Spoilervarning! Läs på egen risk. Har ni inte hunnit avnjuta listan i dess ”riktiga” form innan bör den göras det först.

24 – Lucka 1: L. A. Noire
23 – Lucka 2: Yakuza 4
22 – Lucka 3: Superbrothers: Sword & Sworcery EP
21 – Lucka 4: Catherine
20 – Lucka 5: Marvel vs. Capcom 3: Fate of Two Worlds
19 – Lucka 6: Kirby Epic Yarn
18 – Lucka 7: Warhammer 40 000: Space Marine
17 – Lucka 8: Monster Tale
16 – Lucka 9: NHL 12
15 – Lucka 10: Sonic Generations
14 – Lucka 11: Ghost Trick: Phantom Detective
13 – Lucka 12: Dragon Age 2
12 – Lucka 13: Xenoblade Chronicles
11 – Lucka 14: Uncharted 3: Among Thieves
10 – Lucka 15: Gears of War 3
9 – Lucka 16: Gemini Rue
8 – Lucka 17: The Elder Scrolls V: Skyrim
7 – Lucka 18: Super Mario 3D Land
6 – Lucka 19: Dark Souls
5 – Lucka 20: Deus Ex: Human Revolution
4 – Lucka 21: Batman: Arkham City
3 – Lucka 22: The Witcher 2: Assassins of Kings
2 – Lucka 23: The Legend of Zelda: Skyward Sword
1 – Lucka 24: Portal 2

Ingen har väl missat att jag och Sebastian hänger en del på Skillpoint i egenskap av redaktör och chefredaktör. I vilket fall har podcasten Skillpod länge varit en del av sajten och vi båda har utöver vårt speltorskande dessutom låtit våra stämmor ljuda i denna fräcka radioshow.

Nu utökar vi programmet med något vi valt att kalla Indieklubben, se det som en bokcirkel fast för indiespel. Med ojämna mellanrum plockas nya titlar ut som vi spelar och diskuterar tillsammans på Skillpoints forum. Därefter spelar vi in ett podradioprogram av det hela där alla som varit med och spelat får komma till tals, antingen via det som skrivits på forumet, eller genom att själva gästa programmet.

Visst låter det skoj? Om du är sugen på att hänga på går det alldeles utmärkt att sätta tänderna i Indieklubbens första spel, Gemini Rue. Men skynda, deadline för att få med dina åsikter i avsnittet är den 10 november.

Nu är det dags igen!

Har du suttit och skrattat åt Sebastian och company när de svarat fel på frågorna i Spelnördbataljen? Rymmer din hjärna mängder med nördig spelkunskap? Vet du med dig att du är vassare än vår expert? Nu har du chansen att bevisa det! Till nästa vecka söker vi en lyssnare som ger Sebbe en riktig match i vårt tidigare så hyllade (nåja) frågesportsmoment i programmet.

Helst ser vi att du äger ett hyggligt headset eller mikrofon men vi kan ta det hela per telefon om det krävs. Mejla på feedback@radiospeltorsk.se eller kommentera här nedan om du är intresserad.

Anmälan måste vara inne senast på onsdag, den 5 oktober.

Speltips:
Zombie Gunship
Zombie Highway
Galaxy Express
Grand Prix story
Game Dev Story
Mega Mall Story
Hector: Ep 1
Hector: Ep 2
Machinarium
City of Secrets
Drawrace 2
Anomaly Warzone Earth
Sprinkle
Flashback
Bumpy Road
Kosmo Spin
Space Miner: Ore Bust
Space Miner Blast
Monkey Island SE
Monkey Island 2 SE
Super brothers: Sword & Sworcery
Mirrors Edge
Super Mega Worm
Rage HD
Contre Jour
112 Episode 3
Jetpack Joyride
Flick Soccer
Flick Golf Extreme

Övrigt:
Another World till iOS
Lost Mars
Wolfenstein & Doom iOS-källkod
Max Payne till iOS?
Patent för nytt input-manér

Puh! Då var den första veckan med det nya Speltorsk-upplägget avklarad. Vi har hunnit med ett klassiskt avsnitt med spelintryck, ett avsnitt tillägnat Deus Ex: Human Revolution, ett tema-avsnitt kring Deus Ex som berörde allt från kontroverser kring den nya speltidningen Roots till 400-meterslöparen ”Blade Runner” och sist ut var ett special-avsnitt om NHL 12.

Denna första vecka ger en bra bild av vad vi ville uppnå med fyradagarskonceptet – att kunna bjuda på mer fokuserade program där vi kan grotta ner oss ordentligt i varje ämne, men öppnar också upp för spontana infall och överraskningar.

Nu är det dags för en utvärdering och vi är sjukt nyfikna på vad ni tycker om den här första veckan. Är detta påfund bara av godo eller finns det saker ni inte gillade? Tyck till i kommentarerna!

Under spelhistorien har det kommit och gått många huvudkaraktärer. Ibland har de vuxit till megastjärnor som Mario, Sonic eller Master Chief. Ibland har de likt barnstjärnor falnat efter ett eller två spel, vilket får en att fundera ”vad hände egentligen”? För att ta reda på detta har jag grävt i spelarkiven och letat upp mer eller mindre bortglömda spelkaraktärer i bloggserien ”Var tog de vägen?”.

På 80-talet var det inne med fantasyfilmer som hade antingen en halvnaken krigarkvinna eller en muskulös barbar i huvudrollen. Filmer som ”Conan barbaren”, ”Red Sonja” och ”Krull” blev alla riktiga kultklassiker, även om manuset aldrig var något att hänga i julgranen. Därför var det nog många som blev lite lurade när de plockade ner spelet Wizards & Warriors till NES från hyllan i den lokala leksaksbutiken. Framsidan föreställer en bararmad krigare som svingar ett mäktigt svärd mot en hord monster. Vad man fick i spelet var i själva verket en man i helrustning vid namn Kuros. Han svingar fortfarande ett svärd, men man får aldrig se hur han ser ut under själva rustningen.

Oavsett vad om man tycker att man blivit sviken på konfettin eller inte, så har Kuros ett uppdrag att utföra. Att skydda kungadömet Elrond och rädda damer i nöd från den onda magikern Malkil. Fyra spel släpptes i serien och i varje spel var det samma antagonist. I det första spelet handlar det mest om att ta sig igenom åtta olika världar och samla ett antal juveler för att muta en väktare i slutet av banan och därefter besegra banans slutboss. Efter varje seger blir en adelsdam räddad och ytterligare en del av Elrond kan andas ut för att de återfått en av de fagraste kvinnorna i världen. Tillslut står Kuros öga mot öga med magikern själv. Efter en mäktig slutstrid, i alla fall i NES-mått, är Malkil besegrad och hela världen räddad. Tills uppföljaren dök upp så klart.

Uppföljaren fick titeln ”Ironsword: Wizards & Warriors II” och är det enda spelet i serien som inte inleder med huvudtiteln. Denna gång letar Kuros efter ett magiskt svärd som behövs för att besegra Malkil. För att få svärdet är han tvungen att besegra de fyra elementen, jord, vind, eld och vatten. Efter att fått tag i svärdet måste han besegra elementen än en gång för att omintetgöra Malkil. Värt att nämna är att den kända italiensk modellen Fabio fått äran att spänna musklerna på kartongen till spelet. Självfallet ser inte Kuros ut som Fabio i själva spelet, utan återigen dragit på sig sin helrustning.

Efter det gör Kuros en litet skutt över till Game Boy i spelet ”Wizard & Warriors Chapter X: The Fortress of Fear” för att kämpa sig igenom ett skräckfylld fort och återigen (surprise, surprise!) spöa skiten ur Malkil. Han är allt en seg jäkel den där magikern. Märk väl att spelet inte riktigt räknas in i huvudserien, då Malkil i slutet av ”Ironsword” lyckas fly och tanken är att historien från andra spelet ska leda direkt till ”Wizards & Warriors III – Kuros: Visions of Power”.

Efter tre spel som liknar varandra väldigt mycket i upplägg så väljer spelskaparna att utöka Kuros egenskaper. Genom ett betydligt friare upplägg där Kuros kan återbesöka alla platser han besöker, finns möjligheten att skaffa sig erfarenhet inom andra yrken än krigare. Kuros får möjligheten att gå med i olika gillen vilket leder till att han även blir en mästertjuv och magiker. När Malkil flydde från Kuros i andra spelet i serien, tar han sin flykt till staden Piedup. Väl på plats maskerar han sig som Kung James och tar plats på tronen genom att tillfångata den rättmätige konungen. Med hjälp av sina nya förmågar kan Kuros återigen rädda en massa prinsessor och samla de kejserliga juvelerna för att kunna öppna den hemliga dörren till Malkils tillhåll.

