Genren ”Tower Defence” gör sig oerhört bra till just iPhone och Plants vs. Zombies är inget undantag. Vad som verkar bli en en resa helt utan tuggmotstånd till en början erbjuder både taktik och ett spelmekaniskt djup senare i spelet. Dessutom är Popcap oerhört duktiga på att belöna spelaren med nya roliga föremål hela tiden. Man fullkomligt bombarderas med användbara växter och hjälpdon i kampen mot blodtörstiga zombies.

De taktiska elementen visar sig i hur man bäst skyddar sig mot de anstormande hjärnätarna. Som vi vet behöver växter solljus och genom att balansera plantagen mellan solproducerande blommor och de mer mordiska växterna når man framgång. Olika sorters zombies tacklas med unika växter eller en genomtänkt kombination av flera. En stavhoppande levande död stoppas effektivt av en potatismur, som han måste hoppa över, för att sedan sprängas i bitar av en exploderande bombblomma för att nämna ett exempel.

Faktum är att jag tänkt att skriva om spelet långt tidigare men eftersom min annars så spelskygga flickvän och sambo kidnappat min iPhone på kvällarna för att få spela just Plants vs. Zombies har jag inte hunnit spela tillräckligt förrän nu. Det om nåt är ett gott betyg och dessutom ett bevis på att Popcap återigen gjort ett spel som tilltalar de flesta.

Köp på App Store för 22 kronor.

Sebbe: Ja, det finns ju otroligt många bra minnen av PS2 vad gäller spelupplevelser i alla fall. Men det är nästan alltid bäst innan, när man fortfarande väntar och längtar. Jag minns första gången jag testade Devil May Cry hemma hos en kompis och blev helt bortblåst, jag stod och gjorde svärdsrörelser i luften i timmar framöver. Det var här någonstans jag insåg att det fanns upplevelser bortom vad Dreamcast kunde erbjuda.
Sebbe: Devil May Cry var ju kanske det första riktigt grymma PS2-spelet i min mening, lanseringstitlarna hade ju inte direkt imponerat.
Farbror Atlas: Det var väl för övrigt framförallt med actionspelen PS2 regerade och kanske tom utvecklade genren?
Sebbe: Just Devil May Cry var ju spelet som tog karaktärsaction till 3d och omdefinierade en hel genre.
Sebbe: Men jag tycker inte det var PS2:ans enda eller kanske ens största käpphäst.
Farbror Atlas: Nä, verkligen inte.
Sebbe: Nördig som jag är har jag nog spelat mest rollspel till plattformen.
Farbror Atlas: Ja, det är kanske där Sonys svarta låda var som starkast. Vilka är favoriterna i genren?
Sebbe: Ja, Final Fantasy-spelen har ju fortsatt hålla en hög klass, men framförallt tycker jag det finns ett sånt otrolig _stort_ utbud att välja på.
Sebbe: Oavsett om man likt mig faller för babbelfester som Xenosaga, eller tri-Aces hetsiga actionstrider så finns det antagligen något som tilltalar.
Sebbe: Rollspelen är väl ett av de tydligare arven på att Playstation 2 faktiskt är en ren fortsättning på första Playstation, i båda fallen har Sonys plattform varit i princip utan konkurrens i den genren.

Final Fantasy XII

Sebbe: Just utbud rent allmänt tycker jag annars är PS2:ans allra största styrka. Det var en otroligt populär maskin och fucking everything fanns. Action, rollspel, oförståelig japansk skumhet, etc. Xbox och Gamecube hade båda sina meriter, men ska man vara krass vann egentligen PS2 på i princip alla plan. Vilket också märkts i försäljningssiffrorna.
Farbror Atlas: Mmm, håller med. Intressant att se hur de inte riktigt håller samma klass, eller snarare stagnerat lite, denna generation med få undantag.

Farbror Atlas: Sen tycker jag att det var en spännande utveckling med plattformsspelen, där de amerikanska utvecklarna helt plötsligt gick fram som tåget och på många sätt körde över de japanska platåskuttarna. Sly, Jak and Daxter och Ratchet and Clank var alla riktigt bra spel som framgångsrikt blandade moderna actionmoment med plattformshoppande.
Sebbe: Ja verkligen.
Sebbe: Jag skulle också vilja räkna med åtminstone det första Prince of Persia, Sands of Time, till detta som jag anser vara konsolgenerationens allra bästa plattformare.
Farbror Atlas: På tal om det.
Farbror Atlas: Finns det spel du fortfarande vill spela till konsolen, kanske har du en pile of shame liggandes?
Sebbe: Haha.
Farbror Atlas: Sands of Time är ett av mina spel i den högen.
Sebbe: En gigantisk hög här.

Silent Hill 2

Sebbe: Det släpptes ju som sagt sjukt många bra och unika spel, i min mening fler än till någon annan plattform genom historien.
Sebbe: Så jo, det finns en del man inte bränt igenom ännu.
Sebbe: Silent Hill 2 börjar flyta mot toppen där, skräck är kanske inte min kopp té men berättande är det, och SH2 ska ju tydligen knäcka rejält på den punkten.
Farbror Atlas: Min egna pile of shame består av i princip av varenda rollspel av intresse till konsolen. Final Fantasy, Persona och Xenosaga har jag för avsikt att uppleva nån gång i framtiden.

Sebbe: Det slog mig för övrigt att jag nog behöver rätta mig själv.
Sebbe: Det var _en_ punkt som PS2 verkligen inte vann på, utan egentligen kom sist i min bok i allla fall.
Sebbe: För visst fanns det en del fightingspel och så, men multiplayer hände ganska sällan på min PS2:A
Sebbe: PS2 var en maskin för ensamma nördar i sina källare. Som jag.
Sebbe: Var det vänner och öl på gång låg Xbox och framförallt Gamecube betydligt närmre till hands.
Farbror Atlas: Ja, en miss var att det bara fanns två ingångar för kontrollerna.
Sebbe: Absolut.
Sebbe: Samtidigt har det ju i efterhand visat sig att det inte gör så stor skillnad tycker jag.
Sebbe: Nintendo var först med 4 kontrollportar, och krossade på den fronten.
Sebbe: Men även nu, när alla haft 4 kontrollportar sedan länge, är det egentligen fortfarande bara Nintendos apparater man vänder sig till när man vill vara fler än 2 pers offline.
Sebbe: Lite hårdraget, men jag tycker det stämmer överlag.

Ico

Farbror Atlas: Vilka är de absoluta favoriterna för din del då?
Sebbe: Jag har ju likt alla duktiga nördar redan gjort en topplista. Och läser jag den nu ser jag att det är mycket rollspel, som Xenosaga och Star Ocean, men den toppas av spelet som faktiskt fick mig att köpa konsolen.
Sebbe: Jag satt som vanligt och väntade på en prissänkning, men efter att ha testat Metal Gear Solid 2 hemma hos en kompis kunde jag inte tänka på annat. Redan på vägen hem svängde jag förbi Webhallen och plockade upp en MGS2-bundle, och på den vägen var det.
Farbror Atlas: Mitt absoluta favoritspel till PS2 måste nog vara Ico. Denna stämningsfulla lilla pärla lämnade mig djupt berörd och stack ut från det övriga utbudet. Okami är inte att förglömma heller.

Sebbe: Jag sitter här och försöker komma på något negativt med Playstation 2 för att bryta alla hyllningssånger, men förutom det där med kontrollportarna kommer jag inte på mycket.
Farbror Atlas: Jag vågar nog påstå att den är den mest mångsidiga konsolen sett till spelutbud fram till dags dato. Alla genrer finns representerade och den har en bredd få är i närheten av.

Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty

Sebbe: Frågan är när och om någon kommer överträffa den.
Sebbe: Den var ju en så solkar vinnare i sin generation att alla tredjepartsspel släpptes till PS2, så ser ju inte situationen ut nu.
Farbror Atlas: Ja, precis. Den hade ett övertag där. Även om Xbox 360 och PS3 är på väg att bli grymma spelmaskiner är titlarna för utspridda för att få den mängden av kanonspel PS2 fick lite pga sin överlägsenhet.
Sebbe: Och därtill börjar ju utvecklingskostnaden i hd blir för hög för alla skumma japanska småspel, de landar ju för det mesta på PSP istället nuförtiden.
Sebbe: Som ju i mångt och mycket är en bärbar PS2.
Farbror Atlas: Samtidigt har vi alla nedladdningstjänster där de kan husera fritt den här generationen…
Sebbe: Ja, det är sant.
Sebbe: Fast där är lite av ett skifte, det är mer skumma västerländska småspel där.
Sebbe: Japanerna gillar fortfarande inte det där med online.

