Nästa veckas gäst är ingen mindre än Ludde Lundblad från den störtsköna spelbloggen Svampriket. Mest känd är han för sina galna videobloggar och nu vill vi att ni läsare och lyssnare ställer frågor i kommentarerna så det ryker inför nästa veckas avsnitt.

Deadline för frågebidragen är nu på måndag den 6:e september, 20.00. Har du inte besökt Svampriket än är det dags att du tar dig en titt.

…men inte länge till.

Det har under en lång tid varit klent uppdateringstempo här på Speltorsk-bloggen. Det finns många anledningar till det. Anledning nummer ett är att den nya spelsajten Skillpoint, som vi tidigare har rapporterat om, har slagit upp portarna men också för att jag har varit på utlandssemester, hunnit fylla trettio och flängt kors och tvärs över landet. När det gäller Sebastian har han haft fullt upp med att knappa in massvis med kod som resulterat i nyss nämnda spelportal och nu senast, besöka fläskiga spelmässan GamesCom.

Men nu har det mesta börjat lugna ner sig och vi kommer snart återvända både till etern och bloggandet. Vill du ta del av några av de texter vi skrivet under blogguppehållet rekommenderar jag att du spanar in denna länk i mitt fall och denna i Sebbes fall.

Jag hoppas ni har saknat oss, åtminstone lite, (trots alla grymma sommarlovsprogram) och ser fram emot en ny spännande höstsäsong med mängder av spelbabbel och spelbloggande. Vi har saknat er.

Raven Software har sällan gjort sig kända för att komma på något eget. De har istället en lång historia tillsammans med Id, så fort de senare släppt ett nytt spel så har man kunnat räkna med att Raven skruvat ur sig något nytt baserat på samma spelmotor. Det låter kanske som hård kritik, men samtidigt har jag aldrig spelat ett Raven-spel som jag inte gillat. De vet hur man utvecklar schyssta förstapersonsskjutare helt enkelt, och undviker att ta sig vatten över huvudet.

Vad gäller Singularity är den uppenbara inspirationen Bioshock. Och likt många gånger tidigare gör Raven ett bra jobb. Singularity saknar helt Bioshocks briljanta vision och lekfulla postmodernism, men på ett rent spelmässigt plan är det en njutbar upplevelse.

Och även om Kartoga-12 inte når upp till samma nivåer som Rapture så är Singularity ett stämningsfullt spel med detaljrika miljöer. De olika tidsmanipulations-förmågorna passar väl med resten av spelet och de obligatoriska avbrotten med fysikpusslande känns precis lagom svåra.

Ibland känns det dock som Raven bara kalkerat rakt av utan att förstå poängen med vissa saker. Idén med ljuddagböcker till exempel är fortfarande genial, det är perfekt att kunna gå runt och utforska eller skjuta samtidigt som man kan ta del av lite bakgrundsberättande. I Singularity går de dock inte att ta med sig, vilket förtar hela poängen. Man får snällt stå still och stirra in i väggen någon minut eller helt enkelt strunta i dem.

Men vissa små brister till trots är Singularity ett bra spel. Hur bra? Det är Raven-bra.

Som det har antydits till och från i bloggar och avsnitt är det en ny svensk spelsajt på gång. Skillpoint.se heter den som alla som läst rubriken och inte är jättekorkade redan vet. Både jag och Andreas är inblandade i sajten, och därav faller det sig naturligt med lite self-promotion här. För att avstyra vissa frågor: Radio Speltorsk kommer fortsätta precis som vanligt när sommaruppehållet väl är över. Däremot öppnar ju vår inblanding i sajten givetvis för intressanta samarbetesmöjligheter som vi knappt själva lyckats tänka ut ännu!

Kopia av pressmeddelandet följer:

Efter oräkneliga år inom den svenska spelpressen, varav sex av dem på Gameplayer.se, startar nu Lars Jensen, Sofia Hård, Sebastian Magnusson och Johan Eklund spelsajten Skillpoint.se. Ambitionen är blygsamt att föra arvet som Sveriges bästa spelsida vidare till Skillpoint för att där leverera en spelsajt av spelare, för spelare.

– Vi kände att det var dags att gå vidare och Skillpoint är den spelsida som vi själva skulle vilja besöka. Därför tyckte vi att det var lika bra att vi tog saken i egna händer, förklarar Sofia Hård, en av sajtens grundare.

Tanken är emellertid inte att Skillpoint ska vara en ny version av Gameplayer. Skillpoint är Skillpoint. – Trots att vi inte längre har ett större företag i ryggen har vi som Skillpoint större möjligheter än vad vi hade på Gameplayer. Genom att vi är självständiga och har kontroll över samtliga delar på sidan är det för oss nu lättare att visualisera den spelsida vi ville att Gameplayer skulle vara, säger Johan Eklund som också är en av grundarna. Med mångårig erfarenhet av spelskrivande och gediget spelintresse tar nu Skillpoint sikte på att göra en klassisk, men modern spelsida. Recensioner, förhandstittar, hands-ons, nyheter, artiklar, intervjuer, listor, forum och bloggar är några av de inslag som kommer finnas på Skillpoint.

– Ingen av oss i redaktionen är less på att spela spel eller att skriva om spel så den naturliga fortsättningen blev därför ett helt eget projekt där vi själva bestämmer förutsättningarna och innehållet. Det blir både gammalt och nytt, men våra trogna läsare kommer att känna sig hemma omedelbart, berättar Lars Jensen.
Utöver de traditionella formaten PC, Xbox 360, Playstation 3, Nintendo Wii, Playstation Portable, Mac och Nintendo DS kommer Skillpoint även att bevaka spel för iPhone samt titlar för XBLA, PSN, VC samt Wiiware. Skillpoint finns naturligtvis även på Facebook, Twitter med flera. Skillpoint kommer även att finnas på plats med två personer vid spelmässan Gamescom i Köln senare i augusti.

Skillpoint.se lanseras den 6 augusti och ni är alla varmt välkomna!

Redaktionen
Sofia Hård har skrivit om spel sedan 2001 för en rad olika publikationer. Utöver Skillpoint är hon idag aktiv skribent på Sundsvalls Tidning, FRIDA, Sydsvenska Dagbladet, Ginza och Sweden Rock Magazine. Utöver spelskrivande är hon även gymnasielärare i svenska och historia.

Lars Jensen har tidigare varit omtyckt och skräckinjagande chefredaktör på Gameplayer.se och tar med sig det till Skillpoint. Jobbar som programmerare till vardags och skriver dessutom om spel för Dalarnas Tidning när han inte har fullt upp med att passa barnen och samla på uppseendeväckande många retrospel. Hela samlingen går att beskåda på Retroquest.se.

Johan Eklund är Skillpoints nordligaste medlem. Umeåbon är dessutom äldst och brinner bland annat för onlinerollspel. Han skriver utöver Skillpoint för MMOnly.se, gillar hårdrock och historia, men avskyr norrländskt vintermörker. Tidigare nyhetsredaktör på Gameplayer.

Sebastian Magnusson är Skillpoints representant i Stockholm. Avancerade snabbt som skribent på Gameplayer och blev tidigt drivande redaktör. Är även inblandad i podcasten Radio Speltorsk. Är redaktionens starkaste teknikkort och ligger bakom det tekniska arbetet på Skillpoint.se.

Utöver delägarna och redaktörerna har Skillpoint.se även ett par kända ansikten i skribentstaben som Andreas Berg, Gustav Granlund, Marcus Toftedahl, Andreas Ljungström och planerar att ytterligare utöka i framtiden. Designen och loggan kommer från Jonas Sundling, www.rymdyoughurt.se.

När det gäller DS sviktande försäljning är det inte konstigare än att potentiella köpare håller i sina slantar i väntan på 3DS och där har Nintendo nästa kassako. Trots ett högt lanseringspris, som det spekuleras om, är jag övertygad om att 3DS kommer sälja som smör i solsken. Maskinen lämnade stora avtryck efter E3-mässan och är fortfarande en stor snackis, både i mainstream-media och för oss nördar. Men det är med Wii man måste tänka om. Med Xboxens Kinect och Playstations Move har inte längre Nintendo ensamrätt på viftandet.