När Malkil äntligen är besegrad för sista gången (eller?) så använder den ondskefulla magikern sina sista krafter till att öppna en dimensionsportal och kasta Kuros framåt i tiden. Det är det sista vi får se av vår hjälte. Så nu står Elrond där, utan sin trogna Kuros. Vem ska nu hjälpa landet mot mörkrets krafter? Var har Kuros egentligen hamnat? Vilka faror lurar år 2191?

Sista spelet släpptes i Europa 1993, sedan dess är det ingen som vet vad som hänt Kuros. Jag misstänker att Rare fortfarande äger rättigheterna och det kanske vore på tiden att han får göra sitt återtåg till spelvärlden. Det vore spännande med ett äventyrsspel där man får följa Kuros kamp att återkomma till sin egna värld. Eller följa hans äventyr i Elrond år 2191. Blanda lite sci-fi och fantasy. Skulle antagligen bli lite som He-Man var.

Kuros var även medlem i supergruppen ”The Power Team”. En tecknad serie där Acclaim red på Kapten N:s popularitet. Fast istället för att en spelälskande pojke hamnar i spelvärlden, så är det en pojke som på något sätt lyckas överföra sina favoritkaraktärer till vår värld. Även denna gång porträtterades Kuros som en halvnaken barbar, istället för en krigare med helrustning.

Denna text publicerades första gången på Onlajn.se den 24 november 2010.

Under spelhistorien har det kommit och gått många huvudkaraktärer. Ibland har de vuxit till megastjärnor som Mario, Sonic eller Master Chief. Ibland har de likt barnstjärnor falnat efter ett eller två spel, och ibland funderar man ”vad hände egentligen”? I denna kommande bloggserie tänkte jag försöka lyfta fram spelfigurer som hade en storhetsperiod och sen bara försvann. Jag ger er ”Var tog de vägen?”

Det skulle gå sex år mellan att mediokra License to Kill och succén GoldenEye gick upp på biograferna. Efter andra James Bond-filmen med Timothy Dalton i huvudrollen så kändes hela bondkonceptet lite på dekis. Ändå lyckades Vectordean Ltd och Millenium Interactive göra sig en hacka på den smått bisarra parodin James Pond. En agentfisk som är anställd av brittiska underrättelsetjänsten för att övervaka världens hav från ondska och speciellt då Doctor Maybe. Spelet släpptes först till Amiga och Atari, men portades ganska snart till bland annat Mega Drive. Det var inte bara namnet på den muterade fisken som parodierade James Bond, även banorna fick namn som ”License to Bubble” och ”The Fish with the Golden Bar”. Banorna var ganska varierade och gick ut på att till exempel rädda fängslade krabbor, spränga oljeriggar och hitta gömda guldtackor.

James Pond fick även uppföljare, där James Pond 2: Codename Robocod troligtvis är det mest kända. Återigen hade Doctor Maybe varit framme och denna gång tagit över jultomtens verkstad och gjort om det till ett nästintill ointagligt fort. Hur många minns inte bland annat Richard Josephs omgjorda Robocoplåt från spelet? Robocod har även i efterhand släppts till Nintendo DS, vilket lett att en yngre generation av gamers fått ta del av denna lilla pärla.

James Pond hann även med att göra en liten avstickare i det lekfyllda spelet The Aquatic Games innan tredje spelet i serien. En Track & Field kopia med halvmysko grenar som skulle likna riktiga friidrottsgrenar.

Det sista spelet i serien, James Pond 3: Operation Starfish, blev aldrig en lika stor framgång som sina två föregångare. Doctor Maybe har denna gång gjort en bas på månen från vilken han tänkte skapa ett monopol på all ost i världen. Ett spel som visserligen fick god kritik, men sålde betydligt sämre än sina två föregångare.

Efter 1993 har det varit slutbubblat för den legendariska fisken. Troligtvis fick Electronics Arts kalla fötter när de fick se försäljningssiffrorna djupdyka (hoho) efter det tredje spelet i serien. 2006 fick han dock det ärofyllda uppdraget att arbeta åt Thames Water, där han undervisade i hur vattnet från Themsen forsar genom reningsverken för att tillslut släcka törsten hos hundratusentals Londonbor. Det känns som ett tragiskt slut på en ganska intressant och fyndig liten agent. Vad som hände sen vet bara Poseidon. En sak kan man dock vara säker på: James Pond will return (insert James Bond theme).

Texten publicerades första gången på Onlajn.se den 16 november 2010. Sedan dess har James Pond återuppstått på Iphone i form av James Pond in the Deathly Shallows. Tyvärr har det ganska usel kontroll och lånar musik ifrån det första och andra spelet i serien.

För er som tror att jag har legat på latsidan kan jag meddela att jag inte gett upp kampen mot Hiro. Även om han ha en ganska stor ledning för tillfället, så har jag sedan jag skrev senast klarat av ett gäng spel. Närmare bestämt elva stycken. För att det här inlägget inte ska bli 14 A4-sidor så kommer jag endast att skriva några snabba tankar och kommentarer om varje spel.

The Dig har jag haft på min dator i nästan två år. Det var efter hårda påtryckningar från Farbror Atlas (eller ja, mer efter hans blogginlägg om spelet) som jag kände mig tvungen att köpa det. Sedan har det bara legat där. Men nu under min semester startade jag upp det och det är helt klart ett annorlunda klicka-peka spel jämfört med andra LucasArts titlar. Det känns mer välskrivet, vilket inte är så underligt när det är Spielberg som ligger bakom det, och betydligt mer allvarligt. Så vill du spela ett klassiskt äventyrsspel som inte är baserat på humor tycker jag att du ska inhandla det via någon nerladdningstjänst.

Gwellmyn vs. Hiro: 21 – 35

Till resultatbörsen.

Så lyder den svenska studion Triolith Entertainments beskrivning av spelet Wisp: Eira’s Tale. Det är inte en titel som revolutionerar spelandet på Iphone men bjuder istället på en behaglig och stämningsfull upplevelse. Kontrollmetoden som involverar både skärmtryckande och gyrolutande rimmade enligt mina på förhand förutfattade meningar illa, men fungerar ypperligt och spelupplägget med samlande på små labyrintliknande banor lämpar sig väl för bärbart format. Skövdestudions lågmälda äventyr om den lilla älvan är därför en solklar rekommendation till alla som uppskattar atmosfäriska spel till sin IOS-manick.

Köp Wisp: Eira’s Tale här.

Vinn Wisp: Eira’s Tale! Vi lottar ut ett exemplar av spelet på vår Facebook-sida! Så se till att gilla oss!

Det har tagit lång tid, men nu är det äntligen dags igen!

Tisdagen den 21 juni kommer jag (Tobias), Martin Lindell och Andreas Wallström (c64.com) spela tv-spelsmusik på Restaurang/Bar Republik. Hela kvällen kör vi låtar ifrån NES, SNES, C64, Amiga 500 etc.

Så en snabb recap:

Plats: Republik – Tulegatan 17, Stockholm
Datum: Tisdag 21 juni
Tid: 17.30 – 22.00

Vill du veta mer kan du kolla här.

Men innan dess har vi tänkt vi avsluta säsongen med ett sommartema. Det är där som ni lyssnare kommer in. Vi hoppas att ni vill önska massor av era sommarfavoriter. Det kan vara spellåtar som har som har sommar i titeln, eller har med bad och strand att göra. Eller varför inte låtar från spel som ni vanligtvis brukar spela varje sommar i hängmattan? Allt är möjligt.

Se till att önska era låtar senast den 30 juni!

Vi ger dig alltså chansen att snickra ihop ditt egna avsnitt om spel, precis som du själv vill ha det. Men med ett gäng restriktioner dock.

* Avsnittet ska handla om spel eller närliggande ämnen.
* Programtiden bör ligga någonstans mellan 20-45 minuter.
* Ljudkvalitén och redigeringsarbetet måste hålla en hygglig standard.

Detta innebär att man har väldigt fria händer. Så ta den här möjligheten och skicka in ditt bidrag till oss. Vi kommer att välja ut de bästa avsnitten, där antalet är beroende av hur många bidrag vi får in, och lansera dem som vanligt varje torsdag under tiden vi är lediga. Sista dagen för att skicka in sitt avsnitt är den 26 juni. Skicka till feedback@radiospeltorsk.se, märk mailet med ”Sommarlovsprogram” och bifoga en länk till var ifrån vi kan hämta hem programmet (förslagsvis Archive.org).

”Okej, vad vinner man”, tänker du. ”Att låta massa människor höra dina tankar om spel”, säger vi! Så sätt igång, låt fantasin sprudla. Spela in när du och din kompis diskuterar styrkors, berätta om hur ditt spelberoende har tagit över ditt liv eller ta med dig din diktafon på stan och fråga ut pensionärer om hur verklighetstrogna ”andravärldskrigs-spelen” egentligen är. Möjligheterna är oändliga!