Farbror Atlas: Men avslutningsvis, ska vi utbringa ett fyrfaldigt leve till PS2 och maskinens tioårsjubileum och lämna den här mastodontdiskussionen?
Sebbe: Ja, vi kanske har fanboyat nog för dagen.
Farbror Atlas: Den leve – Hurra hurra hurra hurra!

Jag är djupt tacksam för alla de underbara mail och kommentarer jag får från er lyssnare, ni gör det otroligt roligt att varje vecka skapa ett musikprogram. Samtidigt är längden på programmet ”endast” 30 minuter. Give or take a few minutes.

Så vad sägs om att vi tillsammans skapar en Spotify-lista med massa bra spelmusik (eller spelrelaterad musik). Jag har skapat en Playlist och börjat med att lägga in en av mina favoritlåtar.

Så kom igen, låt oss skapa den absolut bästa spelmusiklistan som finns på Spotify!

Ladda ner listan här!

Sändningen startar idag 20:05 och väntas pågår runt 90 minuter.

Ni vet den där beryktade ”tomheten” man upplever precis när man klarat ett spel? Den där känslan man bara får efter att en spelupplevelse griper tag i en, lämnat mig som spelare berörd? Jag sitter med den just nu.

Det var nämligen igår jag klarade Heavy Rain. Spelet jag suktat efter sen Fahrenheits fantastiska inledning bytts ut till flum och hokus pokus. Heavy Rain är den där inledande delen hela tiden och lite till spelet igenom. Jag har inte hunnit smälta allt än men undrar redan, vad är nästa steg? Hur kan man överträffa det som Cage och Quantic Dream åstadkommit utan att upprepa sig igen? Även om det är kraftigt förbättrat på flertalet punkter är trots allt Heavy Rain samma spel ännu en gång. David Cage lyckas förverkliga sin vision och sätter också därmed punkt för sina ambitioner att göra ett spel med en bra och vuxen handling. Jag är tveksam till att konceptet håller en gång till om inte flertalet innovationer medföljer.

Även om Heavy Rain är ett fenomenalt spel är nästa steg verkligen elddopet för David Cage. Tar han ytterligare ett kliv eller fegar han ur och gör samma sak ytterligare en gång? Jag ser redan nu fram emot Quantic Dreams nästa projekt och ser gärna att fler hakar på trenden de har skapat. Fler spel som vågar vara mer än själlösa actionkloner.

Jag hoppas innerligt att Heavy Rain bara är toppen av isberget. Att det finns fler utvecklare som vågar sopa undan gamla konventioner och de element som förknippas med traditionellt spelande. En mix av berättande och spelande som inte väljer bort manuset när spelbarheten knackar på dörren. Med Heavy Rain visar man att det finns hopp för äventyrsgenren och framtidens storyfokuserade spel.

Jag är knappast ensam om att ha stora förväntningar på Metroid: Other M. Ambitionen bakom är lovande. Att binda ihop och fylla de luckor som uppstått mellan Super Metroid och Metroid Fusion är ett smart drag och ger utrymme för en del intressanta infallssvinklar. Samtidigt är jag skraj för hur man tänkt att förvalta arvet. Team Ninjas fascination för tuttar och snabb ninjaaction känns rätt opassande för ett Metroidspel. Att Samus bröstmått ökat en gnutta sen sist kom väl inte som en överraskning men att sudda ut kännetecknande bitar från seriens tidigare delar som den isolerade känslan, utforskningen och en tyst, mystisk huvudkaraktär väcker en del funderingar.

Efter att ha läst en uppsjö spelintryck från skribenter som testade den version av spelet som fanns att tillgå på Nintendo Media Summit, mässan som gick av stapeln i dagarna, är jag både livrädd och väldigt förväntansfull. Tystnaden har brutits och i Other M möter vi en Samus som verkar föra en inre monolog med sig själv. En berättarteknik jag uppskattar i många fall och med lite tur funkar den också bra i det här fallet. När vi för inte så länge sen spelade in våran Metroid-special tillsammans med Jonas Högberg pratade vi mycket om hur mystiken försvinner kring en karaktär så fort hon eller han öppnar truten.

Man kan vara väldigt kluven inför att införa talets gåva i en spelserie som levt mycket på sin ovisshet och känsla av utsatt ensamhet. Antingen lyckas man med bedriften att begåva karaktären med en ny dimension och ge spelaren fler anledningar till att intressera sig för personen i fråga eller också slår man hål på de föreställningar spelaren haft. Det är en svår balansgång och en stor utmaning för Team Ninja att ro det hela i hamn utan att trampa på för många Metroid-fanboys hjärtan på vägen fram.

The Path är ett exempel på ett spel som inte är speciellt kul att spela men som ändå är väldigt spännande.

Vi var inne på hur vi vill att spel ska beröra oss och föda tankar efter vi lägger ifrån oss handkontrollen i senaste avsnittet av Radio Speltorsk (som släpps på torsdag). Jag har ofta hävdat att om jag har roligt med ett spel så är det per automatik ett bra spel. Det är i och för sig sant, det är dock inte ett konstaterande som gäller åt det andra hållet. När ett spel inte är skoj att spela behöver det inte betyda att det är ett dåligt spel. Jag spelar fram för allt spel för att uppleva någonting, för att bli känslomässigt berörd.

Den enkla och raka upplevelsen är den jag nämnde först – att ha kul. De flesta av spelen som finns ute idag är utvecklade i syfte att underhålla spelaren precis som i fallet med en påkostad actionfilm eller en skojig komedi. Utvecklaren behöver koncentrera sig på att göra en välfungerande spelmekanik och överrösa spelaren med spännande sekvenser. Antingen misslyckas man med att underhålla eller inte. Nästa typ av spel är ”upplevelsespelen” som jag väljer att kalla dem. I indiesfären hittar man mängder med spel av den här typen. Många lyckas varken förmedla ett budskap, väcka en tanke eller beröra, vilket gör dem till dåliga spel. Det är en hårfin gräns men de som klarar av att balansera på rätt sida utan att bli överpretantiöst kan väcka mer känslor hos mig som spelare än ett spel med en maffig hollywoodbudget i bagaget.

Jason Rohrers Passage är också det ett spel som bara vill förmedla en känsla.

Indiespelen är på många sätt framtiden för hur man med mediet kan skapa något mer än bara dumma actionshooters. Inget ont om dem, de kan som sagt vara väldigt underhållande, men åtminstone jag vill se mer bredd ute på spelhyllorna. Men det är inte bara indieutvecklarna som går i bräschen. Heavy Rain är lite av det stora testet för spelformen. Det är ett spel som ställer det spelmekaniska i bakgrunden och låter handlingen stå i centrum. Ett spel som vill få oss att känna.

Men till skillnad från indiespelen är Heavy Rain ett spel med en rejäl budget och därför väldigt intressant för framtiden. Om det blir en försäljningsuccé finns det stor risk för att fler spel av samma kaliber lyfts fram även fortsättningsvis. Vid en flopp kan det betyda döden, åtminstone under en lång tid framöver, för spelen där man fokuserar på mer än att bara ha kul.

Starcraft 2: Wings of Liberty
The Whispered World
Star Trek Online
Otherland
World of Warcraft: Cataclysm
Gray Matter
Vampire Story 2: A Bat’s Tale
Command & Conquer 4
Napoleon: Total War
Mass Effect 2
Simon the Sorcerer 5
Love
Closure
VVVVVV
Rage
Brink
Deus Ex 3
Max Payne 3
Bioshock 2
Sam & Max: Season 3
Assassin’s Creed 2
Singularity
Crysis 2
Dragon Age: Origins – Awakening

Hur står sig PC mot övriga stationära spelmaskiner tycker ni?

Manus kanske alla förstår varför det behövs, men vad är flödesscheman och varför behövs dem? Kort och gott så använder vi dem i Maziwa för att få en överblick över de pussel varje nivå innehåller. De ger oss en enkel överblick på vad som händer och när det ska hända. Detta hjälper naturligtvis även när vi väl börjar koda upp logiken.

Exempel på två flödesscheman från spelet.

Vi har även börjat planera och göra layout för de olika nivåerna i spelet. Alla objekt och miljöer görs i uteslutande i Photoshop. För att få en ett mer realistiskt utseende på objekten (som ni känner igen från det första spelet) så använder vi olika fotografier som vi retuschar ihop. Karaktärerna kommer dock skapas i Illustrator och Flash för att underlätta animeringen.

