Ingen har väl missat att jag och Sebastian hänger en del på Skillpoint i egenskap av redaktör och chefredaktör. I vilket fall har podcasten Skillpod länge varit en del av sajten och vi båda har utöver vårt speltorskande dessutom låtit våra stämmor ljuda i denna fräcka radioshow.

Nu utökar vi programmet med något vi valt att kalla Indieklubben, se det som en bokcirkel fast för indiespel. Med ojämna mellanrum plockas nya titlar ut som vi spelar och diskuterar tillsammans på Skillpoints forum. Därefter spelar vi in ett podradioprogram av det hela där alla som varit med och spelat får komma till tals, antingen via det som skrivits på forumet, eller genom att själva gästa programmet.

Visst låter det skoj? Om du är sugen på att hänga på går det alldeles utmärkt att sätta tänderna i Indieklubbens första spel, Gemini Rue. Men skynda, deadline för att få med dina åsikter i avsnittet är den 10 november.

Så lyder den svenska studion Triolith Entertainments beskrivning av spelet Wisp: Eira’s Tale. Det är inte en titel som revolutionerar spelandet på Iphone men bjuder istället på en behaglig och stämningsfull upplevelse. Kontrollmetoden som involverar både skärmtryckande och gyrolutande rimmade enligt mina på förhand förutfattade meningar illa, men fungerar ypperligt och spelupplägget med samlande på små labyrintliknande banor lämpar sig väl för bärbart format. Skövdestudions lågmälda äventyr om den lilla älvan är därför en solklar rekommendation till alla som uppskattar atmosfäriska spel till sin IOS-manick.

Köp Wisp: Eira’s Tale här.

Vinn Wisp: Eira’s Tale! Vi lottar ut ett exemplar av spelet på vår Facebook-sida! Så se till att gilla oss!

Nya peka-och-klicka-äventyr dyker det upp massvis av på indiescenen men det var länge sedan jag spelade något som närmar sig Gemini Rue kvalitétsmässigt. Äventyret utspelar sig i en dystopisk science fiction-värld och man styr inte bara en karaktär utan två i jakten på sanning och försoning. Berättelsen är oväntat engagerande och de lågupplösta men stämningsfulla pixlarna som målas upp på skärmen fångar mig från första stund.

Spelet lyckas också med konststycket att implementera strider i en annars klassisk äventyrsmall utan att det känns konstigt, snarare omväxlande och spänningshöjande. Pusselmomenten är logiska och står aldrig i vägen för den välregisserade handlingen. Gemini Rue är ett otroligt kompetent hantverk som alla äventyrslystna spelare bör införskaffa.

Köp spelet eller ladda hem demoversionen här.

Det är väl ingen större hemlighet att jag är ett fan av Nicklas ”Nifflas” Nygren och hans alltid lika stämningsfulla och välgjorda verk. NightSky har lockat med sin fantastiska artwork och lovande speldesign länge och nu när det äntligen är här gör det mig inte besviken.

Vill du läsa mer om vad jag tycker om spelet kan du alltid spana in min recension på Skillpoint men i ärlighetens namn känns det onödigt, spelet går att införskaffa för en spottstyver och är väl värt varenda öre. Så inhandla omedelbums och låt dig svepas med på en atmosfärisk resa genom vackra landskap och kluriga passager.

Då var det äntligen här! Ja, faktum är att ända sedan Simon Flesser gästade Radio Speltorsk så har jag sett fram emot att sätta tänderna i detta charmiga spel. Jag hade inte koll på vem Simon var innan Radio Speltorsk och jag är verkligen glad över att jag nu har bättre koll.

Spelet i sig är otroligt enkelt, du spelar som figuren Nod och springer runt på en roterande planet och ska plocka upp  frukosttillbehör, som till exempel kaffekoppar och muffins med mera. Planeten ligger i centrum på skärmen och du roterar den med hjälp av fingrarna likt ett Super Mario Galaxy i 2D. Målet är att fånga in så många frukosttillbehör som möjligt innan den elaka utomjordingen som svävar över planeten suger upp dem i sin ”tractor beam”.

Förutom att försöka fånga dina kära frukosttillbehör så försöker utomjordingen också att utsätta dig för andra fruktansvärda ting så som tennis-, basket- och basebollar och även då och då lite bildäck och annat hemskt som han kastar ned mot din fina planet. Skulle något av de här objekten träffa planeten innan du hinner nicka ut dem i världsrymden igen så kommer din planet bokstavligen att skakas om.

