det blir visserligen lite bättre när man hittar genvägar genom staden och snabbkommandon för att till exempel krossa motståndare eller studsa mellan väggar men det känns aldrig som jag har samma bra kontroll som i det första spelet. I övrigt är det mycket som känns igen, hoppa på olika varelser och rulla över föremål för att färglägga världen i regnbågens alla färger.

Precis som i föregångaren gäller det att kombinera olika färger för att erhålla nya kombinationer. Ofta dyker det upp byggnader som måste målas i en speciell färg för att man ska kunna fortsätta i huvudberättelsen. Nytt för uppföljaren är även att man kan klämma sig ner i underjorden vilket gör spelet till en klassisk 2D-plattformare, vilket känns som en välkommen variation.

Något som förhöjde spelglädjen i första spelet var musiken. Jag har till och med satt på soundtracket när jag pysslat med annat, det fanns verkligen toner som fastnade. Därför är det en redig besvikelse när De Blob 2 inte innehåller lika bra musik, istället känns den lika seg som kontrollen. Jag är ärligt talat grymt besviken på spelet. Visst, det finns vissa höjdpunkter och egentligen är spelet helt okej men jag hade förväntat mig mer. Det är möjligt att spela igenom huvudberättelsen med en vän, men spelläget är nästan än mer menlöst än det i Super Mario Galaxy 2. Desto roligare blir det om man istället spelar flerspelarläget där det finns lite olika utmaningar att ge sig på.

Slutsatsen är dock att hellre vänta med att införskaffa spelet när det ligger i reabackarna. Alternativt inhandla det första spelet i serien som jag personligen hade betydligt roligare med.