Användbara länkar:
Skype – Den främsta tjänsten för telefonkonversationer (gratis).
Pamela – Programmet vi använder oss av för att spela av våra Skype-konversationer. Finns en gratis 30-dagars trialversion att ladda hem.
Audacity – Ett oerhört kompetent ljudredigeringsprogram vi använder oss av (gratis).
Archive.org – Smidig uppladdningstjänst för att dela och spara sina mp3-filer online (gratis).
Levelator – Ett lätthanterligt ljudoptimeringsverktyg som hjälper till att balansera ljudvolymer (gratis).
Ladda hem förra årets sommarlovsjingel här.

UPPDATERING: Eftersom det fortfarande finns ett gäng avsnitt i görningen där ute som inte hann till deadline är det fortfarande fritt fram att snickra ihop sommarlovsavsnitt för er andra också. Ny deadline är den 18 juli.

Jag ska erkänna att jag aldrig har spelat någon av de tidigare delarna i Socom-serien. Socom: Special Forces är det fjärde spelet i serien och ingår i den smått underliga kategorin ”taktisk-tredjepersons-skjutare”. Vilket innebär att det är ett acionspel i tredjeperson med inslag av strategi och taktik. Själva handlingen är baserad i Malaysia. Cullen Gray, en amerikansk NATO-soldat, är kallad till landet för att med hjälp av en liten grupp specialsoldater försöka stoppa en rebellgrupp kallad Naga. Det tar dock inte lång tid innan de inser att det ligger något mer bakom upproret.

Själva handlingen är inte direkt välskriven, men gör sitt jobb. Zipper Interactive, bolaget bakom spelet, har försökt att ge gruppmedlemmarna olika egenskaper och karaktärsdrag. Det är huvudkaraktären Gray och gruppmedlemmen Forty-Five som är i centrum. Det framgår ganska snabbt att Gray är en riktig skitstövel och är svår att ta till sig. Han är inte hård eller kall på ett sätt som gör att man fastnar för honom, utan istället sitter jag och funderar på egentligen hur han är funtad? Desto bättre tycker jag om Forty-Five, en kvinnlig sydkorean som man får styra under vissa uppdrag som kräver mer diskretion. Hon känns mer sympatisk, men har svårt för auktoriteter.

Den taktiska delen består utav att ge order till sina medsoldater som delas upp i två grupper. En som är specialister på prickskytte och den andra är mer inriktad på tyngre vapen. Problemet ligger i grupperna tar ordern på lite för stort allvar. Det händer allt för ofta att ordermarkören hamnar lite bredvid ett skydd och att trupperna då ställer sig strax bredvid eller framför ett skydd, helt öppet för fienden. Visserligen är fiendens AI inte heller den smartaste jag sett, vilket gör att båda sidornas soldater kan stå på öppen gata och skjuta hej vilt på varandra i värsta O.K Corral-stil. Så för det mesta låter jag mina trupper sköta sig själva, eftersom de då i alla fall verkar ha en överlevnadsinstinkt och tar skydd när de behöver.

Av vad jag har hört och läst mig till så ska den taktiska delen ha fungerat bättre i de tidigare spelen, vilket verkar underligt då Zipper Interactive har haft flera försök på sig att förbättra den. Så är du sugen på en taktik-skjutare kan det kanske vara en idé att först hitta någon av de tidigare delarna och testa. Men trots sina brister tycker jag att det här är en frisk fläkt i jämförelse med andra krigsspel som Call of Duty eller Battlefield.

Det finns en multiplayerfunktion som jag tyvärr inte haft möjlighet att testa på grund av de problem som har varit med Playstation Network.

Personligen tycker jag att detta oftast sker när det blir en symbios mellan det som händer på skärmen och den musik som spelas. När jag sedan i efterhand lyssnar på låtar ur spel kan jag förnimma mig den känsla som uppstod i just det speciella ögonblicket.

Jag tänkte i detta inlägg visa på några spellåtar som berört mig känslomässigt, trots att jag är en person som vanligtvis har väldigt långt till tårar.

Jag vill redan nu varna för att det kommer dyka upp spoilers.

Maria – Gears of War 2

Även actionkåta män har känslor. Det bevisas bland annat i Gears of War 2 när Marcus och Dominic lyckas hitta Dominics fru, Maria, som varit försvunnen i tio år. Locusts har hållit henne inlåst under en längre tid, där hon har både torterats och fått utstå slavarbete. Jag trodde aldrig att jag skulle få en klump i halsen när jag spelade ett spel som Gears of War, men Epic Games lyckades faktiskt få till en riktigt gripande scen.

Ending Theme – Professor Layond and the Unwound Future

Jag är riktigt förtjust i musiken från samtliga Professor Layton-spel. Dragspelstangon, som Sebastian så vackert kallar det, ser verkligen till att förhöja stämningen i spelen. I det senaste äventyret som släpptes här i väst är slutet dessutom riktigt vackert och sorgligt. Jag satt på pendeltåget hem och hade svårt att hålla mig från att snyfta. Min sambo reagerade på samma sätt. Det som är extra roligt är att Laytons bakgrund kommer fram i The Unwound Future och man börjar förstå varför han alltid beter sig som en gentleman och hur han fick sin klassiska höga hatt.

Ballad of the Wind Fish Remix – The Legend of Zelda: Link´s Awakening

Originalsången är fantastisk i sig, men jag tycker att denna remix har lyckats fånga känslan av ångest än mer. Det känns otroligt tragiskt när Link står vid det gigantiska ägget och får reda på att allting egentligen är enda stor dröm. Om han spelar instrumenten han samlat in så kommer hela ön att försvinna och alla dess invånare likaså.

Bury Me Not On the Lone Prairie – Red Dead Redemption

Visserligen känns scenen när John Marston blir skjuten mer tragisk än själva begravningen. Men jag tycker att Rockstar har lyckats få till en skön stämning med regnet som faller, en sörjande änka och son och så Whitmores version av Bury me not on the lone prairie. Man kan verkligen känna tyngden hos Jack som nu känner hat mot Edgar Ross och vill ingenting annat än hämnas sin far.

Det är lätt att gilla TT Games charmiga Lego-skapelser. De är alla egentligen rätt enkla, på gränsen till triviala spel, men vad gör det när de är så kul att spela? Lego Star Wars III: The Clone Wars fortsätter på det inslagna spåret och erbjuder återigen ett helmysigt äventyr fyllt av lego-samlande och actionfyllda spelmoment. Man gör som vanligt bäst i att uppleva det hela med en kompis, eller som i mitt fall, med min son. För det är i samarbetsläget spelet gör sig allra bäst. Det finns flertalet karaktärer att välja mellan, där alla besitter unika förmågor, och genom att hjälpas åt tar man sig vidare i spelet. Dessutom skiljer sig karaktärsutbudet åt, där de valbara lego-gubbarna byts ut titt som tätt, vilket bidrar till ett varierat upplägg.

Och på tal om variation så består The Clone Wars av många olika moment och den här gången får vi förutom rymdstrider samt actionsekvenser också testa på ett strategiskt spelmoment. Det hela kan liknas vid ett rts-spel, i stil med Starcraft, där det gäller att bygga baser och att överrumpla dina fiender med välavvägda attacker. Den här delen är visserligen av den simplare sorten men fungerar helt okej som ett litet avbrott från de ljussabelsvingande actionmomenten. Lego Star War III: The Clone Wars är ytterligare ett i raden av kompetenta spel i serien som kanske inte bjuder på några världsomvälvande nyheter men är behagligt och underhållande i all sin enkelhet.

Men nog om Xbox 360-versionen av spelet för jag har också kikat på 3DS-varianten som skiljer sig en del åt. För det första är 3DS-spelet mer fokuserat än sin stationära motsvarighet och påminner mer om ett klassiskt action-spel. Det känns som utvecklarna försökt att anpassa det till formatet på ett väldigt bra sätt. Xbox 360-spelet är visserligen mer bombastiskt och storskaligt men jag gillar också 3DS-versionens avskalade uppenbarelse. Tyvärr är inte speltiden speciellt bra anpassad för formatet då banorna helt saknar sparpunkter och eftersom banorna ofta är så långa som upp emot trettio minuter blir det här ett problem. Portabelt spelande ska enligt mig fungera även när man bara behöver en snabb fix, i The Clone Wars fungerar inte den typen av spelande alls, utan här får man planera och verkligen sätta av tid till spelet.