Efter att utomjordingens attiraljer vidrör planeten så kan man inte röra stackars Nod i någon sekund vilket kan vara avgörande om utomjordingen återigen börjat dammsuga planeten på godbitar. Det är nämligen så att det inte bara är frukosttillbehören som kan sugas upp i skeppet utan också du, händer detta är spelet direkt över och det verkar vara enda sättet att ”dö” på som jag hittat. I början tycker man att det verkar enkelt men successivt ökar tempot och svårighetsgraden ökar med den.

Utomjordingen börjar efter ett tag att tajma sina bollutkast så att det är precis att du hinner nicka undan dem innan hans tractor beam är framme vid dig. Och det är väl det som gör det hela utmanande och paradoxalt samtidigt, du vill både förfölja rymdskeppet samt hålla dig undan då du måste nicka undan bollar samtidigt som att du ska akta dig för strålen som kan suga in dig till ditt öde.

Efter att ha samlat samman tillräckligt med föremål så dyker det upp en bonusbana som varar några få sekunder där det hela går ut på att rotera runt planeten så snabbt som möjligt för att samla frukosttillbehör som direkt spawnas ur planeten. Vilket leder till slutmålet med hela spelet, high score, the mother of all game plots, och så klart att sedan kunna skryta med att du ligger högst på listan i det integrerade Game center. Ja, det är helt klart ett iPhonespel i all sin prakt det här, enkelt att börja med, svårt att släppa och som levererar en ökande svårighetsgrad allt eftersom. Lägg sedan till störtskön musik, oerhört charmig grafik och otroligt responsiv kontroll så har du ett koncept som håller väldigt långt.

Att Simon drog upp Mario som en inspirationskälla märks väldigt väl men enbart på gott och inte på ont. Hade man bytt ut grafik och ljud så hade detta kunnat vara som plockat från ett Mario-Iphonespel, men nu är det enbart originellt och otroligt charmigt. Att säga att jag var pepp på detta spel är väldigt sant men även efter några veckors väntan så levde det upp till min egen byggda hype vilket spel oftast inte gör. Och vad är det vi talar om egentligen? Sju kronor? Ja, det är inte ens priset för en läsk i närmaste snabbhandel. Så sluta fundera mer och ladda ned detta spel, den härliga känslan av att stödja unga duktiga svenskar får du på köpet.

/Jesper Matsson
Lyssnare, gäst och slagpåse i Spelnördbataljen

Vill du också gästblogga för oss? Nemas problemas! Maila bara feedback@radiospeltorsk.se med din bifogade text så publicerar vi den på sajten.

Jag brukar vanligtvis inte posta recensioner som är ämnade för andra publikationer, i det här fallet Skillpoint, men med Super Meat Boy gör jag ett undantag. Det här är nämligen ett spel som bör lyftas fram så gott det går. Vill du läsa recensionen i sin originalform gör du bäst i att besöka Skillpoint.se.

Super Meat Boy kan kortfattat beskrivas som ett sadistiskt plattformsspel med en studsande köttklump i huvudrollen. Upplägget är simpelt och det enda man behöver bry sig om är att hoppa och styra. Detta är dock enklare sagt än gjort. Vägen fram till mål är kantad av allt från sylvassa sågklingor och laserstrålar, till hungriga monster och brinnande lavaklot. Räkna med att möta döden hundratals, förmodligen tusentals gånger innan du har besegrat spelet.

Som tur är är kontrollen helt perfekt. Jag kan aldrig skylla ett misslyckat hopp på någon annan än mig själv. Den är suveränt kalibrerad och oerhört responsiv. Jag förundras dessutom av mig själv som har gått från ett klantarsle, som missade de enklaste plattformsskutt, till ett riktigt proffs som numera sätter hiskeligt precisionskrävande manövrar utan några som helst problem. Banor som till en början verkar helt omöjliga kan alltid klaras och för att bli duktig krävs övning.

Super Meat Boy är ett svårt spel. Faktum är att det är så vansinnigt svårt att jag, som vanligtvis är en förhållandevis lugn spelare, slänger ur mig ramsor när jag spelar som inte bör upprepas i textform. Låt oss få det överstökat på en gång – spelare som uppskattar enklare spel och allra helst ställer om svårighetsgraden till ”Very Easy” gör sig icke besvär. Super Meat Boy handlar om att nöta samma bana om och om igen tills man slutligen står där som en vinnare, och att pendla mellan sinnestämningarna – uppgivenhet och lycka.

Spelet består av hundratals banor och även om det går att spela igenom huvudhandlingen på några timmar finns det tonvis med saker att ta sig an om man bara vill. Varje gång man klarar en bana med ett perfekt betyg så låser man samtidigt upp samma bana, men klurigare, i ”Dark World”. För att klara spelet till fullo behöver man alltså sätta alla vanliga banor perfekt, och dessutom klara de upplåsta i den mörka världen. Det går också att låsa upp mängder med spelbara indiekändisar i form av Tim från Braid, Commander Video från Bit Trip Runner och Gish från spelet med samma namn för att nämna några. Det enda jag vill gnälla lite på är avsaknaden av co-op-läge, med tanke på hur fantastiskt underhållande det på många sätt liknande N+ blev i detta spelläge.