Spelobjekten och grafiken (förutom karaktärerna) skapas i Photoshop.

På tal om karaktärsdesign så har vi lagt en helt del energi på att visualisera om spelets huvudkaraktär Susu och vi arbetar fortfarande på att hitta det rätta utseendet. Men vi tänkte dela med oss av det vi har skissat ihop så här långt och visa er lite hur karaktären har växt fram steg för steg. Som ni ser så har vi haft en ganska klar vision om vissa grundläggande drag, den ljusblåa overallen och de stora ögonen är här för att stanna.

Karaktärsdesignen för Susu växer fram sakta men säkert.

Detta var allt vi tänkte bjuda på just nu. Fortsätt följ vårt Twitter-flöde eller bli ett fan på Facebook om ni vill ha kontinuerliga uppdateringar med härligt Maziwa-godis.

Mass Effect 2, Dragon Age: Origins, Smackdown vs. Raw 2010, Fable 2, till och med Little Big Planet. Alla har de något gemensamt har jag upptäckt. Min fascination att skapa en karaktär med mustasch. Jag vet inte varför det har blivit på det sättet, men i alla spel där man får forma sin egna skapelse lyckas jag alltid tillföra någon form av mustasch på gubben som ska komma att representera mitt alter ego. Allt för ofta är det dessutom någon form av Goatee, vilket är ett mellanting mellan mustasch och skägg. Det fånigast av allt är att jag privat aldrig har skägg eller mustasch. På sin höjd är jag väldigt orakad och på så sätt får ett ovårdat yttre. Så var kommer min fascination för att låta mina karaktärer bära ansiktsbehåring?

Har ni andra också saker (ögonfärg, kläder, långa ben etc) som återkommer när ni skapar egna karaktärer i spel?

(Om ni föresten undrar så kommer titeln ifrån en fantastisk låt skapad av Thore Callmars Orkester.)

Att det kommer att uppstå förseningar, outannonserade spel som släpps och överraskningar får man också ta med i beräkningarna. Om vi dessutom får ta del av spel som The Last Guardian, Castlevania: Lords of Shadow med flera får vi ännu fler anledningar att jubla. Men de som är listade nedan kommer med stor sannolikhet att släppas i år vågar jag påstå (de med ett ”E” bakom titeln är exklusiva för formatet).

Xbox 360
Mass Effect 2 (E)
Final Fantasy XIII
Halo: Reach (E)
Alan Wake (E)
Bioshock 2
Dragon Age Origins: Awakening
Lost Planet 2
Dead Rising 2 (E)
Bayonetta
Darksiders
Max Payne 3
Red Dead Redemption
Splinter Cell: Conviction
Just Cause 2
Battlefield Bad Company 2
Mafia II
Super Street Fighter 4
Rage
Brink
Resonance of Fate

PS3
Heavy Rain (E)
Final Fantasy XIII
God of War III (E)
Yakuza 3 (E)
Bioshock 2
Dragon Age: Awakening
3D Dot Game Heroes (E)
Lost Planet 2
Bayonetta
Darksiders
Max Payne 3
Red Dead Redemption
Splinter Cell: Conviction
Just Cause 2
Battlefield Bad Company 2
Mafia II
Gran Turismo 5 (E)
Super Street Fighter 4
Rage
Brink
Resonance of Fate

Wii
Super Mario Galaxy 2 (E)
Metroid: Other M (E)
Zelda (E)
Tower of Shadow (E)
Sin & Punishment 2 (E)
Silent Hill: Shattered Memories (E)
No More Heroes 2: Desperate Struggle (E)
Epic Mickey (E)
Red Steel 2 (E)
Monster Hunter Tri (E)
Super Monkey Ball: Step & Roll (E)
Fragile Dreams: Farewell Ruins of the Moon (E)
Rune Factory: Frontier (E)
Final Fantasy: Crystal Chronicles – Crystal Bearers (E)

Vilken konsol tycker du får flest bra spel under 2010?

Snake! Hur kan man bara glömma av denne mustachprydde gubbe?

Jag vet i ärlighetens namn inte varför jag slutade spela Metal Gear Solid 4 för sisådär ett halvår sedan. Precis lika mycket som jag hatat den trasiga spelmekaniken som präglat serien älskar jag den urflippade storyn, karaktärerna och de spektakulära scenerna. Den avslutande delen av det fjärde kapitlet levererar precis som tidigare kapitel en cliffhanger och en vändning i handlingen som få, om ens nåt spel lyckas vara i närheten av. Jag har, av vad jag har förstått, bara det avslutande kapitlet kvar nu och jag är väldigt exalterad över att ta del av vad som kommer att hända.

Jag startade faktiskt igång min sparfil precis efter att jag sett eftertexterna rulla i Mass Effect 2 och även om vi snackar ett spel av episka proportioner även i det fallet är det klasskillnad i hur jag upplever de bombastiska scenerna från Metal Gear Solid 4. Kojima bemästrar verkligen det där med att regissera spektakulära ögonblick och trots att jag finner mycket av det som händer i de mer gripande sekvenserna lite väl överspelat är det en fantastisk berättelse som man får ta del av på många sätt.

I vilket fall är jag glad att jag återupptog bekantskapen med den bortglömde gamlingen igen.

De första trevande försöken är verkligen inget mer än en samling taffliga pilotepisoder och det tog i ärlighetens namn lång tid innan vi blev varma i kläderna. Faktum är att allt från 2009 och det mesta som dök upp i slutet av 2008 fortfarande är lyssningsbart medan många av de tidigare årens podcastavsnitt verkligen bör undvikas.

Här följer några av de favoritavsnitt jag stött på när jag avlyssnat vårat podcastarkiv:
* Avsnitt 18 – Det första avsnittet där en kvinnlig röst finns representerad. Angelica Norgren gästar och snackar Xboxflickan.se.
* Avsnitt 24 – Eskil Steenberg gästar och pratar om sitt fantastiska spel Love samtidigt som han uppvisar ett oerhört kunnande, både som utvecklare och i spelkunskap.
* Avsnitt 29 – Martin Lindell gästar och vi bjuds på ett avsnitt där röstskådespeleri diskuteras flitigt. Han delar med sig av intervjuer från Sci-Fi-mässan med Lance Henriksen (Alien, Millenium) Carl Weathers (Rocky, Rovdjuret).
* Avsnitt 32 (del 1 och 2) – Zelda overload! Vårat första riktiga special-avsnitt. Det pratas Zelda med Tobias Jensen uppdelat i två episka delar.
* Avsnitt 46 – Producenten Dan Eriksson från numera nedlagda Grin, snackar om Bionic Commando. Intressant ur ett historiskt perspektiv.

Har ni några personliga favoritprogram av Radio Speltorsk?

Nu har ni chansen att ställa frågor till Mårten inför nästa veckas avsnitt. Antingen via en kommentar här nedan eller genom mejl och adressen feedback@radiospeltorsk.se.

Senast på måndag 20.00 måste vi ha in era funderingar och frågor.

Vi vill dela med oss till de barn, och vuxna, som tillbringar så ofattbart tuff tid på CAST. Och vi vill göra det med Tv-spel.

Vi uppmanar därför alla våra läsare att skicka spel, konsoler, handkontroller – allt ni kan tänka er i Tv-spelsväg – till CAST i Huddinge. Märk paketet ”Tv-spelshjälp”.

Sprid ordet och dela med er av glädje till människor som verkligen behöver det.

Tack!

Skicka era gåvor till:
Britt-Marie Svahn
Verksamhetschef
CAST B 87
Karolinska Universitets Sjukhuset/Huddinge
141 86 Stockholm

Så passa på donera lite apparater och spel ni inte har så stor nytta av längre, eller hjälp helt enkelt till att sprida ordet. Alla detaljer finns borta på Blog ‘Em Up.

Mina alternativ är följande:
Metal Gear Solid 4 (ett kapitel kvar att spela)
Bioshock (ospelat)
Assassin’s Creed 2 (ospelat)
X-Men Origins: Wolverine (ospelat)
The Legend of Zelda: Spirit Tracks (ett par timmar in)
Mario & Luigi: Bowsers Inside Story (ett par timmar in)

Så vad borde jag ta tag i först tycker ni?

Jag vet inte hur det är med er, men personligen läser jag sällan recensioner. Speciellt när det kommer till spel där förväntningarna är riktigt höga. Låter det konstigt? Låt mig förklara. I mitt tycke är det allt för ofta som recensenterna avslöjar lite för mycket i sina texter. De flesta menar väl och försöker skriva en text som inte ska vara allt för avslöjande. Tyvärr slinker det allt för ofta med en liten hint om vad som komma skall. Vilket är ganska naturligt. Att bara få reda på hur kontrollen, grafiken eller ljudet är räcker oftast inte. De flesta vill veta om själva berättelsen också är något att hänga i julgranen.