Sen finns det tyvärr ingen co-op i 3DS-versionen men jag tycker inte det gör så mycket trots allt, spelet är extremt välgjort och det är fyllt med upplåsningsbara saker att gotta sig åt ändå. Jag tycker det på många sätt faktiskt är bättre än sin stationära storebror då det känns mer lätthanterligt och mindre spretigt. Men sen kan ju i och för sig Xbox-spelet stoltsera med samarbetsläge och en mer storslagen inramning så det är ändå jämnt skägg mellan de båda.

Återigen ett riktigt trevligt Lego-spel med andra ord, oavsett vilket format du väljer.

Det första Super Monkey Ball var precis som denna 3DS-version ett lanseringsspel till en Nintendo-konsol. Då var det Gamecube som gällde och i ärlighetens namn var Segas spel om bollrullande apor vassare än Nintendos egna Luigi’s Mansion samt Wave Race: Blue Storm, och i mitt tycke den bästa releasetiteln till formatet. Situationen är snarlik även den här gången och Super Monkey Ball 3D har haft alla förutsättningar för att kunna göra om samma bravad och återigen bli klassad som bästa lanseringstitel. Dessvärre lyckas inte de glada aporna smitta av sig på samma sätt den här gången och jag sitter mest och surar när jag spelar.

Man ska återigen styra banan, antingen genom att vicka på styrspaken eller med hjälp av konsolens gyrofunktion, för att den glasbollsinstängda lilla apan ska ta sig till mål. Upplägget påminner om det i de gamla labyrintspelen i trä från min, och kanske din, barndom. Själv föredrar jag att jag styra med den analoga spaken men båda styrsätten funkar fint och maskinen reagerar bra även när jag spelar med den rörelsekänsliga kontrollen påslagen. Man gör dock bäst i att låta 3D-slidern vara när man kontrollerar på detta sätt då vickandet åt olika håll bara gör 3D-effekten suddig och oklar. Upplägget är annars detsamma som vi är vana vid – samla bananer, akta dig för att trilla ner och nå målet innan tiden tar slut.

Nog för att huvudkampanjen fortfarande håller måttet men avsaknaden av det där extragodiset, vi har blivit bortskämda med i tidigare spel i serien, är här på tok för påtaglig. Det finns nämligen bara två minispel tillgängliga den här gången och inget av dem är speciellt bra. Det första är ett partyaktigt racingspel som också återfunnits i tidigare delar, och är ett inslag som jag aldrig funnit direkt spännande, men frågan är om det ens om varit i närheten av så här själlöst tidigare. Det saknas inte bara fartkänsla utan också balans och finess.

Minispel nummer två är en partyfighter som till viss del liknar Super Smash Bros-spelen. Detta är väldigt synd då det ursprungliga Monkey Fight, som det döpts till även här, var en riktig höjdare. Som du kanske redan har gissat är inte heller det här någon riktig fullträff. Jag förstår precis hur Sega har tänkt här. Monkey Race var tänkt att bli en skoj Mario Kart-klon medan Monkey Fight var tänkt att efterlikna Super Smash Bros-spelens upplägg. Inget av dem är tyvärr kvalitétsmässigt i närheten av deras inspirationskällor. Jag antar att det beror på kort utvecklingstid men det är synd och skam att varken Monkey Target eller Monkey Bowling, som i mitt tycke var de mest underhållande inslagen i de första Monkey Ball-spelen, finns med här. Detta kunde lyft det här spelet avsevärt.

Det är svårt att bli arg på de glada aporna som rullar runt i sina bollar men det är just det jag blir när jag spelar Super Monkey Ball 3D. Det finns gott om potential här och serien har tidigare stoltserat med massvis med underhållande spellägen och innehåll. Jag blir därför irriterad över hur framstressat det hela känns, det är i grund och botten ett bra spel, men det är också ofrånkomligt att jämföra det med seriens äldre delar. Innehållandes endast två minispel, som båda känns opolerade, kan jag inte annat än konstatera att det här är ett spel som fått för lite utvecklingstid och hade åtminstone behövt några månader till för att glänsa på samma sätt som sina Gamecube-föregångare.

Den här veckan gästas vi av Alexander Ekelund som är chefredaktör för den nya speltidningen Laser. Nu vill vi i vanlig ordning att du hjälper oss med spännande frågor att bombardera Alexander med! Men det är snabba ryck, vi spelar in det hela redan i morgon kl. 21.00 så för att vara säker på att din fråga läses upp i programmet bör du posta den innan dess. Fråga på!

Alan Wake – War

Red Dead Redemption – Far Away

Final Fantasy XIII – My Hand

Det första De Blob var en riktigt skön historia. Det hade en bra kontroll, musiken var riktigt skön och det var med ett stort leende som jag satt där och målade hela världen. Så det är inte så konstigt att jag sett fram mot uppföljaren i hopp om att det skulle vara lika kul som första spelet. Tyvärr blev väl inte resultatet riktigt som jag hade hoppats på.

Historien i spelet känns sekundär, men den är i alla fall mer genomarbetad den här gången. Blob måste ta reda på vad som har hänt i numera färglösa Prisma City som nu bara gestaltas av en grå trist stad. Tydligen finns det en mystisk präst vid namn Papa Blanc (i själva verket Comrade Black) som försöker vinna ett val i staden genom att hjärntvätta dess invånare. Så nu är det inte bara antagonistens hantlangare man behöver oroa sig för, utan även stackars förvirrade stadsbor.

Det första jag lägger märke till är hur mycket segare spelet känns än föregångaren. Jag vet inte om jag gör något fel eller om det är så att det finns något sätt att rulla runt snabbare. Ärligt talat känns det som att Blob rullar runt i sirap och jag tycker att flytet fattas. Det blir visserligen lite bättre när man hittar genvägar genom staden och snabbkommandon för att till exempel krossa motståndare eller studsa mellan väggar men det känns aldrig som jag har samma bra kontroll som i det första spelet. I övrigt är det mycket som känns igen, hoppa på olika varelser och rulla över föremål för att färglägga världen i regnbågens alla färger.

Precis som i föregångaren gäller det att kombinera olika färger för att erhålla nya kombinationer. Ofta dyker det upp byggnader som måste målas i en speciell färg för att man ska kunna fortsätta i huvudberättelsen. Nytt för uppföljaren är även att man kan klämma sig ner i underjorden vilket gör spelet till en klassisk 2D-plattformare, vilket känns som en välkommen variation.

Något som förhöjde spelglädjen i första spelet var musiken. Jag har till och med satt på soundtracket när jag pysslat med annat, det fanns verkligen toner som fastnade. Därför är det en redig besvikelse när De Blob 2 inte innehåller lika bra musik, istället känns den lika seg som kontrollen. Jag är ärligt talat grymt besviken på spelet. Visst, det finns vissa höjdpunkter och egentligen är spelet helt okej men jag hade förväntat mig mer. Det är möjligt att spela igenom huvudberättelsen med en vän, men spelläget är nästan än mer menlöst än det i Super Mario Galaxy 2. Desto roligare blir det om man istället spelar flerspelarläget där det finns lite olika utmaningar att ge sig på.

Slutsatsen är dock att hellre vänta med att införskaffa spelet när det ligger i reabackarna. Alternativt inhandla det första spelet i serien som jag personligen hade betydligt roligare med.

Det jag klarat sedan sist är säsong två av Sam & Max och Beyond Good & Evil HD.

Beyond Good & Evil HD finns det egentligen inte så mycket att säga om, då det mest redan blivit sagt i andra sammanhang. Det är fortfarande lika stabilt och jag hoppas verkligen att många tar tillfället i akt och köper spelet, eftersom det troligtvis ökar chanserna till att en uppföljare äntligen tillverkas. Dessutom är ca 90 spänn löjligt lite för denna pärla!

Sam & Max Beyond Time and Space är fortsättningen på Telltale Games succé med radarparet. Sam och Max (eller Sam und Max, som karaktären Jurgen säger i spelet) reser denna gång världen runt för att undersöka övernaturliga fenomen. Precis som vanligt verkar episoderna vara fristående, men allting knyts snyggt ihop i de två sista delarna. Många av karaktärerna från första säsongen återkommer, men vi får även stifta bekantskap med nya bisarra varelser som t ex vampyren Jurgen, en halvgrinig jultomte och deprimerade Maoi statyer. Personligen tycker jag att humorn inte vara lika närvarande som i den första säsongen, även om det finns ljusglimtar. Dock är berättelsen fortfarande lika galen och pusslen är en ”pain in the ass”. Jag spelade episoderna på min 360 och det fungerade oväntat bra. Visst, precisionen blir aldrig lika bra som på PC där man kan använda musen, men eftersom man aldrig behöver ha bråttom (eller i alla fall väldigt sällan) är detta inget större problem. Det finns även snabbkommandon för att plocka fram sin inventory. Synd bara att tredje säsongen inte finns på 360. Fortsättningen får jag helt enkelt lira på PC, alternativt PS3.