Jag tror inte att Sony eller Microsoft är intresserade av att korta ner deras aktuella maskiners livslängd genom att släppa ny stationär hårdvara i detta stadie med tanke på storsatsningarna med slimmade konsoler, kameror och rörelsekontroller. Det är nu Nintendo bör agera. Slå ur underläge. Kanske vänta tills 3DS släpps för att fokusera på den en stund men strax efter lansering, avslöja nästa stora grej inom tv-spel i form av en ny, kraftfull konsol med fräscha innovativa funktioner. Och jag tror, med de senaste årens facit i hand och alla smarta beslut som Nintendo fattat, att det är precis vad som kommer hända.

Ett annat scenario innebär inte bara döden för Wii som spelplattform utan också för Wii som varumärke. En konsols namn, som likt Gamecube och den maskinens misslyckande, kommer klinga illa i munnen. Trots en inledande succé kan en svag avslutning förstöra ett förtroende. Nintendos framtid är säkrad för ett tag framöver tack vare Wii och DS men de kan banne mig inte känna sig lika trygga längre.

Huvudkaraktären saknar vapen och för att ta kål på sina fiender är man tvungen att spränga sig själv. Samma princip används för att lösa spelets pussel. Med tanke på vilka spel Explodemon brås på är jag försiktigt optimistisk. Den nysläppta trailern lovar gott och spelet släpps i nedladdningsbar form till Playstation 3 i höst.

Ign har testat.

En spännande utveckling vi sett de senaste somrarna är trenden med högkvalitativa nedladdningsbara spel. Det har blivit perioden där de mindre titlarna fått stå i ramplljuset till förmån för de påkostade boxade spelen. Microsoft och Xbox 360 har gått i bräschen med sin ”Summer of Arcade” men även PC och de övriga stationära apparaterna har blivit försedda med massa godis. Den så kallade sommartorkan vi upplevt tidigare har ersatts med ett regn av kompetenta digitala spelsläpp.

Sommaren 2010 är inget undantag. I år får vi ta del av titlar som DeathSpank, Joe Danger, Blaster Master: Overdrive, Limbo, Castlevania: Harmony of Despair, Toribash, Tomb Raider and the Guardian of Light och The Secret of Monkey Island 2 Special Edition: Lechucks Revenge för att nämna några. För egen del har jag införskaffat Joe Danger, Monkey Island 2, DeathSpank, Limbo och kan rekomendera hela bunten faktiskt.

Vad spelar ni i sommar?

Jag fortsätter att berätta om de soundtrack som jag har inhandlat. Återigen är det musik ifrån öst som dominerar inköpen, men kan redan nu lova att en ny video snart kommer upp med betydligt mer västerländsk musik.

Efter att lyssnat på Andreas och Sebastians medverkan i Retroresan började jag fundera på vad som egentligen kan räknas som retro? Läser man på wikipedia verkar de flesta vara överens om att det handlar om gamla konsolerna från 80-talet och bakåt. Men läser man diverse spelforum verkar åsikterna gå isär. Vissa anser att det handlar om två dimensioner mot tre dimensioner, medan andra mer ser till vilken generation spelkonsoler tillhör.

Bland musik, konst, bilar och framför allt kläder handlar retro om att något gammalt har blivit populärt igen. Som t ex kläder ifrån 70-talet, eller att biltillverkare sneglar på gamla modeller för att återskapa liknande utseende. Om det skulle överföras till spelvärlden borde väl retro i den rätta bemärkelsen vara spel som t ex Mega Man 9, Bit. Trip Runner och 3D Dot Game Heroes? Spel som flörtar med 8-bit och 16-bit eran. Spel som enligt wikipedia anses vara ”modern retro”.

Eftersom spelindustrin fortfarande är så pass ung tycker jag att de är svårt att dra en gräns för när ett spel blivit retro. Att påstå att de gamla pixliga spelen är retro och att 3D-spel inte är det känns också underligt. Skulle spel från Playstation 1 eller Saturn-eran inte vara retro? Finns det dessutom olika grader av retro? Är Space Invaders mer retro än Super Mario World?

Hur skulle du definiera retro?

Sommaren är visserligen långt från över och det är några veckor kvar tills Spelklassiker Musik drar igång igen. Men redan nu håller jag på och knepar och knåpar för att hitta musik till höstsäsongens första program (även om det är troligt att programmet kommer i augusti och då är det fortfarande sommar!). Jag har dock lite beslutångest och ber därför er lyssnare att vara med och påverka. Alla teman kommer visserligen dyka upp förr eller senare, men jag tyckte att det kunde vara kul att se vad ni ville höra först.

Jag kommer känna på Worgens och Goblins och deras startzoner, levla mina 80-gubbar lite i nya Mount Hyjal och med lite tur också känna på de nya instanserna. Jag tar förstås också önskemål, så är det något särskilt ni är nyfikna på så hojta till.

Måndag 11:00 planeras nästa sändning påbörjas och då är det Worgen, Worgen och Worgen som gäller.

Vissa rapporterar problem i Firefox. Har det inte gått igång efter några sekunder, pröva en annan webläsare.

Del 1: Goblins

Del 2: Tour av Orgrimmar och andra zoner, levlande i Mount Hyjal

Del 3: Vashj’Ir och väldigt mycket Blackrock Caverns – BORTA

Del 4: Worgen

Jonas Högberg var nyligen* i London på Nintendo Media Summit där han fick testa ett gäng efterlängtade titlar. För egen del var jag extremt nyfiken på att höra vad han hade att säga om Samus nya äventyr. Här är ett ihopkok av Jonas Twitterflöde och våran msn-konversation om spelet.

Jonas: Jag vet att många är nyfikna på Nintendos märkliga samarbete med Team Ninja. Det var jag också. Det är jag inte längre. Efter att ha lirat igenom spelets första timme är jag nämligen gruvligt besviken.
Jonas: För det första: Är inte Team Ninja kända för att göra ett bra jobb rent grafiskt? Vad är då den här stela, oinspirerade sörjan? Alfred sa det bäst: det verkar som att utvecklarna låtit sig inspireras av Shadow Complex sterila miljöer snarare än Metroids organiska dito. Atmosfären, det vi älskar Metroid-spelen för, fanns inte alls.
Jonas: Berättandet gjorde mig kräkfärdig. Jag blev så ledsen, så ledsen. Allt jag oroat mig över verkar förverkligas. Suck.

Farbror Atlas: Hårda ord. Nu blir jag orolig
Jonas: Ja, nä, som du hör – EPIC FAIL.
Farbror Atlas: Jag sätter min tilltro till att öppningen är väldigt svag precis som i fallet med Prime 3.
Jonas: Jo, så kan det såklart vara. Men det är mycket som oroar.
Jonas: En sån sak som kontrollen tex…
Farbror Atlas: Jo, farhågorna har alltid funnits där.
Jonas: Den är lite tveksam.
Jonas: Det är jäkligt jobbigt att byta från tredjeperson till förstaperson.
Jonas: Speciellt i tunga strider.
Farbror Atlas: Mmm, låter klumpigt.
Jonas: Riktigt märkligt tänkt.
Jonas: Men det värsta är ju berättandet.
Jonas: Manuset verkar inte vara skrivet av samma som gjorde Metroid Fusion, det verkar snarare vara skrivet av Team Ninja, om du förstår vad jag menar.
Jonas: LÅT OSS VARA ÖVERTYDLIGA MED KÄNSLOR OCH VAD VI KAN BERÄTTA!
Jonas: Den typen.

Farbror Atlas: Jag tyckte de inre monologerna från samus lät spännande. Inte det?
Jonas: Och mellansekvenser – HELA tiden.
Jonas: De inre monologerna suger hästballe. Pardon my french.
Jonas: Men det kanske är kul att spela sen.
Jonas: Men min hype sjönk med 200 %.
Farbror Atlas: Efter att ha diskuterat och vädrat dina åsikter om berättandet i serien i Speltorsk och hur du kände inför Other M tror jag att jag kan tänkas gilla det mer än vad du gör i slutändan men jag är som sagt väldigt orolig nu.
Jonas: Jo, men jag gillar ju Samus inre tankar i Fusion precis som du.
Jonas: Det här däremot…

För att höra mer om Metroid Other M, Super Mario Galaxy 2 och fler av spelen som fanns tillgängliga, ratta in morgondagens* avsnitt av Radio Speltorsk.