Men är det ett väldigt lyckat spel så är det tydligen svårt att inte släppa en, eller flera, spoilers. Jag vet hur det är. Det är likadant när jag ska försöka förklara hur bra, eller dåligt för den delen, ett spel är för mina vänner. Utan att tänka sig för vill man förklara hur storartat spelet är. Hur gripande berättelsen är eller hur nervpirrande det är att se vad som döljer sig bakom hörnet. Så kära recensenter, tänkt efter en eller två gånger innan ni skriver era tankar om spelet. Jag vill i alla fall inte veta för mycket, för då förstörs spänningen.

Ska väl tillägga att jag faktiskt läser recensioner lite då och då. Vissa spel kan jag behöva veta lite mer om innan jag bestämmer mig om jag ska lägga min surt förvärvade riksdaler på dem. Speciellt om jag är lite misstänksam, men där det ändå finns en viss form av intresse.

Något jag däremot fick möjligheten att göra, för att försöka öka mitt splittrade anséende något, var att tipsa om lite iPhone-spel. Inte nog med att jag erbjuder att göra mig till åtlöje i podcasten, jag kan dessutom guida er i App-djungeln som numera är känd som AppStore. Här kommer den senaste tidens spelintryck från mig till er lyssnare/läsare.

Flight Control
Pris: 7 kr

Superdupertrevligt strategispel där man ska agera flyg-trafikledare och styra flygplan och helikoptrar till sina respektive landningsbanor. Ser väldigt simpelt ut men blir klart rörigt efter en liten tid. Du pekar på ditt flygplan/helikopter och drar sedan en flygrutt för att guida in dina fordon till respektive landningsbanor, super simpelt eller hur? Jo de första minuterna är det så…

Ett intressant flerspelarläge där man spelar över wifi finns också, här har du både dina och din väns plan att hålla reda på och styra upp till rätt flygfält. Enda nackdelen är väl att skärmen ibland kan vara ett hinder för att lyckas, efter Apple’s senaste nyhet om iPad så kan man nästan förutsätta att detta spel kommer få nytt liv på den större skärmen hos iPad.

Warheads
Pris: 7 kr

Missile command på steroider. Ja hittar någon ett Missile command spel med grymmare effekter än detta så vill jag veta. Hade de implementerat så att vibrationerna satte igång när missilerna exploderade hade detta varit perfekt. Tänk er effekterna av det härliga Dawn of War på PC så förstår ni nog vad jag menar.
Istället för bara en skärm så vrids kamera perspektivet 90 grader för att försvara en annan flank när de du just spelade är säker. Detta tillsammans med det grymma effekterna och ljudet gör spelet väldigt intensivt och en härlig ny tändning på ett gammalt härligt recept.

Battlebears 1,5
Pris: 15 kr

Sjukt sjukt sjukt… ja jag vet inte vad jag ska säga. Tog denna App lite på vinst och förlust då den råkade vara gratis den dagen jag satt och browsade runt AppStore. Ploten är hur enkel som helst. Du är en brun björn på en vagn dragen av två enhörningar som jagas av rosa björnar som så klart vill krama ihjäl dig. Vagnen går sönder och dina enhörningar dör, men då tar vår egna lilla rambobjörn och bygger en befästning av vagnen samt tillverkar ett armborst av hornen på enhörningarna, sedan sätter fighten igång för överlevnad.. eller .. ja att undkomma o-kramad.

Diverse bossar finns så klart utöver det vanliga uppgraderandet av utrustning och vapen, där man bland annat använder de rosa björnanas regnbågs-blod för att tillverka eldkastare. Bossarna håller samma sjuka stil som övriga spelet vilket är välkommet. Ja, jag kan bara rekommendera om inte annat för den sjuka humorn.

Parachute Ninja
Pris: 7 kr

Doodlejump goes ninja kombinerat med Bird Strike. En gul liten prick är arg på en annan gul prick som tänt eld på hans hus och mördat hans föräldrar. Så klart tar han upp jakten med hjälp av sin sista släkting Master Yo. Denne har så klart en ninjadräkt men inbyggt paraply som agerar fallskärm/hängglidare.

Du ska navigera din lilla ninja prick med hjäl av en massa studsmattor och andra hjälpmedel för att katapultera honom runt på banan. Men eftersom han har sitt inbyggda paraply så kan man veckla ut detta mitt i en luftfärd för att plötsligt kunna glidflyga runt på skärmen. Detta uppnås genom att första trycka och hålla fingret på skärmen för att utlösa paraplyet, tiltar man sedan telefonen alá Doodlejump så styr man luftfärden. Väldigt trevligt spel rent grafiskt och helt klart ett värdigt plattforms/studsmattsäventyr men härligt skum story.

Battle of Puppets
Pris: 15 kr

Castle vs. Castle hur spännande kan det vara egentligen? Jo, om du lägger till grafik som hämtad från Little big planet samt humor och känsla så kan man snabbt inse att det kan bli riktigt spännande. Grafiken var klart den vinnande orsaken till varför jag testade detta spel och det blev bättre än förväntat.

Du väljer olika ”teatrar” för att utspela dina slag och detta styr sedan vad du får för soldater och scenerier. Uppgradera din bas samtidigt som du pumpar ut små söta soldater i multum för att besegra motståndaren. Skulle dina soldater inte vara nog så kommer så klart lite härliga trollformler, som så klart ska ritas med fingret på skärmen, in i bilden och gör matchen kort. Inte så mycket att säga mer än att det är ett jäkla mysigt spel med tonvis av charm.

Galcon
Pris: 22 kr

I ett försök att hitta en rondbaserad rymd 4e liknande Strategic Commander som fanns till min gamla gamla gamla Palm och som jag älskade på den tiden då det begav sig så råkade jag hitta detta spel. Hade inte hört talas om det innan men numera inser man hur älskat det är.. och detta är väldigt förståeligt. Återigen en simpel premiss som funkar underbart.

Du spelar mot AI eller en riktigt människa via spelets onlinetjänst. Skärmen visar en stor karta med ett antal planeter av olika storlek. Planeten längst ned tillhör dig och har en siffra i sig, denna representerar antalet rymdskepp du äger och du kan, genom att dra med fingret från din planet till en outforskad planet, skicka iväg en skvadron med skepp. Dessa tar över planeten och hela tiden så tickar dina siffror på planeterna upp i olika tempon beroende på planetens storlek samt hur många planeter du besitter. Skickar du en skvadron med skepp till en fiende ockuperad planet så gäller det att ditt antal skepp är högre än siffran på fiendes planet, om inte får du skicka ytterliggare en och hålla på så tills dess att du besitter planeten.

Det hela går alltså ut på total annihilation, fienden ska bort. Visst låter det enkelt, men det utförs helt underbart och är ordentligt utmanande. Lägg sedan till en otroligt bra onlineupplevelse med spectator mode och 1 vs 1, 2 vs 2 samt 1 vs 2-matcher så har du enkelt en motivering till de ynka 22 kronorna.

Dock söker jag fortfarande med lykta efter en ersättare till mitt behov av ett Strategic Commander-spel. Någon som har några bra förslag?

Sway
Pris: 38 kr

”Ahh”, lite svenska utvecklare måste man klämma in också, därav acceptabelt med det höga priset. Ett väldigt simpelt spel igen som har genialisk kontroll. Du styr din karaktärs höger och vänsterarm genom att trycka på höger och vänster skärmhalva. Armarna har någon slags magnetisk funktion så du tar dig fram genom att svinga fram över den 2,5D bakgrund som utgör banan. Samla på dig lite stjärnor och annat tjafs blir snart sekundärt eftersom hela styrfunktionen totalt tar över ditt tänkande.

Det gäller verkligen att använda båda hjärnhalvorna för att komma in i rätt flow och så snart detta inträffar så uppnås någon slags nirvana och man bara njuter av hela upplevelsen. Finns en LITE version och jag tycker onekligen att ett test är ett måste för ett så här mysigt och genialt spel.


/Jesper Matsson
Lyssnare och slagpåse i Spelnördbataljen

…Börjar Sega lyssna på sina fans.