Gwellmyn vs. Hiro: 8-10

Till resultatbörsen!

Plats 50
A Pirate I Was Meant to Be – The Curse of the Monkey Island
Type A – Tetris

Plats 49
Portal – Still Alive
Metropolis – Sim City

Plats 48
Star Maze – Super Mario Land 2
Skyworld – Kid Icarus

Plats 47
Akuda House Propaganda – Beyond Good & Evil
Stage 1 – ESPgaluda

Plats 46
Life is Beatiful – Deadly Premonition
Canyon – UN Squadron

Plats 45
Main Theme – Battlefield Heroes
Chaotic Playgrounds – Castlevania: PoR

Plats 44
Main Theme – James Pond 2: Codename Robocod
Prince Fleaswallows Rap – Parappa the Rapper

Plats 43
World of Max – Sam & Max: Season 1
The Butler Did It – Henry Hatsworth

Plats 42
Get it Togheter – Little Big Planet
Haunted Shrine – Pocky & Rocky

Plats 41
Main Theme – Bully
Opening – Suikoden 2

Plats 40
Lonely Rolling Star – Katamari Damacy
In Flames – Resident Evil 5

Plats 39
Zombies On My Lawn – Plants vs. Zombies
Stage 1 – Axelay

Plats 38
Forest Entrance – Castle Crashers
The Place Ill Return to Someday – Final Fantasy 9

Plats 37
Overworld – The Legend of Zelda
Rave On – Killer 7

Plats 36
Kraid´s Hide – Metroid
Opening Stage – Mega Man X2

Plats 35
Main Theme – The Secret of the Monkey Island
Go KK. Rider – Animal Crossing

Plats 34
Reign of the Septism – Oblivion
Emy Sky – Apollos Justice

Plats 33
Still Alive – Mirror´s Edge
Stage 1 – Blue Shadow/Shadow of the Ninja

Plats 32
Ending Theme – Super Mario Bros 2
The Opened Way – Shadow of the Colossus

Plats 31
Woodman – Mega Man 2
Guile´s Theme – Street Fighter 2

Plats 30
Stage 1 – Blaster Master
A Clashing of Waves – Castlevania Order of Ecclesia

Plats 29
Brinstar – Super Metroid
Battle Theme – Final Fantasy X

Plats 28
Match BGM – Punch-Out Wii
Lagunas Theme – Final Fantasy VIII

Plats 27
Main Theme – Lost Patrol
Juste´s Theme – Castlevania Harmony of Dissonance

Plats 26
Main Theme – Battlefield 1943
J-E-N-O-V-A – Final Fantasy VII

Plats 25
Terra – Final Fantasy VI
Clock Tower – Castlevania: Aria of Sorrow

Plats 24
Main Theme – IK+
Painter Boss Theme – Castle Crashers

Plats 23
Sedge Tree – Shenmue
Downtown – Teenage Mutant Ninja Turtles IV: Turtles in Time

Plats 22
Far Away – Red Dead Redemption
Intro – Wild Arms

Plats 21
Bloody Tears – Castlevania II: Simon´s Quest
Oxygen Graffitti – No More Heroes

Plats 20
Nate´s Theme 2.0 – Uncharted 2
Ground Man – Rockman & Forte

Plats 19
Kid Icarus Underworld – Super Smash Bros Brawl
Theme of Laura – Silent Hill 2

Plats 18
Gusty Garden Galaxy – Super Mario Galaxy
002 – Comic Bakery

Plats 17
Cheap Shop – Scott Pilgrim vs. The World
Boss 2 – Contra Rebirth

Plats 16
Thats Paradise – Rhythm Heaven
Battle Music – Super Mario Kart

Plats 15
Here´s to You – Metal Gear Solid 4
Corneria – Star Fox

Plats 14
Balloon Trip – Balloon Fight
Stage 1 – Top Gear

Plats 13
Wind Scene – Chrono Trigger
Gotham Plaza – Batman Returns

Plats 12
Bonus Stage (Wrecking Crew A) – Wrecking Crew
Treasury Room – Super CastlevaniaIV

Plats 11
Annual Festival – Final Fantasy: Crystal Chronicles
Ending Theme – Metroid II: Return of Samus

Plats 10
Magic Meadow – Quest for Glory
Credits – God Hand

Plats 9
Level 1 – Gumshoe
Boss Music – Super Bomberman

Plats 8
Iris Theme – Professor Layton and the Diabolical Box
Battle vs. Trainer – Pokemon Blue & Red

Plats 7
Eyes on Me – Final Fantasy VIII
Gigant Baby Bowser – Super Mario World 2

Plats 6
Poet and the Muse – Alan Wake
Objection – Ace Attorney: Phoenix Wright

Plats 5
Ocean – The Legend of Zelda: Wind Waker
Robo´s Theme – Chrono Trigger

Plats 4
Throwback Galaxy – Super Mario Galaxy 2
Battle with Gilgamesh – Final Fantasy V

Plats 3
Birds fly in the sky, Fish swims in the water – Live A Live
Act 4:2 – Ninja Gaiden (Nes)

Plats 2
Main Theme – Lotus Espirit 2
Intro – Chrono Cross

Plats 1
The Final Fight – Turrican 2
Dracula´s Castle – Castlevania: Symphony of the Night

BUBBLARE!
Ballad of the Wind Fish Remix – The Legend of Zelda: Link´s Awakening
Mortal Kombat – Mortal Kombat the Movie
Commando Acapella – MayBeBop
Prayer – Endless Ocean – Secret Garden
Main Theme – R-Type – Symphonic Shade
Paus Song – Battletoad
Nintendo – Saint Dragon
Super Mario Bros The Movie – Walk the Dinosaur – George Clinton & The Goombas
Visan om Pikmin 2 – Rymdkakor
Ace Attorney Orchestra – Miles Edgeworth Great Revival
Final Fantasy Victory Themes with Lyrics – Brentalflass
Snow Cone Heaven Remix – Ice Climbers
Reload Press Play – Henrik Nåmark
Ninja Rap – Teenage Mutant Ninja Turtles II: The Movie – Vanilla Ice
Mega Man 2 with Lyrics – Brentalflass
Flimbo´s Quest – Instant Remedy

När jag sitter och letar musik till Spelklassiker Musik ft. GamingGrannar händer det allt för ofta att jag hittar trailers på gamla filmer, tv-serier och annat skoj som jag anser skulle passa perfekt som spel. Så här ger jag er fyra licenser som jag gärna skulle vilja se föras över till spelmediet på något sätt.

Smokey and the Bandit

Den gamla 70-tals filmen med Burt Reynolds och Jerry Reed i huvudrollen tror jag skulle kunna bli ett riktigt roande bilspel där man åker igenom flera delstater i USA. Låt oss varva med att köra en Pontiac Trans Am och en riktigt fet långtradare. Tillsammans med en ostig handling, lite tidspress och rösten från Burt Reynolds, vad kan gå fel?!

Gummi Bears (Bumbibjörnarna)

Kom igen, det har gjorts spel på nästan varenda tecknad disney figur, så varför inte gummibjörnarna (jaja, jag vet att de kallas för bumbibjörnarna på svenska, men jag såg den engelska versionen först när jag var liten och därav kallade vi dem för gummibjörnarna vilket är waaaaaaay coolare än bumbibjörnarna!).

Star Trek: Deep Space Nine

Det finns gott om Star Trek spel, även spel som utspelar sig på rymdstationen Deep Space Nine. Men hur vore det att faktiskt göra ett bra(!) spel baserat på det stora universumet bestående av människor, vulcans och klingons. De flesta spelen handlar om rymdstrider som visserligen är kul, men det riktiga intressanta i Star Trek är upptäcksresandet och det politiska rävspelet. Det sistnämnda tror jag skulle bli perfekt i ett spel på ovannämnda rymdstation. Hur svårt kan det vara?

MacGyver

Hur kommer det sig att inget företag har köpt upp rättigheterna för att göra ett peka-klicka äventyr av MacGyver (stirrar på Telltale Games). Allting finns där. Bisarra kreationer, halvfåniga scenarion, en känd huvudkaraktär, massor av sidekicks, listan bara fortsätter. Äventyrsspel är dessutom kända för att innefatta ologiska kombinationer av prylar, vilket även MacGyver är känt för. Så även där blir det en perfekt kombination!

Är det någon licens jag har glömt?