* Som sagt. Detta är ett gammalt, orört blogginlägg.

Fråga gärna om det är nåt spel ni undrar över!

Att jag driver podcasten Spelklassiker Musik är verkligen ingen hemlighet. Däremot att jag endast äger ett fåtal av soundtracken, och då i digital form, är en helt annan sak. Detta är något som jag tänker råda bot på, genom att helt enkelt börja samla på spelsoundtrack. Min första skörd visar jag upp i denna videoblogg, och är det något som är populärt så kan jag mycket väl tänka mig att göra fler videobloggar med mina intryck.

Så kommentera mer än gärna vad ni tycker!

(Min ljudnivå är tyvärr lite låg, jag hade inte tillgång till min mikrofon när jag spelade in videobloggen. Den var ute på vift och gjorde annan nytta.)

Boel har en imponerande meritlista och har bland annat jobbat på Sveriges Radio, recenserat film för Filmrutan och MovieZine, skrivet för Super PLAY och Svenska Dagbladet, varit programledare för tv-spelsprogrammet Kadooosch och nöjesredaktör på Örnsköldsviks Allehanda & Tidningen Ångermanland men jobbar numera på spelföretaget Paradox Interactive.

Nu vill vi att ni bidrar med frågor inför vårat sista avsnitt innan vi tar lite semester från det ordinarie Speltorsk-schemat. Antingen via en kommentar här nedan, eller om man hellre vill, skicka ett mail till feedback@radiospeltorsk.se. Innan tisdagen den 29:e juni kl. 20.00, behöver vi ha era frågor.

År 2009
Trots flertalet starka spelreleaser i sig föreföll 2009 lite som ett misslyckandets år, åtminstone om man tar extra hänsyn till vår lokala svenska marknad. Spelstudion Grin som varit på frammarsch, och under en period var Sveriges största, lades hastigt och olustigt ner, och knappt hade vi hämtat oss från det innan den anrika speltidningen Super Play råkade ut för samma dystra öde. På ett globalare plan möttes Sonys PSP Go med kalla handen av de flesta och visade att allt inte per automatik blev framgångsrikt bara för att det byggde på digital distribution.

Men det var faktiskt ytterligare en institution i spelvärlden som fick en officiell nedläggning, nämligen 3D Realms evighetsprojekt Duke Nukem Forever. Efter tolv års utveckling – eller brist på detsamma – var det äntligen slut på den osannolika sagan som sedan länge fått den tidigare hackkycklingen Daikatana att framstå som lyckad i jämförelse. Men vissa ljusglimtar gick ändå att ana. Efter två väldigt nedtonade år tog sig världens största spelmässa E3 i kragen och började återigen närma sig det galna spektakel som präglat spelmedia under början av 00-talet. Som helhet visade sig branschen också klara sig bättre än nästan någon annan i den ekonomiska recession som drabbat världen och ur en ren konsumentsynpunkt var det svårt att vara missnöjd med årets utbud.

Och där är vi nu. I de första stapplande stegen av 10-talet.

Nintendo 3DS
Ny hårdvara är alltid hett på spelmässor och 3DS visade sig lyckligtvis vara brännhet. Med kraftigt uppgraderad prestanda i klass med PS2 (enligt källor från mässgolvet) och med alla finurliga funktioner som gjort DS till en unik bärbar maskin kan inte 3DS bli något annat än en ny succe. Den verkar också få ett imponerande tredjepartsstöd utöver Nintendos egna titlar. Nämnde jag att den har en smått futuristisk 3D-skärm också?

2D-revivals
Donkey Kong Country Returns, Rayman Origins, Kirby: Epic Yarn, Sonic 4: Episode 1 och Bionic Commando Rearmed 2. Listan kan säkert göras ännu längre på hur många spelserier som återigen väcks till liv i två dimensioner. Jag älskar detta initiativ och med tanke på hur vansinnigt underhållande New Super Mario Bros. var i fjol kan jag inte bärga mig i väntan på att få uppleva mer spel av samma typ.

Castlevania blir bra i 3D?
Castlevania: Lords of Shadow ser ut att bli allt det där dess föregångare i 3D inte blev. Man har sneglat både en och femton gånger på God of War-serien, och även om vissa spelmoment ser ut att vara rena stölder, är det precis rätt väg att vandra för utvecklaren Mercury Steam. Striderna ser rappa och välavvägda ut, miljöerna är storslagna och många klassiska Castlevania-ingredienser gör sig dessutom påminda. Dessvärre verkar inte 2D-lillebrorsan Harmony of Despair gå samma lovande öde till mötes.

Valve visar Portal 2
Okej, Valve hade slagit på stora trumman inför E3 och det spekulerades i allt från att Half Life: Episode 3 skulle premiärvisas till att de återupptagit produktionen av numera nedlagda evighetsprojektet Duke Nukem Forever. Med det i åtanke kändes därför Portal 2-trailern lite futtig. Rapporter från mässan avslöjar dock ett intressant co-op-läge och samma underbara portalpussel som sist och med tanke på att originalet var en av 2007 års allra största överraskningar och ett av det årets bästa spel är jag superpeppad.

Remake-bonanza på 3DS
Med 3DS passar Nintendo, och flera med dem, på att återuppliva gamla klassiska spel med ny fin grafik och implementering av den omtalade 3D-effekten. Eller vad sägs om spel som The Legend of Zelda: Ocarina of Time 3D, Metal Gear Solid 3D: Snake Eater, Star Fox 3D och Paper Mario. Att återigen få ta del av dessa fantastiska titlar, men denna gång på en portabel konsol, känns otroligt spännande för en gammal nostalgiker som mig själv.

Kid Icarus återvänder
Nu borde Nintendo fått tyst på merparten av de högljudda Pit-fansen. Jag tror faktiskt att avtäckandet av Kid Icarus: Uprising-trailern var den händelse som gav mig mest gåshud under hela E3. Inte för att jag är ett stort fan av serien utan för att det var den mest överraskande och haktappande utannonseringen som ägde rum under de tre stora presskonferenserna. Det verkar för övrigt påminna en del om Sin & Punishment 2 vilket inte är en dålig sak.

Metal Gear Solid: Rising
Från att ha slungats mellan hopp och förtvivlan till hopp igen är jag rejält taggad på Raidens huggfixerade debut som huvudrollsinnehavare i ett Metal Gear Solid-spel. Jag blev nämligen, av min Radio Speltorsk-kollega, övertygad om att spelet var en Kinect-titel till en början men efter att ha gjort lite forskningsarbete i efterhand finns det åtminstone ingen dokumentation som tyder på att så är fallet. Jag har förhoppningar på att man ger oss ett lika cinematiskt och handlingsfokuserat verk som Kojima Productions levererat så många gånger tidigare. Fast med mer huggande såklart.

The Legend of Zelda: Skyward Sword
Trots det tekniska strulet under konferensdemonstrationen kan vi vara säkra på att nya Zelda blir ett förbannat bra spel. Det är inte den stora nystarten för serien vi på förhand hade hoppats på, men det finns nya inslag som ser lovande ut, och jag sväljer i ärlighetens namn även ett välgjort nytt Zelda-spel av klassiskt snitt med hull och hår. Sen återstår det att se om det döljer sig mer bakom den välbekanta ytan än det vi fått se hittills.

Tak Fujii och Naoki Maeda från Konamis konferens
Kommentarer överflödiga, se klippet nedan.

År 2008
År 2008 skakades flera invanda mönster upp. Electronic Arts ändrade riktning från enbart uppföljare och licensspel och lanserade tre helt nya spelserier under året, Army of Two, Dead Space och Mirror’s Edge. Det nybildade Activision Blizzard gjorde istället tvärtom, och slängde ut titlar som Brütal Legend till förmån för mer beprövade koncept. I och med att de dessutom tagit över rollen som världens största speldistributör utropades de omedelbart till det ”nya EA” och även om företagets vd Bobby Kotick gjort sig till ovän med nästan alla tv-spelare på planeten via uttalanden som ”mitt mål är att utrota allt som är kul med spelutveckling” så blomstrar företaget marknadsmässigt tack vare urstarka titlar som World of Warcraft, Modern Warfare och Guitar Hero.