Många, inklusive mig, har delat den uppfattningen länge. Man har gång på gång misslyckats med att sparka nytt liv i gamla franchises och lansera dem till nuvarande generation. Mest katastrofartade är den blåa igelkottens comebackförsök. De senaste årens våldtäkter av Segas en gång i tidens starkaste lysande stjärna har gjort honom till ett skämt. Som ikon och spelkaraktär håller jag Sonic som en av de bästa, men när han ständigt utsätts för ideologier och spelkoncept ämnat för någon annan, har jag redan gett upp för länge sen. Sonic har aldrig funkat i 3D. Att Sonic Adventure var ett bra spel när det kom råder det inget tvivel om men med dagens mått mätt är det knappt spelbart längre. Formsvackan sen Dreamcast-spelet har pekat spikrakt nedåt och ju fler töntiga karaktärer Sonic Team introducerat desto sämre har slutresultatet blivit.

Men nu i natt tändes ett litet ljus. Sega har börjat lyssna. Man gör precis det fansen har skrikit om – återlanserar Sonic och tar serien tillbaka till dess rötter.

I Sonic the Hedgehog 4: Episode 1 springer den blå igelkotten återigen med en sjuhelvetes fart fram genom grönbeklädda Green Hill Zone. Ett 2D-Sonic där vi slipper sopiga spelbara karaktärer, oprecis 3D-kontroll och omotiverade spelmoment. Spelet planeras att släppas i sommar till Xbox 360, PS3 och Wii, via respektives nedladdningstjänst. I vass HD-grafik till de första två och halvhygglig 480p till den sistnämnda. Ett överraskande klockrent beslut. Teasern som dykt upp är inte överdrivet matig men hintar om ett spel i samma gamla stil vi vande oss vid under Mega Drive-eran men som framförallt kanske gör serien kul att spela igen.

Med andra ord borde hela himlen svärma med flygande svin i detta nu.

Man tar sig fram på en simpel världskarta, kan uppgradera sina vapen, lära sig magiska trollformler och tampas med ondingar. Det gäller att vara taktisk då döden innebär att man får göra om en hel nivå fylld med fiender som ska besegras. Därför är det viktigt att hela sig vid rätt tillfällen och anpassa sig efter hur spelplanen ser ut. En misslyckad chansning innebär bortkastad tid och omspelning.

Upplägget är rondbaserat. Inför varje duell delas två nya kort ut och man ska med hjälp av dessa bilda en pokerhand på spelbordet. Beroende på hur hög handen är, desto mer skada tar fienden. Man ser dessutom motståndarens hand och kan planera sina drag efter bästa strategiska sinne. Man måste också ta hänsyn till vilka händer i kombination med vapnet som gör mest skada samt aktiverar en trollformel, både för egen del och fiendens.

Sword & Poker känns fräscht, välgjort och är det spel till iPhone jag spelar mest för tillfället. Jag gillar dessutom den simpla men väldigt mysiga grafiken och till skillnad från recensenten i videoklippet nedan, diggar jag även musiken. Inte mycket att klaga på alls med andra ord. Sword & Poker är ett givet köp om du letar efter ett spel med lite nya ideér och ett angenämt yttre.

Köp Sword & Poker här eller ladda hem Liteversionen här.

Final Fantasy XIII
Det var länge sedan Final Fantasy-serien tillhörde mina absoluta favorit-j-rpg, men det går inte att komma ifrån att de alltid är väldigt speciella upplevelser. Trots att varje del är olik den tidigare finns det alltid en säregen storvulenhet i såväl berättartekniken som den grafiska designen som ingen annan riktigt lyckats replikera. Del tretton kan bli intressantare än på länge. För första gången sedan sexan ser vi en kvinna i huvudrollen och Tetsuya Nomura – som mest varit ett skadligt inflytande på serien – är bortom karaktärsdesignen inte inblandad i projektet. Och what the hell, det är liksom Final Fantasy, inte en chans att man hoppar det här spelet.

Bioshock 2
Mina förväntingar på Bioshock 2 är egentligen ganska låga. Multiplayer är precis motsatt riktning mot vad jag vill ha ut av spelet och superhjärnan Ken Levine står inte längre vid rodret. Bioshock kändes rent allmänt som en väldigt singulär upplevelse, det gör inte riktigt visionen rättvisa att bara klistra på en tvåa efter. Bioshock 2 behöver en egen identitet, vilket jag inte sett något spår av ännu, och jag känner att ju mer olikt det blir ettan desto större chans har det att bli bra. Men efter den generalsågningen så var ändå det första Bioshock tillräckligt enastående att jag tveklöst är villig att ge tvåan en chans. Finns det ens en möjlighet att det blir i klass med ettan så får det inte missas, och grabbarna på Irrational har förtjänat en del förtroendekapital.

Ace Attorney Investigations: Miles Edgeworth
Ja, jag är såld på hela jäkla spelserien. Apollo Justice kändes kanske inte riktigt lika vasst som föregångarna men nu är det nya tag som gäller! Även om jag misstänker att det inte rör sig om något paradigmskifte så är det i alla fall den största spelmässiga förändringen för serien hittills, och det är varmt välkommet. Kan bara manus och personteckningar hålla samma klass som tidigare så räcker det gott för mig. Och det är ju världens coolaste karaktär Edgeworth i huvudrollen! Att han skulle få ett eget spel är ju sådant man bara skulle våga liga och drömma våta drömmar om.

Dragon Age Origins: Awakening
Just när man trodde att gamla goda expansioner utplånats av gräshoppssvärmen av dlc och mikrotransaktioner som plågar spelvärlden så slår Bioware till igen. Mer Dragon Age? Fucking no-brainer.

Förutsatt att denna prio alfa-lista lyckas betas av finns det ytterligare några spel som gärna får hinnas med och står ut över resten av utbudet:

Heavy Rain
Min värsta nyfikenhet på vad sjutton det egentligen är stillades av förhandsversionen, men det jag spelade gav å andra sidan mersmak. Egentligen mer av en akademisk placering på listan eftersom jag redan har ett ex av fullständiga versionen liggandes hemma för recension, men jag poängterar ändå att jag gärna skulle spela det även om jag inte varit tvungen.

God of War III
Mer God Of War? I Bayonettas kölvatten kan det kännas lite spartanskt, men även om God of War III inte når upp till samma höjder lär det inte råda något tvivel om att det kommer bjuda på några timmars riktigt högklassig underhållning.

Silent Hill: Shattered Memories
Endast och endast för att jag från flera håll har hört att slutet ska vara helt mindblowingly coolt. Jag som lapar upp allt i stil med plot twists, fjärde väggen-krossande och postmodernism har svårt att hålla mig borta.

Yakuza 3
Har egentligen fortfarande bara tagit mig igenom halva ettan ännu, men det var ett jäkligt bra spel. Och visst vill man stödja Sega när de äntligen släpper det här i väst. Ingen annan lär ju göra det så länge de envisas med att försöka maskera vad som egentligen är ett action-rpg som GTA eller Shen Mue.

3D Dot Game Heroes
Skamlös exploitation, ditt namn är 3D Dot Game Heroes. Jag är ju som tur är riktigt lättköpt när det kommer till försök att casha in på min nostalgi, och med Demon’s Souls i ryggen har From Software bevisat att de faktiskt kan göra annat än c-titlar.

The Company of Myself är en gratis flashbaserad pusselplattformare och ytterligare ett spel som leker med tidsmanipulation. En trend spelet delar med mycket annat från indievärlden. I mångt och mycket påminner det om Braid. Inte bara i hur spelmekaniken ter sig utan även i hur den surrealistiska historien berättas. Det är uppbyggt i nivåer och genom att kopiera sig själv, den senaste rörelsen och aktionen man utför får man hjälp med att nå slutdestinationen på banan. Flera av pusselmomenten är fantastiska och ger mig som spelare den där klassiska ”mindfuckkänslan”, där något som verkat vansinnigt svårt helt plötsligt känns löjligt enkelt.

Det är inget nytt Braid men åtminstone ett riktigt trevligt substitut i väntan på mer revolutionerande spel i samma genre.

Spela The Company of Myself här.

Har du suttit och skrattat åt Sebastian och company när de svarat fel på frågorna i Spelnördbataljen? Rymmer din hjärna mängder med nördig spelkunskap? Vet du med dig att du är vassare än våran expert? Nu har du chansen att bevisa det! Till nästa vecka söker vi en lyssnare som ger Sebbe en riktig match i vårt hyllade (nåja) frågesportsmoment i programmet.

Helst ser vi att du äger ett hyggligt headset eller mikrofon men vi kan ta det hela per telefon om det krävs. Mejla på feedback@radiospeltorsk.se eller kommentera här nedan om du är intresserad.

Anmälan måste vara inne senast på måndag den 1:a februari.