Jag känner att jag har halkat efter rejält i vår lilla batalj. Hiro leder nu med hela 10-6! Samtidigt försöker jag intala mig själv att året fortfarande är ungt och att stackars Hiro kommer säkert råka ut för en olycka inom en snar framtid *host, harkel, host*. Dessutom fegar inte jag med små fjuttiga 5-6 timmars spel direkt! Hur som haver, mitt sjätte avklarade spel under 2011 har några år på nacken. Jag har gått tillbaka en generation och spelat igenom det bedårande spelet Chibi-Robo till Gamecube. Jag var intresserad av spelet redan när det släpptes 2006, men det kändes som att Gamecube var lite på dekis och det fanns annat som var mer intressant. Efter att blivit påmind om spelet igen tog jag tag i saken och ropade hem ett tyskt exemplar på Tradera.

Det är riktigt sött och jag fattade snabbt tycke för den lilla roboten. Spelet går ut på att genom den lilla krabaten Chibi-Robo försöka hjälpa en familjen Sanderson med vanliga hushållssysslor, men självfallet hamnar man mitt i en familjekris . Samtidigt ska man se till att städa efter de slarviga människorna och gå på upptäckfärd i huset. Det finns gott om olika gömmor och sidouppdrag. Bland annat en fin liten skönheten och odjuret historia. Precis som i t ex Majoras Mask går allting i dagscykler och efter ett visst antal minuter är dagen slut och man förflyttas tillbaka till sin laddningsstation. Många skulle säkert finna detta irriterande, men jag tycker det är lite av charmen. På samma sätt som att Chibi-Robo har ett batteri som måste laddas då och då. Desto mer du utvecklas desto längre batteritid får man och kan på så vis gå på längre utflykter utan att oroa sig för att det ska finnas ett eluttag i närheten.

Jag gillar verkligen sandlådespel. Jag kan själv välja om jag ska fortsätta på huvudhistorien eller ta lite sidouppdrag. Visst kan det vara lite irriterande att det bara går att göra vissa saker dagtid eller nattetid, men det är inget som stör nämnvärt. Under tiden kan jag alltid gå runt och plocka lite skräp och göra familjen glad på samma gång. Som den lilla robotslav jag är!

Gwellmyn vs. Hiro: 6-10

Till resultatbörsen.

Nya peka-och-klicka-äventyr dyker det upp massvis av på indiescenen men det var länge sedan jag spelade något som närmar sig Gemini Rue kvalitétsmässigt. Äventyret utspelar sig i en dystopisk science fiction-värld och man styr inte bara en karaktär utan två i jakten på sanning och försoning. Berättelsen är oväntat engagerande och de lågupplösta men stämningsfulla pixlarna som målas upp på skärmen fångar mig från första stund.

Spelet lyckas också med konststycket att implementera strider i en annars klassisk äventyrsmall utan att det känns konstigt, snarare omväxlande och spänningshöjande. Pusselmomenten är logiska och står aldrig i vägen för den välregisserade handlingen. Gemini Rue är ett otroligt kompetent hantverk som alla äventyrslystna spelare bör införskaffa.

Köp spelet eller ladda hem demoversionen här.

Hiro är en riktigt lömsk jäkel. När jag glad i hågen sms:a honom att det stod 5-5 så kontrar han, inte helt olika Billy Mitchell, bildbevis på att han inte bara leder med 6-5, utan hela 7-5!! Lågt Hiro, riktigt lågt! (Sedan dess har dessutom gått upp i en 8-5 ledning!)

Nåväl. Det var visserligen tid sedan, men jag kan i alla fall lägga det underbara lilla pusselspelet Ilomoli till avklarade högen. Huvudpersonerna är de otroligt söta dockfigurerna Ilo och Milo som stup i ett lyckas komma ifrån varandra och som spelar är man tvungen att kämpa sig fram genom olika labyrinter för att de ska kunna återförenas. Under resans gång får vi även stifta bekantskap med en underlig filur vid namn Sebastian (inte att förknippas med den minst lika underliga filuren Sebastian Magnusson som är ena halvan av Radio Speltorsk) som rider på något som liknar en förvuxen humla. Han fungerar både som en vägvisare, rådgivare och sagoberättare.

Det går alldeles utmärkt att spela ensam eller tillsammans med någon, även om co-op delen egentligen inte tillför så mycket. Men det är ju alltid trevligt att spela tillsammans med någon man tycker om, i mitt fall min sambo. Labyrinterna är riktigt kluriga på sina håll och vi var tvungen att faktiskt ta till guider då och då. Självfallet utbrast vi ett ”såklart!” varje gång vi insåg hur man skulle göra, så det är aldrig ologiska pussel. Nu är inte det här något peka-klicka spel, så ologiska pussel är väl inget man förväntar sig heller.

För er som vill gnugga geniknölarna med lite söta varelser och få en ganska underhållande berättelse som man ändå inte direkt behöver ha i minnet så kan jag varmt rekommendera Ilomilo. Nu du Hiro, nu ska jag bara spela ut de spel jag har på tapeten så är ledningen min igen!

Gwellmyn vs. Hiro: 5-8

Till resultatbörsen.

Dags igen då för Marvels och Capcoms karaktärer att drabba samman i fightinggenrens mest uppseendeväckande crossover. Det som debatterats mest är naturligtvis uppställningen och karaktärsurvalet inför den tredje delen. Det finns osannolikt mycket att välja mellan och jag kan inte tänka mig att fansen kan vara helt nöjda oavsett hur många hjältar och spelkaraktärer man plockar in. Själv tycker jag man lyckats bra med att mixa tunga namn med mer udda, okända figurer. Ett par av valen känns dock lite underliga, som att byta ut Mega Man mot Zero till exempel och man kan också ifrågasätta valet av skurken Modok när man plockat bort tuffingar som Venom och Blackheart. Samtidigt har några riktigt intressanta karaktärer tillkommit som Nathan Spencer från Bionic Commando, Arthur från Ghosts ‘n Goblins och Amaterasu från Okami, för att nämna några. Det är svårt att vara helt nöjd som sagt men det är väl snarare licensernas fel än Capcoms – det finns helt enkelt för mycket att välja på.

Något som dock är Capcoms fel är påfundet med DLC-karaktärer. Man är alltså tvungen att köpa karaktärer den här gången, karaktärer som vi redan kunde lägga vantarna på i Marvel vs. Capcom 2 dessutom, i form av Jill Valentine och Shuma-Gorath. Så vill man göra sin uppställning helt komplett är det bara att bita i det sura äpplet och hosta fram slantarna. Förmodligen ett smart drag från Capcom som inbringar mer förtjänst på spelet, men ett irriterande sådant för oss som är tvungna att betala extra för att få möjligheten att spela med alla karaktärer. Man ska dock komma ihåg att karaktärsurvalet är väl tilltaget som det är och det finns många gömda karaktärer som kan låsas upp baserat på dina prestationer i spelet och inte beroende på hur mycket pengar du har i plånboken.

När det gäller spelet i övrigt har det inte hänt så mycket förutom grafiken. Capcom har låtit lägga ett tecknat 3D-filter över den tidigare så platta 2D-grafiken i samma stil som i Street Fighter 4. Resultatet är riktigt läckert och även om den tvådimensionella grafiken från föregångarna har sin charm ser Marvel vs. Capcom 3 mer spektakulärt ut. Spektakulärt är för övrigt en väldigt bra beskrivning på spelet rent allmänt. Det rör sig om ett ”tag battle”-upplägg där man väljer tre fighters som man när som helst kan växla mellan och man kan dessutom skicka in sina lagkamrater för att assistera med specialattacker. Man kan utöver det gå samman för att utlösa en specialkombo som i princip täcker hela skärmen med skadande projektiler, slag och sparkar. För en ovan Marvel vs. Capcom-spelare kan det säkert uppfattas som kaotiskt och överväldigande men det finns mer djup än man till en början anar.

Det är nämligen väldigt viktigt att vara strategisk med vilka karaktärer man väljer och vilken assisterande attack de ska använda sig av. Man ska också tänka på att karaktärerna ska komplettera varann på ett bra sätt och allra viktigast är det att utlösa sina specialattacker i rätt läge, samt hålla koll på mätaren som avgör hur kraftfull attacken blir. En specialare i rätt läge kan avgöra hur en match slutar, dessa är dessutom relativt enkla att utföra i jämförelse med andra spel i genren.

Beträffande de spellägen man har att välja mellan känns det lite snålt tilltaget. För en ensam spelare finns det egentligen bara ett ordentligt kampanjläge som går under klassiska namnet ”Arcade”. Man kan givetvis leka runt i spelets träningsläge och det finns dessutom ett uppdragsbaserat alternativ men det är inte speciellt festligt och innebär bara att man ska nöta knappkombinationer. Jag hade gärna sett ett lite matigare story-läge med mellansekvenser och mer fokus på handling. Så tumregeln är som vanligt att har man ingen kompis på besök är det online-fightande som gäller. Man kan för övrigt när som helst, när man navigerar runt i menyerna, spana in sitt så kallade ”License Card” där all fakta om sina insatser finns sparat. Ett smidigt sätt att hålla sig uppdaterad om hur väl man spelat för alla statistik-älskare.