Det blev dock alltmer tydligt att plastskivor i butik långt ifrån var det enda sättet att sälja spel. Xbox Live Arcade fick sitt starkaste år någonsin via profiltitlar som Braid, medan Sonys och Nintendos alternativ även de visade framfötterna. På PC-fronten var digital distribution nu mer regel än undantag. En sista oväntad konkurrent var dock de som satsade hårdast på Internetbaserad spelförsäljning. Apples succémobil Iphone öppnades under 2008 för tredjepartsutveckling, med en helt osannolik mängd spel som följd. Extremt billiga priser i kombination med en kapabel hårdvara gjorde nästan övernatt mobilspel mångfalt mer legitima än N-Gage lyckats med på åratal.

År 2007
Med ett års försprång hade Microsoft kopplat ett starkt grepp om marknaden, särskilt i Nordamerika och framför allt Playstation 3, som mest konkurrerade mot Xbox 360, föreföll svagt ute. En fruktansvärt dyr utvecklingskostnad (och lanseringspris!), förseningar, PR-blunders och Sonys rent allmänt svajiga ekonomi hade på kort tid kostat dem det järngrepp tidigare generationer av Playstation tagit om spelbranschen och det är först i skrivande stund som de kan anspela på annat än en tredjeplats i konsolracet. På basis av detta fick speldecenniets kanske mest inflytelserika man Ken Kutaragi kliva ned från sin roll som ledare för Sony Computer Entertainment Europe, mindre än ett halvår efter att Playstation 3 lanserats. Sony-ledningen hade helt enkelt tappat förtroendet för honom.

Men trots sina framgångar hade Microsoft egna problem. Det började bli mer och mer uppenbart att hårdvaran i Xbox 360 inte höll en acceptabel kvalitetsstandard och till slut var det ohållbart rent PR-mässigt för Microsoft att inte erkänna det. En massiv retroaktiv garantiförlängning räddade lite goodwill, men kostade dem samtidigt över en miljard dollar och all chans att för första gången göra vinst på Xbox-satsningen. Som salt i såren lyckades också deras klart profilstarkaste spelutvecklare Bungie bryta sig loss från Microsoft Game Studios och även om deras Halo 3 blev en stor framgång så fick det – och allt annat – se sig slaget av Call of Duty 4: Modern Warfare. Det var egentligen bara Nintendo som kunde konkurrera och med Wii precis som med Nintendo DS var det på helt andra premisser. Det nya Nintendo var en framgång ingen längre kunde tvivla på.

Att 3D är det nya svarta inom hemelektronikbranschen kan ju inte ha undgått någon, och framförallt med Nintendo 3DS gör det stort intåg även i spelvärlden. Men också Sony satsar på 3D och släppte häromdagen uppdaterade versioner av några olika PSN-spel. Längre framåt har vi bland annat Killzone 3 som även det har stöd för tekniken. Men det är ju inte första gången som 3D är superhett. Jag minns själv hur jag i början av 90-talet fick ta del av dåtidens framtid via Dactyl Nightmare på Gröna Lund i Stockholm och i samma veva var Nintendo som bekant också och nosade i de tredimensionella tassemarkerna. På den tiden var nomenklaturen dock Virtual Reality eller Cyberspace och hade framförallt sina rötter i det föregående decenniets skönlitterära fascination för ämnet som gjorts populärt av böcker och filmer som Neuromancer och Tron.

Nu när det är dags igen ser jag en unik möjlighet för spelmediet. Visst är det skittufft att se Avatar eller Killzone 3 i 3D, men jag förstår ändå de som avskriver det hela som en gimmick. Det som utgör nyckeln till något mer intressant är spelbranschens andra trend – rörelsekänsliga kontroller. Något som i nio fall av tio annars mest brukats för omotiverade epilepsiimitationer kan i kombination med stereoskopisk 3D potentiellt leda till något riktigt coolt. Med ett par 3D-brillor på huvudet och en Playstation Move i näven ser man inte bara ut som en karaktär från en halvtaskig cyberspace-rulle, utan man är faktiskt också ganska nära den upplevelse som som sci-fi-författarna fantiserade om.

Att fysiskt kunna interagera med inbillade objekt i en tredimensionell värld låter antingen som om man tagit någon whisky för mycket eller är på ett holodeck från Star Trek. Ett jävla holodeck i vardagsrummet känns faktiskt ganska episkt. Vad som framförallt saknas för att göra illusionen komplett är väl dock själva fysikaliteten, att kunna röra vid föremål och känna dem. Men ändå, ganska nära! Och den sista pusselbiten är kanske inte så långt bort som man kan tro…

År 2006
Att förhindra piratkopiering hade länge varit av hög prioritet för utgivarna och framför allt på PC-fronten började snaran dras åt. Det mest drakoniska kopieringsskyddet var Starforce och även om det ansågs som ett av de ”säkrare” alternativen så anklagades det också för att slöa ner datorn och kompromettera dess säkerhet och stabilitet. När den inflytelserika bloggen Boingboing kallade Starforce för malware träffade skiten den proverbiala fläkten. Starforce viftade med stämningsbrev medan missnöjda spelare å sin sida startade en av få framgångsrika Internetbojkotter mot spel som nyttjade det systemet. När dammet väl lagt sig hade Starforces mest inflytelserika kund, UbiSoft, bestämt sig för att övergå till andra kopieringsskydd.

Med en allt mer uppkopplad publik började onlineaktivering bli en mer acceptabel metod, men samtidigt kan man undra om det inte var lite av en pyrrhusseger för de inbitna PC-spelarna. Vad gäller traditionella stortitlar har fokusen flyttats över alltmer mot konsol under 00-talets gång och oförmågan att skydda sig mot piratkopiering får anses vara åtminstone en del av orsaken. Ett annat bidragande steg i den utvecklingen skedde förstås mot slutet av året, när den nuvarande konsolgenerationstrion kompletterades med Wii och Playstation 3.

Den här sommaren erbjuder vi vem som helst ett eget sommarlovsavsnitt hos oss på Radio Speltorsk. Ja, du läste rätt! Nu ger vi dig chansen att snickra ihop ditt egna avsnitt om spel, precis som du själv vill ha det. Men med ett gäng restriktioner dock.

* Avsnittet ska handla om spel eller närliggande ämnen.
* Programtiden bör ligga någonstans mellan 20-45 minuter.
* Ljudkvalitén och redigeringsarbetet måste hålla en hygglig standard.

Detta innebär att man har väldigt fria händer. Så ta den här möjligheten och skicka in ditt bidrag till oss. Vi kommer att välja ut de bästa avsnitten, där antalet är beroende av hur många bidrag vi får in, och lansera dem som vanligt varje torsdag under tiden vi är lediga. Sista dagen för att skicka in sitt avsnitt är den 1:a juli*. Skicka till feedback@radiospeltorsk.se, märk mailet med ”Sommarlovsprogram” och bifoga en länk till var ifrån vi kan hämta hem programmet (förslagsvis Archive.org).

”Okej, vad vinner man”, tänker du. ”Att låta massa människor höra dina tankar om spel”, säger vi! Så sätt igång, låt fantasin sprudla. Spela in när du och din kompis diskuterar styrkors, berätta om hur ditt spelberoende har tagit över ditt liv eller ta med dig din diktafon på stan och fråga ut pensionärer om hur verklighetstrogna ”andravärldskrigsspelen” egentligen är. Möjligheterna är oändliga!

Användbara länkar:
Skype – Den främsta tjänsten för telefonkonversationer (gratis).
Pamela – Programmet vi använder oss av för att spela av våra Skype-konversationer. Finns en gratis 30-dagars trialversion att ladda hem.
Audacity – Ett oerhört kompetent ljudredigeringsprogram vi använder oss av (gratis).
Archive.org – Smidig uppladdningstjänst för att dela och spara sina mp3-filer online (gratis).
Levelator – Ett lätthanterligt ljudoptimeringsverktyg som hjälper till att balansera ljudvolymer (gratis).
Ladda hem förra årets sommarlovsjingel här.

*Uppdatering: Vi förlänger tiden att skicka in sitt bidrag till den 7:e juli för dem som inte hinner till våran tidigare spikade deadline.