Mer glad blir jag över att se att Team Meat har hämtat massa inspiration från klassiska spel, och det ges många vinkningar åt olika håll. Första världen inleds till exempel med introsekvensen från Street Fighter medan den andra är direkt snodd från Castlevania. Allt är återskapat med en enkel men också väldigt charmig grafikstil som trots blod och lemlästande är smått bedårande att titta på. Humorn är rakt igenom elak och rå och flera av mellansekvenserna fick mig faktiskt att skratta rakt ut.

Det är lätt att älska Super Meat Boy för sina många kvalitéer på samma sätt som det är lätt att hata när man sumpar ett avgörande plattformshopp och det är den här balansen som gör spelet så spännande – att röra sig mellan hopp och förtvivlan. Det är också ett otroligt beroendeframkallande spel fullsmockat med godis som upplåsningsbara karaktärer och banor. Så gillar du svåra men belönande spelupplevelser som N+ och Trials HD är Super Meat Boy utan tvekan din kopp te.

En spännande utveckling vi sett de senaste somrarna är trenden med högkvalitativa nedladdningsbara spel. Det har blivit perioden där de mindre titlarna fått stå i ramplljuset till förmån för de påkostade boxade spelen. Microsoft och Xbox 360 har gått i bräschen med sin ”Summer of Arcade” men även PC och de övriga stationära apparaterna har blivit försedda med massa godis. Den så kallade sommartorkan vi upplevt tidigare har ersatts med ett regn av kompetenta digitala spelsläpp.

Sommaren 2010 är inget undantag. I år får vi ta del av titlar som DeathSpank, Joe Danger, Blaster Master: Overdrive, Limbo, Castlevania: Harmony of Despair, Toribash, Tomb Raider and the Guardian of Light och The Secret of Monkey Island 2 Special Edition: Lechucks Revenge för att nämna några. För egen del har jag införskaffat Joe Danger, Monkey Island 2, DeathSpank, Limbo och kan rekomendera hela bunten faktiskt.

Vad spelar ni i sommar?

Erik Svedäng har många ögon på sig sedan han förra året tog hem det mest prestigefulla priset en oberoende spelutvecklare kan vinna – Seumas McNally Grand Prize på IGF, med Blueberry Garden. Nu har han tagit hjälp av multitalangen Niklas Åkerblad för att leverera ännu ett spel som väcker upptäckarlusta.

Kometen är på samma sätt som Blueberry Garden en svårdefinierad historia. Man kan hävda att det inte är ett regelrätt spel även om det finns mål, inte solklara, men de finns där. Man kan ”klara” spelet. Det Kometen framförallt är och försöker vara är en upplevelse som man själv väljer hur man vill uppleva.

Det är inte ett spel alla kan ta till sig och uppskatta, precis som i fallet med Blueberry Garden, kanske i ännu större grad den här gången rent utav. Men med en visuell stil och en stillsam musikbild som närmast frambringar en meditativ känsla är jag glad att jag tog mig tid till att upptäcka ett verk jag inte upplevt tio gånger tidigare.

Man kan klaga på att det är en aning innehållslöst och man kan ifrågasätta den bristande variationen men Kometen är framförallt ett annorlunda och närmast poetiskt spel som handlar om att uppleva, utforska och upptäcka.

Night Game, som det ursprungligen kallades (numera NightSky), skulle bli Nifflas första kommersiella spel, utvecklades till Wii’s nedladdningstjänst WiiWare och skulle distribueras av det amerikanska företaget Nicalis. På grund av okända anledningar har det gått grus i utgivningsmaskineriet och drygt ett år efter att spelet konstaterades vara helt klart och redo för lansering har det fortfarande inte dykt upp.

Med tanke på att spelet länge varit känt och av många efterlängtat var det väl bara en tidsfråga innan någon skulle plagiera den smått unika grafikstilen i kombination med spelupplägget. Trundle är nämligen inget annat än en skamlös kopia av Nifflas försenade verk. Det ser ut som NightSky, det spelas som NightSky och det låter som, just det, NightSky.

Men även om det mesta är snott och trots att det är en klon, är det ett väldigt bra spel. Kanske på grund av att Nifflas koncept är kalkylerat i minsta detalj och det per automatik gör det till en angenäm spelupplevelse.