Omröstningen är öppen till och med fredagen den 12:e mars och resultatet kommer att avslöjas måndagen efter i Spelklassiker Musik. Vill du rösta på ett spel som inte finns med i listan så väljer du ”Other:” och skriver in det spel som du vill rösta på.

Ställ era frågor om Ghostwire och A Different Game i kommentarerna eller skicka mejl till feedback@radiospeltorsk.se (märk mejlet med ”Ghostwire”).

Med titeln VVVVVV är det lätt att avfärda spelet som pretentiös indiedynga innan man ens börjat spela. Men bakom det överdrivet tillkrånglade namnet döljer sig ett förträffligt litet plattformsäventyr som överraskar med supervass bandesign. Spelet är stundtals galet svårt och bjuder på många kniviga passager men man blir aldrig överdrivet frustrerad. Sparpunkterna är utplacerade med omsorg och man behöver aldrig spela om jobbigt svåra partier.

Spelmekaniken är för övrigt det som står ut. Varje gång man hoppar drar gravitationen över gubben till motsatt sida. Med ett knapptryck står man upp och ner i taket med huvudet nedåt. Trycker man igen står man med huvudet uppåt och fötterna nedåt på marken under. Låter det konstigt? Det är i vilket fall solklart när man väl spelar.

Utseendemässigt påminner det kanske mest om någonting från Commodore 64-tiden. Grafiken är minst sagt simpel och återhållsam men inte desto mindre charmig för det. Och på tal om charmig, musiken är bland det bästa jag hört i ett spel på länge. Ännu roligare blir det när soundtracket visar sig vara skrivet av en svensk kille – Magnus Pålsson. Den är härligt bitpoppig och catchy som attan.

I korthet är VVVVVV ett retrodoftande plattformsspel med ovanligt bra musik och nivådesign. Köp eller testa demon av spelet här.

Soosiz ser vid en första anblick anskrämligt ut. Huvudkaraktären påminner om en genmodifierad gnutt med grönt hår och grafiken är ganska smaklös rakt igenom. Om man är snäll kan man betrakta den som gullig och söt. Men ser man bortom utseendet och spelets estetik finner man något långt mer intressant. Faktum är att trots ett halvtaskigt yttre är Soosiz ett oerhört charmigt plattformsspel. Fokus ligger framförallt på gravitationsinslagen och de roterande planeterna man rör sig på. Känns det igen? Soosiz känns faktiskt på många sätt som ett simplifierat Super Mario Galaxy i två dimensioner.

Upplägget är visserligen av enklare sort. Det finns tre virtuella knappar. En för hopp och två för att röra sig åt vänster och höger. Knappmarkeringarna är stora och bra placerade till skillnad från många av iPhonespelen som använder sig av samma knappuppsättning. Det fungerar därför alldeles utmärkt att styra den lilla filuren på de snurrande boll-liknande planeterna.

Samlande är som vanligt en viktig ingrediens så även i fallet Soosiz. Mynt ska hittas och små kompisar ska räddas. När man funnit tillräckligt mycket beger man sig till målet. I vägen står elaka fiender och tomt gapande stup. Vi har sett det förut. Samtidigt kan det här mycket väl vara ett av de allra bästa spelen i genren till iPhone. Det är perfekt anpassat och riktigt kul att spela. Letar man efter ett plattformsspel till formatet bör förmodligen Soosiz vara förstahandsvalet.

Pris på App Store: 22 kronor.

Den 8:e maj 2008 lanserade jag min första egna podcast, döpt till Spelklassiker. Jag hade innan dess varit delaktig i både Radio Format och Radio Speltorsk med mitt inslag ”Tottes Tankar”. En ljudkrönika där jag pratade om olika ämnen som sex i spel, EA:s storhetsvansinne och om man verkligen behöver skämmas över att vara en gamer vid 26 års ålder. Varje krönika avslutades med jag att delade ut veckans highscore, samt veckans game over-varning. Veckans ris och ros helt enkelt.

Jag var även med som gäst vid ett flertal tillfällen i de två olika podcastarna, vilket helt klart gav mersmak. Jag började kika runt på vad som egentligen fattades på den svenska spelpodcast-himlen. Jag kunde bland annat inte hitta något retroprogram. Ett ämne som man egentligen kan prata i timtals om. Sagt och gjort, jag började skissa på ett program och tog kontakt med min gode vän Fredrik Nilsson för att få hjälp med att skapa en hemsida och för att kunna lägga upp programmet på Itunes.

Jag funderade länge och väl på om jag bara skulle prata om ett spel i varje program, eller om jag skulle göra någonting större och bjuda in gäster. Jag bestämde mig tillslut för att göra det senare. Eftersom jag hade varit med i Radio Speltorsk tidigare och visste att Andreas och Sebastian var två vältaliga gossar, frågade jag helt sonika om de ville vara med i debutprogrammet. Så kom maj och dagen när det hela lanserades. Första avsnittet blev riktigt lyckat för att ha nästan noll struktur. I det första programmet hade Andreas och Sebastian valt varsitt spel som vi skulle diskutera, vilket blev Super Metroid och Metal Gear Solid 2. Själv deltog jag med Devil´s World. Under Spelklassikers historia har flera personer gästat programmet, som till exempel Martin Lindell, Angelica Norgren, Tomas Brännmark, Tommy Rydling och Emil Olofsson.

Programmet ändrade struktur efter ett tag och retrobanken infördes. Ett speciellt tema som diskuterades i varje program och i de två sista programmen hade dessa teman tagit över programmet helt. Jag märkte bland annat att det blev ett bättre flyt i programmet och mer diskussioner, än när varje gäst valde varsitt spel att diskutera. Visst var det intressant att höra om en bortglömd klassiker, men det blev ärligt talat lite tjatigt att höra en monolog som höll på i nästan 15 minuter, som avbröts lite då och då med någon fråga.

Att göra Spelklassiker tog mycket tid och ork. Vilket gjorde att jag endast släppte ett program i månaden. Ibland blev det dessutom ett uppehåll med en eller två extra månader. I början av 2009 blev det plötsligt inne att släppa ett nytt podcastavsnitt varje vecka. Självfallet kunde jag inte vara sämre, men samtidigt hade jag varken ork eller lust att spela in ett retroavsnitt med nya gäster varje vecka. Så istället började återigen spana runt för att se vad som inte gjorts tidigare.

Jag satt då en vacker dag och lyssnade på någon av alla de smöriga kommersiella radiokanalerna som finns i Sverige, när det slog mig att musiken som spelats i spelpodcasten bara var en utfyllnad. Vad skulle hända om det istället lyftes fram som det väsentliga i ett program? Efter lite överläggningar med Andreas Ljungström hittade jag ett koncept som förhoppningsvis skulle funka. Spelklassiker Musik var född. 43 avsnitt senare verkar det fortfarande vara ett vinnande koncept, då antalet lyssnare och kommentarer varit stadigt. Jag försökte hålla liv i både Spelklassiker och lillasystern Spelklassiker Musik, men kände efter ett tag att mitt hjärta brann mer för musikprogrammet och valde att lägga Spelklassiker på is. Ett nytt avsnitt har levererats varje vecka och under den senaste tiden har jag även lyckats få med ett antal DJ-gäster.

Att bilda ett samarbete med Radio Speltorsk känns fantastiskt kul. Som många av er vet så har jag, Andreas och Sebastian flera gånger florerat i varandras program, vilket gör att det här steget känns helt naturligt. Dock betyder det inte att, i alla fall till en början, att ni kommer få höra mig extra mycket i Radio Speltorsk eller Andreas och Sebastian i Spelklassiker Musik. Jag hoppas att alla gamla lyssnare kommer få ut ännu mer av programmet nu när ni kan hitta det på samma sida som Radio Speltorsk. Och till alla er nya lyssnare hälsar jag er hjärtligt välkomna till spelmusikens underbara värld.

Egentligen behöver man inte säga så mycket om Super K.O. Boxing 2 som inte kan sammanfattas med ett ord och en titel – Punch-Out!! För har man spelat eller hört talas om Nintendos gamla kultklassiker vet man vad det rör sig om. Ett humoristiskt boxningsspel med färgstarka karaktärer och ett bossliknande upplägg. Det här är i princip en klon av nyss nämnda spel men en kompetent sådan. Bossarna är välgjorda och finurligt utformade, grafiken är vass och svårighetsgraden skruvas upp i lagom takt.

Det finns två negativa aspekter. Laddningstiderna är för långa och de virtuella knapparna är utformade i minsta laget. Det är trots det ett väldigt kul spel som lyckas efterlikna sin förebild med bravur. Passa på att införskaffa redan idag då det för tillfället reas ut för ynka sju riksdaler.