År 2005
Med halva 00-talet tillryggalagt började det återigen närma sig generationsväxling. Nintendos mystiska Revolution hann bli Wii och – likt Nintendo DS – chocka med en väldigt okonventionell kontrollmetod och Sony visade även de upp sin kommande apparat Playstation 3. Först ut var dock Microsoft som såväl han utannonsera, som släppa, Xbox 360 innan året var slut.

Fast beslutna att ligga steget före hade de rusat ut sin nästagenerationsmaskin men den hade ändå ett förhållandevis starkt lanseringsutbud och togs emot väl. Det var först senare som konsekvenserna av att stressa fram hårdvaran till fullo skulle uppdagas. Ett av de mer populära tidiga spelen till Xbox 360 var Call of Duty 2, det första spelet i huvudserien som släpptes till konsol, och den breddningen av marknaden skulle visa sig viktig i och med Infinity Wards nästa spelsläpp.

Men det låg längre fram i tiden. Vad alla pratade om under 2005 var istället fjolårets Grand Theft Auto: San Andreas, eller närmare bestämt Hot Coffee. Grand Theft Auto hade länge varit kontroversiellt men det var först när moddare grävde fram en borttagen sexscen som stormen bröt ut på allvar. Amerikanska politiker och tv-tyckare (och Jack Thompson förstås) rasade, och det gjorde även utgivaren 2K:s aktier efter att åldersmärkningsgruppen ESRB känt sig tvingad att klassificera om San Andreas med det i princip osäljbara ”Adults Only”. Även om både spelbranschen och 2K har hämtat sig vid det här laget gav händelsen en tydlig signal om att utvecklare behövde vara betydligt mer noggrannare med sin kod och vilket hot moralens väktare faktiskt kunde utgöra mot spelmarknaden.

Den till en början svårförståeliga Nintendo DS plockade istället poäng med mer familjevänliga medel när Nintendogs släpptes och tog den mer breda publiken på allvar. Framgången lät inte vänta på sig och alla inklusive Oprah ville ha den. Flertalet starka tredjepartstitlar, som Castlevania: Dawn of Sorrow och Phoenix Wright: Ace Attorney, lockade även mer traditionella spelare till plattformen och även om PSP har sålt riktigt bra och är den överlägset mest framgångsrika bärbara plattformen som inte kommer från Nintendo så var det egentligen härifrån som kapplöppningen dem emellan avgjordes till Nintendos favör. Big time.

Den hånade underdogen rönte framgång efter framgång och skulle sedermera komma att bli företagets framgångsrikaste maskin genom tiderna. Och apropå framgång: under november månad släppte de två företagen Harmonix och Red Octane spelet Guitar Hero. Harmonix tidigare titlar Amplitude och Frequency hade fått god kritik men varit ganska smalt inriktade, så med Guitar Hero försökte man sig på något mer ambitiöst. Recensionerna var positiva, men var verkligen ett stort och klumpigt plasttillbehör något som skulle gå hem ute i stugorna?

Nu är det allt på tiden att vi kör ett önskeavsnitt igen!

Med ryssvärmen, grilldoften och blekvita kroppars intångande tycker jag att det kan vara passande att köra ett program med temat Sommar! Till det behöver jag er lyssnare och läsares hjälp. Vilka spellåtar relaterar ni med sommar, sol och värme? Det kan vara från ett spel som ni spelar varje sommar eller kanske ett spel med sommartema. Önska era låtar antingen genom att skriva en kommentar i detta inlägg eller skicka mail till spelklassiker@gmail.com. Skriv gärna en motivering till ert val också, så ska jag försöka läsa upp så många som möjligt.

Senast torsdag den 17:e juni vill jag ha era önskningar.

OBS! Önska helst inte mer än en eller två låtar, det är så svårt att behöva välja ut låtar när ni skickar en hel lista (Ja, jag sneglar på dig Andreas!).

År 2004
År 2004 lade grunden till två otroligt viktiga onlineinitiativ som i princip på egen hand skulle komma att dominera hela andra halvan av 00-talet. Valve släppte efter sex svåra år äntligen uppföljaren till extremt hyllade Half-Life. Half-Life 2 blev om möjligt än mer hyllat än sin föregångare och pekades ut som ett exempel för framtida spel i genren. Men framförallt var det en trojansk häst för Valves onlinetjänst Steam som lanserats i tysthet året dessförinnan.

Trycket blev extremt stort på aktiveringsservrarna och sällan har väl något varit hatat så mycket som Steam när nyblivna Half-Life 2-ägare satt och svor för att de inte kunde använda sitt köpta spel. Men trots illvilja lyckades vågspelet, Steam var installerat hos miljontals spelare och allt eftersom det förbättrades förbyttes ilskan mot uppskattning. Idag är Steams onlinebutik och community-funktioner navet som hela PC-marknaden roterar kring medan Valve är en av plattformens två mest rosade spelutvecklare.

Senare samma år skulle den andra skon trilla ned när Blizzard lanserade World of Warcraft. Blizzard gjorde vad Blizzard gör och introducerade kanske inte så mycket nytt till genren, men förbättrade och förenklade på nästan samtliga plan tills det blev en så slipad produkt att det tilltalade en bredare publik än bara de allra mest inbitna nördarna. Eller ja, så slipat som ett onlinerollspel kan vara kanske, för likt de flesta dylika lanseringar var mycket i ett ofärdigt stadium och inloggningsköer var under en längre tid vanliga. World of Warcrafts fortsatta framgångar behöver egentligen inte ältas, men Blizzards tidigare meritlista till trots hade nog ingen kunna förvänta sig vilken gigant spelet skulle bli och det är fortfarande omöjligt att släppa ett spel i genren utan att försöka mäta sig med det. Hittills utan framgång.

En synnerligen intressant batalj tog också sin början detta år. Sony gjorde intåg på den bärbara spelmarknaden med sin PSP och Nintendos största kassako verkade nu för första gången på allvar hotad. De kontrade därmed med den betydligt mindre kraftfulla Nintendo DS, som av de flesta sågs som en förhalningsstrategi medan företaget arbetade fram den riktiga uppföljaren till Game Boy för att konkurrera med PSP. Som så många gånger tidigare skulle ”de flesta” med tiden visa sig ha ganska fel.

Den hårdaste killen jag visste när jag var ”liten” var Lobo. Jag stiftade först bekantskap med denne brutala antihjälte i serietidningen L.E.G.I.O.N. & Lobo. En tidning som dessvärre endast utkom i tre nummer 1992, men jag läste dem alla tills sidorna lossnade av slitage. Lobo var en oerhört mörk karaktär och inte på nåt vis lik de gamla vanliga DC Comics-hjältar man var van vid på den tiden. Han gick under epitetet ”rymdpsykopat” med all rätt. Serien var extremt våldsam och blod samt avslitna lemmar förekom i var och varannan bildruta. Därför med tanke på de senare årens många spelprotoganister med tveksam hjältegloria är det hög tid att man gör ett spel baserat på den psykotiska prisjägaren (även om det visserligen har gjorts försök tidigare).

Tänk dig ett spel i samma stil som God of War men med en hubbvärld, där man som den prisjägare man är åtar sig uppdrag för att håva in storkovan. För att transportera sig till de olika planeterna där uppdragen äger rum har man sin trogna svävarmotorcykel till hjälp. En gnutta rollspel och en stor del beat em up/hack ‘n slash med andra ord. Anlita Santa Monica Studios och Double Fine Productions så är saken biff. Licensspel behöver inte vara skit om grundmaterialet är bra och utvecklaren kompetent.

Som sagt, dekapiterade kroppsdelar hörde till vanligheterna i serien om Lobo.

Trots att serien om Lobo primärt handlade om överdrivet våld så fanns det ändå plats för humor och lustiga kommentarer. Det är där Tim Schafer och Double Fine kommer in med sin expertis. Även om hans senaste spel Brütal Legend visade prov på duglig spelmekanik var det berättandet som glänste. Och vi vet att de är solida på den punkten med spel som Grim Fandango och Psychonauts i bagaget. Det är just därför man bör ta hjälp av Santa Monica Studios som är oöverträffade när det kommer till episkt lemlästande. En klockren kombo för detta spel med andra ord.