Jag har varit en fan av serien sedan den lokala biljardhallen införskaffade en arkadkabinett med föregångaren X-Men vs. Street Fighter och älskar verkligen crossover-aspekten av det hela. Att få ge sina hatobjekt på tafsen med sina egna favoriter är en fantastisk känsla och även om det inte är lika välbalanserat som Street Fighter-serien har Marvel vs. Capcom en egen skön stil. Det här är ren och skär fanservice för alla oss som följt Capcoms spelserier och läst Marvels serietidningar, sen att det dessutom är ett förbaskat bra fightingspel är bara en bonus.

Fulingen Hiro har lyckats ta ledningen i vår batalj, men det gör det ju bara än mer intressantare. Jag har som sagt den stora fördelen att han väldigt ofta fastnar i jakten på gamerscores, vilket gör att jag kan vela lite extra i vilka spel jag ska ta mig an. Jag ska inte sticka under stolen med att jag blir lite stressad över när jag får klämkäcka sms om hur nära han är att klara ett specifikt spel eller att det enda som står mellan honom och sluttexterna är en slutboss.

Jag har även listat våra avklarade spel i ett separat blogginlägg, som kommer uppdateras så fort ett spel är genomspelat. Så slipper dessa inlägg bli längre och längre för varje gång.

Men nu till det som har förpassats till avklarade högen för mig. Dead Space 2. Jag tänkte inte skriva så mycket om det här, då det redan finns en recension att läsa som jag skrev för Onlajn.se. Det jag kan nämna är att jag blev betydligt mer imponerad och skrämd av uppföljaren! Ärligt talat kändes första spelet riktigt ljummet och jag hade nog inte köpt tvåan förrän det hade hamnat i reabackarna. Nu hade jag turen att vinna ett exemplar från Gameshop (smygreklam!) vilket gjorde att jag kom över spelet desto tidigare än beräknat. Nu är frågan vad jag ska ta mig an härnäst? Det var inte så länge sedan jag spelade ut Deadly Premonition, vilket också var ett survival-horror spel. Så även om jag känner mig lite mätt på konceptet kan jag inte låta bli att snegla på Fragile Dreams till Wii som står i hyllan. Samtidigt kanske jag borde fortsätta med Fallout: New Vegas så att jag blir klar med det någon gång. Dessa val, dessa val!

Gwellmyn vs. Hiro: 4-5

Ställningen
Gwellmyn: 22
Hiro: 35

Gwellmyns avklarade spel:
Army of Two: 40th Day – PS3
Deadly Premonition – X360
Fable 3 – X360
Dead Space 2 – X360
Ilomilo – XBLA
Chibi-Robo – NGC
Sam & Max: Season 2 – XBLA
Beyond Good & Evil HD – XBLA
Retro Game Challenge – NDS
Defender of the Crown 2 – A-CD32
Scott Pilgrim vs. The World: The Game – XBLA
Ghost Trick: Phantom Detective – NDS
Epic Mickey – Wii
Pirates of the Caribbean: At Worlds End – X360
Metroid Other M – Wii
Costume Quest – XBLA
Lego Batman – X360
Portal 2 – X360
X-men the Arcade – XBLA
The Dig – PC
Transformers: War for Cybertron – PS3

Hiros avklarade spel:
Might & Magic: Clash of Heroes – NDS
Vanquish – X360
Dead Space – X360
Ghost Trick – NDS
Castlevania: Lords of Shadows – X360
Muramasa: The Demon Blade – Wii
Giana Sisters – NDS
Lara Croft and the Guardian of Light – XBLA
50 Cent – X360
Tron – X360
Deathsmiles (1CC) – X360
Homefront – X360
Torchlight – XBLA
Marvel Ultimate Alliance – X360
Pokemon Black – NDS
Prison Break – X360
Where the Wild Things Are – X360
Donkey Kong Country Returns – Wii
Donkey Kong Country 2 – Snes
Donkey Kong Country 3 – Snes
Monster Tale – NDS
Venetica – X360
Rango – X360
Iron Man 2 – X360
Portal 2 – X360
Demon´s Souls – PS3
3rd Birthday – PSP
Dead Nation – PSN
de Blob 2 – X360
InFAMOUS 2 – PS3
Dead Space 2 – PS3
X-Men the Arcade – XBLA
Magic the Gathering: Duels of the Planeswalker 2012 – XBLA
Splinter Cell: Conviction – X360
Alice Madness Returns – X360

Hipp hipp hurra!

Som ni förmodligen uppmärksammat har vi sedan nylanseringen av vår sajt uppdaterat varje nytt avsnittsläpp tillsammans med en passande bild. Nu när den femtionde bilden är publicerad vill vi ta tillfället i akt och tacka superduktiga Linus Josephson som varje vecka förser oss med dessa fina bilder. Tack som fasen till dig Linus och ett fyrfaldigt leve till vårt avsnittsbildsjubileum!

Vilken bild tycker du är den finaste?

Du är blixtsnabbt där, stöter pucken med backhandsidan av klubbladet, mellan motståndarens klubba och skridsko. Pucken studsar brant i sargen och trots att dina ben skriker i protest trycker du ifrån med tre kraftfulla skär, ser att hela mittzonen är tom.

Nu är det bara du och målvakten. In över offensiva blå linjen, benen trampar av sig självt, glöder under damaskerna. En kort kroppsfint åt höger, ett översteg åt vänster och så ett handledsskott i skäret. Ljudet när pucken träffar undersidan av ribban ekar i hela arenan, målvakten försöker desperat slänga ut sitt vänstra benskydd för att låsa pucken men du kastar dig och lyckas peta in den, centimetrar från högra stolpen. Utmattad sjunker du ner på isen, det sista du ser innan hela laget kastar sig över dig är matchklockan – 19.52.

Älskar du också nerven i ett riktigt bra hockeyspel? Tycker du om att spela ärliga matcher mot schyssta motståndare? Anmäl dig till vår serie!

Press2Play presenterar i samarbete med Radio Speltorsk – P2P-ligan och Speltorsk Cup. Ett seriespel och slutspel i NHL 11 till Xbox 360.

12 deltagare kommer att få chansen, 8 tar sig till slutspel och 1 person vinner prinsessan, kungariket och ett exemplar av NHL Slapshot till Wii. Serien spelas i enkelmöten, där det sätts upp ett spelschema och en deadline för när varje möte måste vara avgjort. Sedan följs serien och poängligan upp varje vecka på den här bloggen.

De två lyckliga finalisterna får göra upp om guldet i Speltorsk Cup på plats i Press2Plays studio i Stockholm, komplett med livekommentatorer!

Alltså – är du sugen på att spela en onlineserie med final på plats i Stockholm, har en Xbox 360 och NHL 11, anmäl dig nu! Skriv ditt namn och vilket lag du väljer här, först till kvarn gäller.

Deadline för anmälan är fredagen den 18:e februari.

Nu kör vi!

OBS! För att få bättre överblick gällandes paxade lag och anmälningar använder vi oss endast av Press2Plays kommentarsfält. Kommentera dock gärna och ställ frågor om evenemanget här nedan.

Dessvärre verkar inte det smidiga gruppsystemet fungera längre men konceptet är ändå enkelt. Kasta bollen i korgen på tid, gör ett bra resultat, fota din poäng (antingen med ”Print Screen” eller kamera) tillsammans med ditt registrerade användarnamn och skicka detta till tavling@radiospeltorsk.se. Så här ska det se ut. De två med bäst poäng vinner var sitt First Strike DLC-paket. Tävlingen håller på fram till 12.00 på fredag. Lycka till!

Här hittar du Basketball!

Uppdatering: Tävlingen är numera avslutad och vinnarna utsedda. De två bästa poängen stoltserade Sarah (129.31) och Kjell (106.95) med. Grattis till er! :)

Im on a roll! Hiro skulle säkert anklaga mig för fusk i och med att jag tagit upp spel som jag egentligen är halvklar med från förra året. Idag fick jag nämligen se eftertexterna på Fable 3. Så även om Hiro blev klar med Vanquish i veckan, så drar jag nu ifrån återigen. Fast det är väl ganska spännande om vi håller oss i den här takten, och att ingen av oss drar ifrån med 10 spel eller liknande.