Det händer saker bakom stängda dörrar när det gäller Radio Speltorsk och våran sajt. Saker som snart kommer att avtäckas. Förhoppningsvis bara om några dagar om allt klaffar. Se till att spana in radiospeltorsk.se med jämna mellanrum för att hålla er uppdaterade.

Någonting som redan har dykt upp på sidan är ”Kommentarstoppen”. Om ni inte redan listat ut det är detta i vilket fall en ny funktion som kommer ge er koll på vilka av er som kommenterar mest på hemsidan. Det här är ett sätt för oss att tagga er till att engagera er ännu mer i våra podcastprogram och vad vi skriver på bloggen. Vi hoppas att ni gillar tanken bakom och fortsätter att förse oss med eran feedback. Den är orsaken till att vi finner det så förbannat roligt att jobba med Radio Speltorsk.

Har du lyssnat på den andra delen av våran 2010-special med Victor vet du också att jag är lite less på Zelda-seriens upplägg. Nog för att spelen fortfarande är suveräna äventyr men man kan inte längre bortse från hur still utvecklingen stått. Under perioden serien funnits till har det trots allt släppts galet många spel och i det avseendet är det häpnadsväckande att upplägget knappt rubbats det minsta från del till del. Den största förändringen kom redan i övergången till del två 1988 men när spelet kritiserades på grund av de nya inslagen återgick man snabbt till den beprövade formulan från föregångaren till nästa del. Sen har man i princip kört på samma spår fram tills idag. Man kan hävda att serien fick en stor förändring i och med Ocarina of Time och 3D-grafiken men ärligt talat är den mer av en teknisk uppgradering och ett A Link to the Past i blockiga polygoner. Visst, finns det nyheter men det mesta känns igen från tidigare spel.

Numera lever Zelda i två olika versioner. Den bärbara och den stationära. I den bärbara varianten är det mesta oförändrat och spelas i princip fortfarande som i det allra första spelet. DS-spelen har visserligen klämt in en del fiffiga idéer som utnyttjar maskinens olika egenskaper men följer i övrigt samma struktur som spelen alltid gjort. Men det är på stationärt format och 3D-spelen serien stått mest still. Förutom grafiska skillnader är det bara transportmedlen som förändrats. Jag älskar de flesta av seriens titlar men börjar nu så till slut tröttna på att göra samma sak om och om igen.

Det är dags att gå tillbaka till ritbordet och återuppfinna Zelda igen. Ändra på saker som är synonymt med serien. Skippa delar som redan återanvänts hundratals gånger tidigare. Vänd ut och in på allt vi tror oss veta om Link, Zelda och trekraften. Det finns mycket man kan ta till för att göra serien fräsch igen. Med tanke på det lilla som hittills gjorts annorlunda behövs egentligen inga revolutionerande inslag för att man ska vara nöjd. Satsa på att bygga en historia och en handling som känns spännande och intressant. Midna i Twilight Princess var ett härligt tillskott men resten av berättelsen var för ofokusserad och ointressant. Och för guds skull, släng in röstskådisar till nästa del! Jag är trött på att föreställa mig hur karaktärerna egentligen låter. Skippa också den traditionella inledningen med en liten by som ska undersökas och de onödigt stillsamma första timmarna. Kasta in Link i hetluften från första stund och låt lugnare perioder dyka upp senare i spelet istället.

De saker jag tagit upp är ytterst små förändringar men skulle göra stor skillnad just i ett Zelda-spel. Man kan givetvis ta till mer spektakulära inslag för ytterligare effekt. Något jag gärna ser att man gör. Vi har vid flera tillfällen i Radio Speltorsk fantiserat om att placera Link i en framtidsdystopi, byta ut Epona mot en motorcykel och ersätta bomurangen med ett plasmagevär. Låter kanske lite drastiskt men det handlar i många fall om att våga göra oväntade saker för att förnya och förbättra.

Nåt man definitivt behöver göra är att bryta isär strukturen i hur man avancerar i spelvärlden. Att det hela tiden bygger på att återupprepa känns sedan länge tjatigt. Man börjar med att besöka en by där man får reda på vad man ska göra, efter det är det dags för en transportsträcka till ett tempel eller en grotta där man finner ett nytt föremål som man använder på bossen, och därefter repeterar man samma sak igen tills spelet är slut, med ytterst små skillnader i speldesignen. Eiji Aonuma har påstått att det här är nåt man ser över till nästa del och förhoppningsvis kan vi förvänta oss en mer oförutsägbar uppdragsstruktur.

Nästa Zelda är inte långt borta och jag hoppas verkligen att en av mina absoluta favoritserier lyckas förnya sig på ett par av de punkter jag tagit upp i den här texten. Spelet sägs numera dyka upp redan i år trots att det inte ens visats upp överhuvudtaget. Jag håller tummarna och jag blir gärna positivt överraskad när spelet slutligen avtäcks.

Om Batman Arkham Asylum var spelhöstens stora överraskning verkar Darksiders vara ”spelvårens” (vi kallar den så trots att snöhögarna fortfarande täcker synfältet utomhus) motsvarighet. Förvirringen kring Darksiders och jämförelsen med hack ‘n slash-spel som God of War och liknande verkar inte riktigt stämma överens med vad spelet i själva verket erbjuder, då stridandet bara verkar vara ett av Darksiders många moment. Eurogamer liknar det dessutom vid ett ”Metroidvania”, det vill säga ett spel där utforskande i kombination med uppgraderingar och ny utrustning utgör en stor del av upplägget.

Ni som lärt känna mig vet att jag är ett stort fan av den här ”subgenren” av mer äventyrsaktigt snitt och sväljer det mesta som inte är ren skit med hull och hår så mitt omdöme är kanske inte alltid det bästa, men det är någonting med detta upplägg som tilltalar mig extremt mycket. Att spelet i skrivandes stund snittar 88 på Metacritic gör knappast saken sämre. Smaken är som baken men mina förväntningar har stigit drastiskt efter de oväntat höga betygen.

Har Vigil Games debutspel ens varit med i förhandssnacket tidigare? Jag har visserligen hållit ett öga på det och glott på de filmer som sporadiskt dykt upp. Men om sanningen ska fram avfärdade jag det tidigt som ett spretigt Prototype, samtidigt som jag uppslukades av spelvårens allra hetaste och hur de har armbågat sig fram i feta pr-kampanjer. Om det nu visar sig vara så bra som mycket antyder, och för den delen bygga på ett spelkoncept som jag ofta finner vansinnigt bra i rätt sammanhang, är jag rädd för att det ändå försvinner och överges till förmån för de riktigt hypade titlarna i början av året.

Det vore synd.

2009 är över och vi kliver in i kanske det mest fullmatade spelåret någonsin, vilket ingjuter både fasa och förväntan inom mig. Under 2008 utmanade jag Andreas Ljungström till en tävling där vi skulle mäta våra krafter i vem som kunde klara flest spel under ett år. Det året klarade jag sammanlagt 30 olika spel. Visst, en del av dem var olika episodindelade spel, där varje del räknades som ett eget spel. Det viktigaste var att förnedra min motståndare så mycket som möjligt!

2009 hade jag inte samma press på mig, men lyckades ändå få ihop 18 avklarade spel. Dock uppstod det som var så vanligt innan 2008. Högen med påbörjade-men-ännu-inte-avklarade-spel. Vad jag förstått är detta inget ovanligt problem bland gamers världen över. Vissa spel förstår jag hamnar i den högen. Att pina sig igenom spel som Star Trek: Legacy eller Terminator Salvation gynnar varken casualspelare eller hardcorefans. De finns några enstaka sådana spel i min hög. Men majoriteten som ligger där är egentligen väldigt bra spel. Dragon Age: Origins ligger där. Likaså Borderlands och Halo 3: ODST. Det enda jag egentligen kan skylla på är två saker.

Det första är att det släpps alldeles för många bra spel. Visst, en hel del kan man egentligen vänta med tills man klarat av det första spelet. Men då dyker problem nummer två upp. Tiden. Är man inte en arbetslös, osocial, miljonär (eller speljournalist på heltid) så finns det många andra förpliktelser som tyvärr går före själva spelandet. Så är det i alla fall i mitt fall. Jag har ett arbete som tar upp en hel del tid. När jag är hemma på kvällarna vill jag gärna umgås med min sambo och mina vänner. Varannan helg kan jag visserligen ägna mig åt min spelhobby, för då arbetar min sambo, om jag inte själv planerat att göra någonting annat. Det som blir över är själva semestern. Men även då är det resor, familjeträffar och andra aktiviteter som ska planeras.