För er som blivit nyfikna på Lobo finner mängder med allt från nördig till onödig fakta om honom här.

Finns det fler exempel på licenser som skulle passa bra som spel?

År 2003
Vid det här laget rådde det ingen tvekan om att Playstation 2 stod som hemmamarknadens överlägsna segrare, men samtidigt hade också en annan trend från denna konsolgeneration klart utkristalliserats. Även om exklusiva titlar fortfarande var extremt viktiga så fick konsoltillverkarna i allt större utsträckning börja stå för dem själva.

Ökade utvecklingskostnader i samband med konsolernas allt mer likriktade hårdvara gjorde att tredjepartsutvecklarna ofta såg ekonomiskt intresse i att släppa sina spel på flertalet plattformar och det var inte längre ovanligt att se samma spel på samtliga tre konsoler såväl som till PC. Till skillnad från tidigare generationer innebar det att även konsolkrigets förlorare kunde stoltsera med mer kompletta spelbibliotek än som varit brukligt vilket egentligen gynnade alla utom Sony.

Några andra som började upptäcka framgångens baksida var Rockstar. I februari 2003 försvarade sig en mordåtalad amerikansk 16-åring med att hans besatthet med Grand Theft Auto III varit orsaken till hans brott. Detta på inrådan av tv-spelshatande advokaten Jack Thompson som tillsammans med filmproducenten Uwe Boll – som släppte sin första anskrämliga spelbaserade film House of the Dead samma år – skulle komma att bli 2000-talets mest älskade hatobjekt för tv-spelare. Två ytterligare uppmärksammade mordfall skulle under årets gång peka ut Grand Theft Auto som en bidragande faktor för våldsdåden och moralpaniken var nu uppe i höjder som inte hade skådats sedan Mortal Kombat.

5. Talisman till XBLA och PSN
2007 fick vi reda på att Capcom höll på att utveckla en nedladdningsbar version av det gamla hederliga brädspelet Talisman. Bara för att ett år senare berätta att projektet var nerlagt. Nu hoppas jag, precis som Christian Svensson, att något annat bolag tar upp stafettpinnen och visar upp en spelbar version på E3.

4. PSP-satsning
Kom ej igen nu Sony. Det är dags att ni faktiskt drar igång satsningen på er bärbara konsol. Den ligger här hemma och samlar så mycket damm att den gått från sin blåa färg till grå. Låt 2011 blå året då PSP slår riktig hårt.

3. Kid Icarus Wii
Känns som att det aldrig kommer att ske, och visst originalet var kanske inte så fantastiskt som alla vill få det till. Men samtidigt skulle det vara trevligt att se ett nytt äventyr med Pit i huvudrollen. Nintendo har ju en bra grundkaraktär att utgå ifrån i och med Super Smash Bros Brawl.

2. Zelda Wii
Precis som Andreas sa så är det ett nytt Zelda på gång, så mycket vet vi. Men där Twillight Princess kändes lite halvljummet (för att vara ett Zelda-spel), så hoppas jag verkligen att det nya Zelda-spelet får oss att sitta där med ögon stora som jordglobar.

1. Bully 2
Med Red Dead Redemption ur vägen måste Rockstar ha något nytt på gång. Redan i november 2009 avslöjade Shawn Lee att han skulle arbeta med musiken på uppföljaren till Bully. Jag skulle mer än gärna vilja se hur det går för Jimmy i de senare åren. Spelet hade en perfekt balans mellan sandbox, story och minispel!

Nu lämnar jag över till Sebastian och er läsare att önska vidare.

Vill ni läsa Andreas önskedrömmar så hittar ni dem här.

5. Half-Life 3
Nu är det hög tid att Valve halar fram nästa del i sagan om Morgan Freeman. Skit i episodformatet, det håller inte att släppa en episod var fjärde år. Jag vill se en ny grafikmotor som äger röven ur Source Engine och ännu mer fokus på storyn.

4. Metroid 3Dread
Det är sagt att Nintendo ska visa upp nästa portabla basenhet 3DS på E3, och inget vore väl i så fall bättre än att damma av Samus i två dimensioner? Jag tänker mig hissnande morphball-passager där 3D-effekten kommer till sin fulla rätt blandat med klassiskt sidoscrollande 2D-action.

3. Zelda Wii
Att nästa Zelda ska visas är mer eller mindre uttalat men jag hoppas att man vågar ta ett steg bort ifrån den trygga mallen och hur ett Zelda-spel sett ut de senaste stationära spelen. Kan man återuppliva den stagnerade spelserien har vi nåt mycket spännande att se fram emot.

2. Outcast 2
Kanske den minst troliga att slå in på den här listan men än lever hoppet. Originalet är fortfarande ett av de mest imponerande spelbyggen jag upplevt och världen Adelpha en av de mest fascinerande platser jag besökt.

1. Beyond Good & Evil 2
Projektet sägs officiellt ligga på is men Michel Ancel har uttryckt ett stort intresse för att få fortsätta arbetet med uppföljaren. Teasertrailern som dök upp 2008 lovade gott men den läckta videon från 2009 övertygade ännu mer. Ettan var ett av förra generationens starkast lysande stjärnor och trots att det sålde skit håller jag tummarna för att tvåan blir verklighet.

Kommer vi få se Jade och Pey’j igen?

Nu passar jag vidare bollen till Sebastian, Tobias och er läsare. Vad hoppas ni få se på årets E3?

I och med att Andreas skrev om att handlingen i spel har fått sig ett uppsving kom jag och tänka på lite äldre tankar som jag hade för något år sedan när jag fortfarande skrev för Pricerunners spelblogg. Hur handlingen i spel skulle kunna få stort genomslag i form av episodindelade spel. Här gör jag en jämförelse med film och tv-serievärlden.

Även om jag gillar att kolla på film så föredrar jag trots allt tv-serier. Både serier i följetongsform, som Lost eller Heroes och serier där varje avsnitt har ett specifikt slut som C.S.I eller My Name is Earl (förutom när de har dubbelavsnitt eller liknande). I serier hinner du dessutom lära känna karaktärerna bättre och få ett annat djup än i filmer. Spel lider lite av samma problem. Visserligen hinner du få en ganska bra inblick i en karaktärs liv när det handlar om ett RPG med en speltid på 40 timmar, men du får sällan se dem brottas med sina vardagliga bestyr. Det är även därför jag gillar episodindelade spel. Som till exempel Sam & Max, Strong Bad, Siren: Blood Curse och kommande Sonic the Hedgehog 4. För ibland har man helt enkelt inte tid att spela ett långt spel.

Dessa spel är till stor del utformade som en tv-serie, där du själv väljer om du vill endast köpa en episod eller fler samtidigt. I vissa fall är varje episod fristående som i Sam & Max falls (även om de knyts ihop i slutet), eller mer sammanhängande som Siren: Blood Curse. Det som är gemensamt är att man som spelare får chansen att lära känna karaktärerna på ett mer ingående sätt och varje episod tar inte mer än tre-fyra timmar att klara.

Denna form har en klar fördel jämfört med vanliga spel. De som jag nämnt tidigare är antingen humoristiska spel eller skräckspel, men jag skulle mer än gärna se en variant av till exempel C.S.I eller Criminal Minds. Där man varje månad, eller hur ofta episoderna släpps, får jaga en kallblodig mördare eller göra en brottsplatsundersökning in i minsta detalj. Allt medan man får lära känna karaktärerna närmare och även vara med om när någon får dåligt samvete för att han/hon inte hunnit hämta barnet på dagis eller att någon har alkoholproblem. Lite vardagskänsla helt enkelt. Eller varför inte ett episodindelat spel som är mer som en dramaserie? Ett peka-klicka spel i en villaförort till en amerikansk storstad. Där fokus ligger på handling och dramaturgi. Vad gör egentligen fru Smith när hennes man är bortrest på affärsresa? Vad är det för konstiga ljus som kommer från paret Mendozas källare varje kväll? Varför får inte Jake vara med de andra barnen och leka?

Episodindelade spel skulle kunna få ett helt annat fokus. Där man istället för att lägga energi på gigantiska explosioner, häftiga biljakter och hur väl man kan ta skydd bakom en vägg eller inte, får ett väl genomarbetat manus med bra repliker, en spännande handling och intriger som faktiskt känns medryckande och gör att man vill spela vidare för att få reda på vad som händer. Nedladdningsbara spel, och speciellt episodindelade spel, tror jag är en del av framtiden, varför inte försöka göra något nytt och fräscht samtidigt?