Anledningen till att det tagit sådan tid för mig att klara Fable 3 är för att jag blev mäkta besviken på spelet. Fable 2 hade jag riktigt skoj med och jag gillade att springa runt och leka hjälte. Upptäckarglädjen fanns där och jag sprang gärna iväg på små egna äventyr för att få reda på vad som fanns i den där lilla gläntan som syntes en bit in i skogen. Tyvärr kände jag inte alls samma sak för det tredje spelet. Visst var det kul att de försökte ta en annorlunda väg och att man redan från början tar rollen som en prins/prinsessa, men jag kände inte alls lika mycket för min karaktär denna gång. Kändes även som att det var mycket mer inriktat på pubertala skämt och fjärta, vilket känns jättetrist och nästan dumförklarar mig som spelare.

Det fanns inte heller någon direkt utmaning i spelet och jag dog vad jag vet endast en gång och det på grund av klantighet. Sidouppdragen kändes inte heller angelägna, även om vissa karaktärer och platser återvände från tidigare spel. För att inte prata om huvudhandlingen, som egentligen först mot slutet började ta sig. Utan att spoila för mycket var det en del intressanta val som dök upp mot slutet och satte i alla fall grillar i huvudet på mig

Jag har väldigt mycket kvar att utföra i spelet i form av sidouppdrag, men jag känner mig inte ett dyft lockad att återvända till Albion för att leka hjälte. Kanske är det dags för Molyneux att lägga spelserien åt sidan och hitta något nytt att leka med?

Gwellmyn vs. Hiro: 3-2

Gwellmyns avklarade spel:
Army of Two: 40th Day – PS3
Deadly Premonition – X360
Fable 3 – X360

Hiros avklarade spel:
Might & Magic: Clash of Heroes – NDS
Vanquish – X360

Kampen fortsätter. Efter flera häcklande sms från Hiro har jag nu slagit till och tagit ledningen. Visserligen bara en 2-1 ledning, men jag ska allt njuta av den, eftersom det är troligtvis enda gången som jag kommer få vara i ledning i den här tävlingen. Jag har en klar fördel i att Hiro har ett stort handikapp som heter ”jag-måste-spela-minst-20-timmar-Street-Fighter-4-i-veckan”. Vilket jag självfallet kommer använda till min fördel. Men den dag som Andreas lägger ner sitt Street Fighter 4 sug misstänker jag att jag kommer få det kämpigt. Men nog om det. Istället tycker jag att vi tar en titt på Deadly Premonition som jag blev klar med i helgen.

Vid första anblick ser Deadly Premonition ganska fult ut. Nästan som att det vore ett spel till Playstation 2. Jag var även väldigt skeptisk till röstskådespelarna i början, men desto längre in i spelet jag kom desto mer blev jag fäst vid dem. Jag funderar fortfarande på om det var meningen att de skulle låta ostiga eller om det bara blev så.

Kontrollen kanske inte var den bästa och precis som med Alan Wake led spelet av väldigt trista och enformiga strider. Den här gången fick man i alla fall något som kan liknas vid bossar, även om dessa först dök upp mot slutet av spelet. Det jag trivdes bäst med var delen mellan actionsekvenserna då man fick åka runt i Greenvale och ta del av de udda figurerna som levde där, samtidigt som man försökte ta reda på mer om det bestialiska mord som skett i den lilla hålan. De har även lyckats fånga amerikanska småstadsidyllen riktigt bra och det känslan från Twin Peaks är nästan mer närvarande än hos Alan Wake.

Vilket även för oss in på själva handlingen. Nu ska jag inte spoila något, men det känns lite som att manusförfattarna fick lite kalla fötter och var tvungen att slänga in övernaturliga fenomen istället för att ge oss en renodlad mordgåta. Jupp, precis som i Farenheit. Även om det förmodligen ska föreställa ett skräckspel (inte för att jag blev skrämd en enda gång, tvärtom satt jag och skrattade flera gånger istället) hade jag hellre sett en intressant mordgåta. Så även om det är ett av förra årets bättre spel, kunde jag inte låta bli att känna mig ganska lättad när eftertexterna rullade. Nu är det dags att ge sig på nästa spel i kampen mot den ondskefulla Hiro!!

Gwellmyn vs. Hiro: 2-1

Gwellmyns avklarade spel:
Army of Two: 40th Day
Deadly Premonition

Jag tror att julkoman fortfarande sitter i till viss del, vilket gjort att jag inte skrivit något på ett bra tag. Men nu blir det andra bullar. Som en del redan uppmärksammat är det inte bara Spelklassiker Musik ft. GamingGrannar som är tillbaka. Även ”vem-kan-klara-flest-spel-under-året-tävlingen” är tillbaka. Denna gång har jag utmanat en annan Andreas, nämligen min co-host Andreas ”Hiro” Karlsson som även huserar på bloggen GamingGrannar. I give you: Gwellmyn vs. Hiro!

Det handlar helt enkelt om att vi ska tävla i att fullfölja så många spel som möjligt under året. Det behöver inte vara sprillans nya spel, utan även gamla klassiker är välkomna. Vi har även lagt upp lite riktlinjer mellan varandra, men det handlar mest om sunt förnuft och är vi osäkra kommer vi alltid att rådfråga varandra om ett spel räknas eller inte. Så det kommer inte vara några enkla arcade-spel som man klarar på 45 minuter direkt, samtidigt som vi inte vill säga nej till äldre spel där genomspelningen oftast tar lite mindre tid än dagens titlar då vi båda får sug då och då att köra igenom något skojsigt spel på SNES till exempel.

För er som redan läst Andreas inlägg borta på GamingGrannar vet att ställningen just nu är 1-1. Han klarade nyligen Might & Magic: Clash of Heroes till Nintendo DS. Själv satte jag tänderna i Army of Two: 40th Day (visserligen redan förra året. HEY! Jag klarade det i år, it counts!) tillsammans med min kamrat Tomas. Likt Hiro kommer jag varje gång jag klarar ett spel att skriva om det här och samtidigt ge er en uppdatering på hur det går i sammandrabbningen.

Army of Two: 40th Day alltså. Uppföljaren till Army of Two som även det ska upplevas tillsammans med en vän. Del två i historien om Rios och Salem utspelar sig i Shanghai där de två legoknektarna hamnar mitt i en terroristattack på staden. Berättelsen känns visserligen sekundär, men både jag och min kamrat hade ganska svårt att hänga med i vad som hände. Första spelet hade en betydligt intressantare och mer lättförståelig handling. Det kändes även som att det var ett bättre flyt i det första äventyret, eller så har de skruvat upp svårighetsgraden betydligt i uppföljaren. Vi fick spela om flera delar åtskilliga gånger innan vi lyckades ta oss förbi passagerna. Det krävs verkligen att man samarbetar för att överleva, samtidigt som jag gärna hade sett att de utvecklat konceptet mer till 40th Day. T ex att den ena spelaren hade fått vara backup med ett krypskyttegevär till sin partner eller liknande. Hur som helst, vill man lira ett ganska lättsamt actionspel tillsammans med en god vän och redan spelat Army of Two kan jag rekommendera 40th Day.

Gwellmyn vs. Hiro: 1-1

Gwellmyn avklarade spel:
Army of Two: 40th Day

Det är väl ingen större hemlighet att jag är ett fan av Nicklas ”Nifflas” Nygren och hans alltid lika stämningsfulla och välgjorda verk. NightSky har lockat med sin fantastiska artwork och lovande speldesign länge och nu när det äntligen är här gör det mig inte besviken.

Vill du läsa mer om vad jag tycker om spelet kan du alltid spana in min recension på Skillpoint men i ärlighetens namn känns det onödigt, spelet går att införskaffa för en spottstyver och är väl värt varenda öre. Så inhandla omedelbums och låt dig svepas med på en atmosfärisk resa genom vackra landskap och kluriga passager.

Här kommer listan över årets bästa spel enligt mig och Sebastian för er som inte suttit och antecknat under vår julkalender Guldtorsken. Det var en lång och tuff process att utse vilka spel som skulle få vara med och titlar som Lara Croft and the Guardian of Light, Deatspank, The Whispered World, God of War: Ghost of Sparta, Half-Minute hero och 3D Dot Game Heroes fanns länge med i diskussionen men fick till slut maka på sig.

1. Starcraft 2
2. Heavy Rain
3. Alan Wake
4. Limbo
5. Fallout New Vegas
6. Mass Effect 2
7. Bioshock 2
8. Super Mario Galaxy 2
9. World of Warcraft: Cataclysm
10. Donkey Kong Country Returns
11. Super Meat Boy
12. Metroid: Other M
13. God of War III
14. Vanquish
15. Castlevania: Lords of Shadow
16. Final Fantasy XIII
17. NHL 11
18. Super Street Fighter IV
19. Red Dead Redemption
20. Darksiders
21. Fable 3
22. VVVVVV
23. Halo: Reach
24. Hero Core