Det är även därför jag är tvetydig inför 2010. Jag har en stor förväntan på de otroligt många spel som under våren kommer rulla över oss som en ångvält. Samtidigt fasar jag över hur jag ska hinna spela allihopa? Det enda jag kan hoppas på är att hösten 2010 inte blir lika fullproppad som våren, för då finns det en liten strimma hopp att jag kommer hinna spela ikapp det jag kommer missa. För vem kommer ha tid att spela 2010-spel, under 2011? Skulle det vara möjligt att få några timmar till varje dygn?

/Tobias Jensen

När Tobias inte skriver fina gästblogginlägg åt Radio Speltorsk driver han dessutom spelmusikpodcasten Spelklassiker Musik.

Rhythm Paradise
Kanske allra närmast att kvalificera sig in på listan var Rhythm Paradise. Jag har redan bloggat om det tidigare men låt oss bara säga att för mig var det inte Beatles Rockband eller Guitar Hero 5 som var årets musikspel utan detta lilla urflippade DS-spel.

Blueberry Garden
Erik Svedängs experiment kammade inte bara hem Seumas McNally Grand Prize för ”Best Independent Game” på 2009 års Independent Games Festival. Enligt mitt tycke kammade det framförallt hem full pott när det gäller design och atmosfär. Hade jag bara sluppit tidsbegränsningen och om spelet bara varit lite längre hade det utan tvekan kvalat in som ett av årets bästa.

The Legend of Zelda: Spirit Tracks
Det finns ett väldigt enkelt skäl till att nya DS-Zelda inte fick vara med. Jag lyckades inte lägga vantarna på det i tid. Samtidigt är jag lite besviken på spelet nu när jag bekantat mig ordentligt med det. Ett bra spel är det visserligen men också en aning själlöst. Det hade definitivt platsat men det hade inte hotat några högre placeringar på listan.

Flower
Spelet som återuppväckte debatten om spel är konst och hela den där diskussionen igen. Jag tänker inte lägga mig i det hela men kan däremot konstatera att det nedladdningsbara Playstation Network-spelet Flower är en avslappnande och meditativ resa som ingen bör missa. Allt är sagolikt vackert och erbjuder ett skönt avbrott från allt vad skjutande och traditionella actionupplevelser heter.

iBlast Moki
Ett iPhonespel var länge aktuellt på listan men puttades till slut ner och övergavs till förmån för andra spel. Detta är ytterligare ett spel jag redan skrivet om här men kan snabbt sammanfattas som ett gulligt fysikpusselspel där precision och logiskt tänkande är spelarens främsta vapen.

Till sist vill jag önska er alla ett gott nytt år från oss på Radio Speltorsk och hoppas ni fortsätter läsa vår blogg och lyssna på vårat program så även under 2010. :)

Trots att bloggen för tillfället går på tomgång och att (åtminstone de traditionella) podcastavsnitten lyser med sin frånvaro lever vi i allra högsta grad. Faktum är att vi planerar en fullspäckad inledning på det nya året med mängder av specialavsnitt där det kommer att bjudas på både det ena och det andra. Det första i raden spelas in redan ikväll och kommer dyka upp på sajten om ett par dagar.

Glöm heller inte att fynda för julklappspengen på Steam som har lite av en mellandagsrea för tillfället. Hetaste tipset: LucasArts Adventure Pack för dryga tjugolappen! The Dig är en av mina mest minnesvärda spelupplevelser från i år och definitivt ett av LucasArts allra bästa äventyrsspel. Att man får med klassikern Loom och två finfina Indy-spel är bara bonus. Givet köp med andra ord.

Julminnen är mysigt och i fjol körde Spelklassiker en julspecial där vi som gästat programmet fick dela med oss av våra egna minnen. För er som missade mitt bidrag då kan ni ta del av det här och nu.

Nu ska jag frossa i skinka, snaps och annat som hör julen till. God jul på er alla! :)

Vi på Radio Speltorsk har redan snackat om hur underskattad Nintendos nedladdningstjänst WiiWare är. Med tanke på att fyra av spelen på våran års-bästa-lista kommer från den här plattformen så kan man konstatera att det döljer sig mer godis än vad man kan ana. Men det största problemet är att hitta godbitarna bland all dynga som dessvärre merparten av spelen representerar. Jag tänkte därför gå igenom en hel hög med spel som är bättre än skit i denna artikel. (Klicka på speltitlarna för filmer!)

LostWinds: Winter of Melodias
Uppföljaren gör allt föregångaren gjorde fast bättre. Spelet är längre, miljöerna är mer varierade och navigeringen har förenklats tack vare en fiffig karta. WiiWare-spelet Winter of Melodias klarar dessutom balansgången mellan frenetiskt Wiimote-viftande och traditionell styrspakstyrning på bästa sätt. Att manipulera omgivningen i form av vindanden Enril (som representeras av Wiimotekontrollen) är bara en liten del av spelet. Samtidigt ska det lösas pussel och plattformshoppas som hjälten Toku (Nunchucktillbehöret). Alla komponenter smälter samman till en enhet så mysig och så underhållande att ingen bör missa.

World of Goo
Ett suveränt fysikpusselspel där man med hjälp av slemklumpar ska bygga broar för att ta sig från start till mål. Estetiken är oerhört tilltalande och allt från musik till grafik lyckas sätta en personlig prägel på spelet. Att det dessutom har betygssnittet 94 på Metacritic talar sitt tydliga språk.

Contra: ReBirth
Konami hakar tillsammans med Capcom och Mega Man 9 (som för övrigt också finns till WiiWare) på retrotrenden som råder just nu. Med sin ReBirth-serie bevarar man klassisk pixelgrafik och satsar på en avskalad men actionfylld upplevelse. Först ut var Gradius men med Contra prickar man rätt på alla punkter. Feta explosioner, coola bossfajter och galet intensivt röjande från första stund.

NyxQuest: Kindred Spirits (aka Icarian: Kindred Spirits)
Jag har tidigare redan skrivit mig varm om spelet och den texten går att läsa här. Men en kort sammanfattning lyder: NyxQuest är i grund och botten en atmosfärisk och stillsam pusselplattformare där man med hjälp av Wiimoten kan manipulera omgivningen på olika vis. Det är fint att titta på, mysigt att spela och tillhör definitivt gräddan av titlar på WiiWare. Jag vill till och med gå så långt och säga att det är ett av årets bästa spel till Wii oavsett om det snackas retail eller digitalt släpp. Men tråkigt nog är det förmodligen också ett av de mest förbisedda.

Swords & Soldiers
Med en säregen tecknad stil och ett udda upplägg står Swords & Soldiers verkligen ut på tjänsten. Spelet är ett sidocrollande strategispel som trots en relativt simpel fasad erbjuder mer djup än vad man till en början anar. Med tre kampanjer, ett för varje folkslag, en bunt minispel och multiplayer är det här en liten guldklimp till WiiWare.

Bit.Trip Beat
Det är alltid svårt att förklara musikspel, speciellt den sorten som känns lite flummig, för det är just vad det här är. Ett småknarkigt rytmspel. Tänk klassikern Pong som musikspel så är du nåt på spåren. Vansinnigt beroendeframkallande är det i alla fall.

Mer spel av värde som man bör kika närmare på:
Toki Tori
Bomberman Blast
Tetris Party
Strong Bad Episode 1-5
Tales of Monkey Island Episode 1-5
Final Fantasy: The After Years

Tack till alla som deltog!

Angry Birds handlar om hämnd. Grisarna har snott fåglarnas ägg och ockuperat sig i egentillverkade hus, monterade med allt från sköraste glas till hårdaste sten. Fåglarna har därför i sin tur byggt en gigantisk slangbella och slungar sig själva med livet som insats rakt in i byggnaderna för att dräpa de elaka svinen. Grym plot, eller hur?

Man får tillgång till ett bestämt antal fåglar inför varje bana utrustade med olika egenskaper. En kan spränga sig själv medan en annan värper ägg i luften som dyker ner som missiler i grisbyggnaderna. Det gäller därför att planera varje slangbellafärd med stor precision och list. Var ger den här fågeln med denna förmåga mest skada?, och så vidare.

Angry Birds ser tilltalande ut, är vansinnigt beroendeframkallande och ett praktexempel på hur ett iPhonespel ska se ut. Perfekt tillämpat för plattformen. Med en prislapp på sju spänn är det bara att slå till snabbt som ögat.