År 2002
Med alla konsoler slutligen släppta i samtliga territorier började istället mjukvarukriget ta fart på allvar. Nintendo släppte okaraktäristiskt två stortitlar under samma år, Super Mario Sunshine såväl som Samus Arans återkomst Metroid Prime. Det senare var ett skolboksexempel på att man inte skall döma saker på förhand. Att låta en kaosdrabbad amerikansk utvecklare göra Nintendos näst intill heliga rymdtrilogi till en förstapersonsskjutare gick inte väl över hos många, men det slutgiltiga resultatet golvade en hel spelvärld och det är svårt att hitta någon som inte älskar Metroid Prime.

Många andra namnkunniga spelserier fick också nya installationer, däribland Grand Theft Auto – som återigen skulle toppa alla försäljningssiffror – Warcraft, Gran Turismo och The Elder Scrolls. Men det var också ett år för nyetableringar – de första delarna i serier som Kingdom Hearts, Ratchet & Clank och Splinter Cell släpptes alla 2002. Det gjorde även Battlefield 1942, som nästan över en natt gjorde forna flipper- och bilspelsutvecklarna Digital Illusions till Sveriges största och mest välkända spelutvecklare.

Annars var det affärstransaktioner som präglade året. Nintendos trogna andrafiol Rare köptes istället upp av konkurrenten Microsoft för smått otroliga 375 miljoner dollar och inbitna Nintendo-anhängare världen över fick illa kvickt börja inta ståndpunkten att ”Goldeneye inte var så bra trots allt”. Mindre omvälvande, men mer lokalt, var Vivendi Universals förvärv av svenska Massive Entertainment. Den allra största skrällen var dock när rivalerna Enix och Square avslöjade att de avsåg att gå samman. Tillsammans stod de två för en överväldigande majoritet av den japanska rollspelsförsäljningen och enade verkade de oslagbara på den rollspelsälskande hemmamarknaden.

Med bristande referensramar att luta sig tillbaka mot är det till en början en överväldigande upplevelse att ta sig an THQ’s UFC Undisputed-serie. Jag gillar kampsport och brukar se en del matcher på tv men som spelform har jag aldrig upplevt den här typen av fighting tidigare.

Det första man möts av som spelare är en uppsjö med olika spelalternativ som består av allt från turneringslägen till onlinematcher. Karriärläget är dock matigast, där kan man modifiera sin slagskämpe in i minsta detalj för att sedan ta sig från djupaste botten upp till toppen, och de stora killarna. Man får bland annat gå på invägningar, träna i olika former och ställa upp på intervjuer mellan matcherna. Inramningen är någonting utvecklaren YUKE’S verkligen har jobbat hårt med.

Även fightingmotorn känns gedigen. Jag saknar visserligen den där riktiga tyngden i slagen och sparkarna. Dessutom är det ett väldigt komplext spel på gott och ont. Det är svårt som nybörjare att greppa den avancerade kontrollen. För att utföra vissa kommandon gäller det att man pluggar in vilka knappkombinationer som gör vad för att inte riskera att ligga där i ringen på rygg som en omkullvält sköldpadda. Men efter ett par timmars spelande börjar den sitta och då öppnar sig ett helt nytt spel. Det finns mycket att lära sig och orkar man bara ta sig över den första branta inlärningströskeln hittar man ett kul fightingspel med djup spelmekanik.

Jag har ändå svårt att hoppa av glädje på samma sätt som jag gör i Street Fighter- eller Virtua Fighter-serien när jag besegrar min motståndare i UFC Undisputed 2010. Den där riktiga nerven infinner sig inte riktigt och många gånger känns det som matcherna snarare avgörs baserat på tur istället för skicklighet. Men det är inte heller helt rättvist att jämföra det med nyss nämnda serier. Med de verklighetstrogna byggstenarna som utgör spelet är det svårt att förvänta sig mer än vad man får. Alla licenser och fighters är, så vitt jag kan se, med och dessutom är de snyggt återskapade i spelet.

Det märks att det lagts ner mycket tid och energi på att efterlikna sporten så mycket som möjligt. Är man ute efter realism och dessutom är ett fan av sporten är jag övertygad om att man kommer uppskatta UFC Undisputed 2010 väldigt mycket.

År 2001
Nu bekräftades det moderna axiomet att det bara kan finnas tre konkurrerande konsoltillverkare samtidigt. Efter mer än femton års hårdvaruutveckling bekräftade Sega det många haft på känn, att de planerade avveckla Dreamcast och hädanefter fokusera enbart på spelutveckling. Trots att beslutet räddade Sega från trolig konkurs så blev de inte som många förutspådde ”världens bästa tredjepartsutvecklare” utan när utvecklingsteamen fick brottas med såväl ny hårdvara som moralproblem kändes istället mycket av den forna Sega-magin som bortblåst.

Det var nya utmanaren Microsoft som med sin Xbox fick ta över stafettpinnen från Sega. Microsoft var oprövade i konsolmarknaden och såväl kontrollen som konsolen kändes stor och klumpig men de hade ett ess i rockärmen som nästan på egen hand räddade Microsofts hårdvarusatsning: Halo. Den före detta Macintosh-inriktade skjutaren emottog odelade hyllningar och sålde som smör i solsken. Precis som ”Doom clone” var en tidig synonym till förstapersonsskjutare så blev ”Halo killer” den heliga graalen för samtliga stora släpp i genren till konsol, och att den en gång PC-dominerade genren nu är som störst på konsoler kan nog tillskrivas just Halo.

Även Nintendo släppte sin nya maskin Gamecube detta år och – brända av Nintendo 64 – övergav de för första gången cartridgeformatet. Ingen av dessa två apparater nådde dock vore breddgrader förrän året därpå, till skillnad från Game Boy Advance. Trots att denna ”bärbara SNES” inte skulle sälja lika väl som vare sig sin föregångare eller efterträdare så var den likt alla Nintendos bärbara apparater otroligt framgångsrik och väldigt lönsam.

Men på hemmamarknaden fanns det egentligen inget som kunde stoppa Sony. Med titlar som Metal Gear Solid 2, Ico och Devil May Cry hade spelsläppen nu kommit igång på allvar. Men framför allt var det tack vare ett spel som skulle visa sig bli lika framgångsrikt som kontroversiellt – Grand Theft Auto III.

ModNation Racers har lyfts fram som kartracingens LittleBigPlanet. En liknelse som i själva verket är oerhört passande. United Front Games anammar precis som Media Molecule fokuset på egenutvecklat samt communitybaserat innehåll. Valmöjligheterna man får som spelare är imponerande och man kan lätt fastna i banbyggandet, karaktärsskapandet eller karteditorn. Det är här man lagt mest krut och även om jag saknar möjligheten att bygga egna vapen kan man pilla med det mesta.

När det kommer till själva körningen är ModNation Racers en kompetent och välgjord kartracer, men den där riktiga fartkänslan infinner sig inte riktigt och karaktärerna känns lite bleka. Den grafiska stilen hamnar i ett mellanland där man inte riktigt vågat flippa ur men inte heller satsat på att göra något verklighetstroget. Spelet lider lite av ett identitetsproblem. Men det kanske största minuset är dess laddningstider. Man får räkna med att vänta närmare en minut innan ett race startar vilket är oacceptabelt.

Samtidigt kan man inte heller förneka att man har riktigt kul när man väl får spela ModNation Racers. Det är en väldigt polerad upplevelse som både håller för en spelare, med dess karriär- och skaparlägen, men som ändå gör sig allra bäst i sällskap med ett gäng glada vänner. Det är precis som det ska vara med andra ord.

Med Heavy Rain och nu senast Alan Wake så börjar spelmediet äntligen närma sig nåt jag verkligen kan omfamna och njuta av på ett sätt jag hoppats på under en lång tid. Man har kommit till en punkt där spelmakarna, eller åtminstone några av dem, satsar på att fokusera på mer än spelmekanik. Handlingen har tagit plats som en viktig beståndsdel bredvid dem som varit självklara sen länge. Vissa lyckas bättre än andra men jag tycker mig se en röd tråd inom spelbranschen. Det finns en tendens till att vilja berätta nåt mer med sina spel än – ”kolla vilka läskiga monster du kan spränga åt helvete i vårat spel”!

Jag klarade nyligen Alan Wake och är lite förgrymmad över hur många bemött spelet. Jag får intrycket av att det bedömts på felaktiga premisser. Det får kritik för att det är linjärt och för att man slopat den öppna världen till förmån för storyn. Samtidigt hyllas många andras, i mitt tycke, katastrofalt trasiga uppdragsbaserade berättande. Självklart kan hypen vara en bidragande orsak till den kritik spelet fått utstå. Drygt fem års produktionstid gör, oavsett hur bra spelet är, alltid intrycken en otjänst. Jag har full förståelse för hur förväntningar kan påverka ett omdöme men samtidigt lyckas Remedy leverera allt det man utlovat. Det är den psykologiska thrillern i spelform man hela tiden uttalat att det ska vara och jag har aldrig spelat ett så här tajt, stämningsfullt och bra berättat actionspel någonsin tidigare.

Personligen är det upplevelsen jag vill åt när jag spelar. Visst, jag kan vara nöjd med att bara ha kul ibland och det är alltid ett bra mål att eftersträva som utvecklare. Men det är hela tiden den där gripande och omvälvande spelupplevelsen jag vill uppleva. Jag vill bli involverad i berättelsen, helst helt uppslukad av den. Även om vi inte är där än så är fortfarande en bra handling i spel mer engagerande än plattformsperfekta banor och skojfriskt pang-pang som största fokus. Det perfekta handlingdrivna spelet har inte skapats än, och kommer säkert aldrig göra det heller, men vi börjar åtminstone närma oss.

År 2000
I samma veva som Nintendo stoltserade med hundra miljoner sålda Game Boy så lanserades den enda konsol som skulle komma att säljas i fler exemplar än den grå plastklumpen. Sonys Playstation 2 är decenniets kanske allra viktigaste konsolaktör och lever olikt sina samtida konkurrenter kvar än idag, även om dess storhetstid är över. Men lanseringen plågades av hårdvaruproblem och brist på intressanta titlar och än så länge kändes Dreamcast som den avsevärt mer spännande konsolen. År 2000 var också när Sega med sitt SegaNet – känt som Dreamarena här i Sverige – på allvar förde konsolvärlden ut på Internet.

Som brukligt under konsolgenerationsskiften var det också ett prominent år för PC som plattform, särskilt rollspelsgenren var starkare än någonsin med titlar som Baldur’s Gate II, Diablo II och Icewind Dale. Men årets allra största och viktigaste spelsläpp var riktat mot en helt annan publik än inbitna rollspelsnördar, när Will Wright efter fem års arbete slutligen blev klar med The Sims.

På hemmaplan var det en annan framtida storsäljare som också först såg dagens ljus. Europa Universalis var Paradox Interactives första internationella släpp och har med tiden blivit vår näst bäst säljande inhemska spelserie någonsin. Tillsammans med Massive Entertainments Ground Control och ett ständigt växande Digital Illusions – numera mer kända som EA DICE – började det sätta Sverige på kartan när det kom till spelutveckling och kanske som en följd av detta höll branschföreningen MDTS den allra första Dataspelsgalan år 2000.

Angelica driver Xboxflickan som nyligen blev utsedd till 2009 års bästa spelblogg i Level 7:s omröstning. Hon skriver dessutom för Level och har hand om den egna sektionen i tidningen kallad ”Pyssel”. Men det är inte bara på fritiden Angelicas spelintresse visar sig utan det jobbas dessutom med spel, närmare bestämt som PR-person på GamersGate som distribuerar spel digitalt.

Tobias har under en tid varit en del av Radio Speltorsk. Han bloggar och spelar spelmusik i egna podcasten Spelklassiker Musik. En podcast som för övrigt dyker upp i ytterligare en skepnad som Spelklassiker, men då är det retro som gäller. Utöver det har han gjort ett bejublat cosplay som en av huvudkaraktärerna från Ice Climber.

Nu har ni chansen att fråga ut dessa spännande människor. Antingen via en kommentar eller ett mail till feedback@radiospeltorsk.se. Vi behöver ha in era frågor innan tisdagen den 25/5 19.00.

Erik Svedäng har många ögon på sig sedan han förra året tog hem det mest prestigefulla priset en oberoende spelutvecklare kan vinna – Seumas McNally Grand Prize på IGF, med Blueberry Garden. Nu har han tagit hjälp av multitalangen Niklas Åkerblad för att leverera ännu ett spel som väcker upptäckarlusta.

Kometen är på samma sätt som Blueberry Garden en svårdefinierad historia. Man kan hävda att det inte är ett regelrätt spel även om det finns mål, inte solklara, men de finns där. Man kan ”klara” spelet. Det Kometen framförallt är och försöker vara är en upplevelse som man själv väljer hur man vill uppleva.

Det är inte ett spel alla kan ta till sig och uppskatta, precis som i fallet med Blueberry Garden, kanske i ännu större grad den här gången rent utav. Men med en visuell stil och en stillsam musikbild som närmast frambringar en meditativ känsla är jag glad att jag tog mig tid till att upptäcka ett verk jag inte upplevt tio gånger tidigare.

Man kan klaga på att det är en aning innehållslöst och man kan ifrågasätta den bristande variationen men Kometen är framförallt ett annorlunda och närmast poetiskt spel som handlar om att uppleva, utforska och upptäcka.

Barry började sin karriär med att göra musik till Commadore 64 och dess SID-chipp redan 1985, ett musikchip som Barry fortfarande anser är överlägsen dagens musikchip. Hans stora genombrott kom när han som 16-åring skrev musiken till spelet I.C.U.P.S och strax därefter Marauder, vilket ledde till ett arbete på Catalyst Coders. Hans stora idoler på den tiden var Rob Hubbard (Monty on the run, International Karate, Commando) och Martin Galway (Rambo, Arkanoid, Wizball). Två personer som ofta fann unge Leitch ganska irriterande och arrogant. Barry, som i sina unga dagar ansåg att han var bättre än han var, fortsatte att gång på gång försöka få sina idolers uppmärksamhet. Han blev snabbt en hackkyckling tack vare sin C64 version av ”Chicken Song”. En låt som har förföljt honom ända sedan dess.

Även om Barry Leitch hoppat runt på åtskilliga företag som musiker, bland annat Ocean, Gametak, Atari och Electronic Arts, är det förmodligen hans tid på Gremlin Graphics som gjort honom mest känd. Klassiska låtar till spel som ovannämnda Lotus Turbo Challenge 2, Super Cars 1 och 2, Utopia och Hero Quest anses fortfarande vara bland de bästa låtar som producerades till Amiga och C64.

I åtskilliga intervjuer lyfter Barry nästan alltid fram musiken till Xenophobe som det verk han är mest stolt över till C64. Från början ett arkadspel från 1987, där tre hjältar ska rensa universum från ondskefulla aliens, som portades till C64. Som ni kanske misstänker så skrev inte Barry bara egen musik, utan även portade mycket av andras verk till bland annat C64 och diverse andra plattformer.

I början av 2000 övergav Leitch spelmusiken och började istället arbeta för Fisher Price Toys, för att implementera ny teknik och musik till deras leksaker. Vad sägs till exempel om ”The Royal Potty” som spelar en fanfar när barnen utövar sina behov i pottan! I det stora hela verkade Barry väldigt nöjd med sitt arbete på Fisher Price Toys, men valde att 2004 bli frilansare och har sedan dess arbetat med musik inom spel, film och leksaksindustrin. Hans senaste projekt inom spelindustrin var Peter Jackson´s King Kong: The Official Game of the Movie.

För mig personligen kommer hans storhetstid alltid vara den under Amiga eran. Det speciella sound han lyckades få ut till Lotus och Super Cars är fantastiska melodier som jag mer än gärna lyssnar på om och om igen.

Uppdatering: Vi har fått tag i ytterligare en kod som vi kommer lotta ut ikväll för våra fans på Facebook. Säg till i kommentarerna på Facebook om ni är intresserade. Vinnaren dras kl. 22.00 ikväll.