Det rör sig om en klassisk bollrullare där man löser pussel och plattformshoppar fram, skärm efter skärm. Den visuella stilen, med silhuetter mot en mörk bakgrund, mekaniska konstruktioner och utomjordisk vegetation, är oavsett original eller plagiat, vansinnigt stämningsfull. Fysikpusselmomenten är smarta och varierade men saknar det där lilla extra. Bandesignen är kanske inte så perfekt balanserad som man hade förväntat sig att den skulle vara om spelet var utvecklat av en större, mer erfaren studio eller person.

Om man som jag fortfarande väntar på NightSky kan man släcka den värsta törsten med Trundle. Jag har visserligen inte spelat Nifflas spel men anar att detta, på de flesta sätt, är en portabel version av nyss nämnda spel. Det är dessutom helt gratis att ladda hem.

Trundle

NightSky

Mängder av nya studios poppar upp ur askan av nedlagda Grin. Det senaste tillskottet kallar sig Might and Delight och påstår sig vara samma gäng som utvecklade suveräna Bionic Commando Rearmed. Trots bristen på egentlig info låter deras uttalade utvecklarfilosofi väldigt lovande:

”Its no secret that Might and Delight loves retro. We adore the delicate simplicity found in many old games. Our goal is to create experiences that look to that simplicity while providing something fresh and accessible!”

Det är därför lite paradoxalt att det är Fatshark som gör uppföljaren till nyss nämnda studios skötebarn. Fatshark är också det en svensk studio som utvecklat spel tillsammans med Grin, visserligen mer som en samarbetspartner, men nu står man helt på egna ben och betraktas redan som en superintressant uppstickare med sin nysläppta western-skjutare, Lead and Gold.

Mannen med den bioniska armen är tillbaka och den här gången kan han hoppa!

Mer svenska spelnyheter! Malmöstationerade Southend Interactive gästade för ett tag sen Radio Speltorsk och pratade om sitt kommande spel – ilomilo. I veckan bekräftades det att spelet kommer att släppas till Xbox Live Arcade och en ny trailer lanserades i samband med utannonseringen. Utöver det gör man dessutom en remake av en gammal amerikansk fotboll-titel kallad Tecmo Bowl: Throwback.

Ser man till de mer lågprofilerade svenska utvecklarna har redan Michael Gill på Blog ‘Em Up tagit upp det mesta man bör veta. Ett viktigt spelsläpp som han dock missade är Daniel Remars oldschooluppföljare, Hero Core. I dagens avsnitt intervjuar jag Daniel om spelet och har dessutom fått ta del av soundtracket. Jag kan avslöja att VVVVVV numera fått hård konkurrens i matchen om årets bästa retrodoftande spelmusik. Det innehåller en mängd fantastiska stycken som alla bakåtsträvare av rang kommer att uppskatta. Om allt vill sig väl kommer ni också få höra mer om Erik Svedäng och Niklas Åkerblads nya spel, Kometen, i ett kommande avsnitt.

Svenska Eurogamer verkar bli ett trevligt ställe att hänga på.

Det har utöver det hänt en del annat på nätet med spelanknytning. Eurogamer.se har slagit upp portarna och är en ny operationsbas för killarna från PS3Bloggen. Det som är extra skojigt med det är att många av de skribenter de roffat åt sig är spelbloggare som tidigare gästat Radio Speltorsk. Vi vet dessutom, om man lyssnat på dagens avsnitt, att gamla Gameplayer-gänget jobbar på ett nytt projekt bakom stängda dörrar. Utan att spoila för mycket vågar jag påstå att det i nuläget ser väldigt lovande ut. Vad som händer med gamla Gameplayer kommer också det bli intressant att följa. Nya skribenter har anslutit sig till truppen och att en omdesign av sidan snart visas upp låter inte som en allt för vild gissning.

Som sagt – det händer verkligen mycket i spelsverige.

Spelade igår in en intervju med en indieutvecklare (vem det är hör ni på torsdag i veckans Radio Speltorsk) där han bland annat tog upp en utvecklarkollegas spel som inte uppmärksammas tillräckligt mycket. Efter att ha spelat det kan jag inte annat än att hålla med. Detta behöver lyftas fram.

Umbrella Adventure: The Castle of Cake är ett plattformsspel där man omedelbart reflekterar över dess unika estetik. Grafiken kan närmast beskrivas som blyertsmålad och består endast av olika nyanser av vitt och svart. Att spelet tagit tre år att utveckla framgår främst i den detaljrikedom som präglar spelets utseende. Bladen vaggar fram och tillbaka i bakgrunden medan regnstänk reflekteras i skärmen. Jag är inte riktigt lika förtjust i huvudkaraktären som tilldelats en sparsmakad mängd animationer och känns därför inte lika imponerande som resten av spelet grafiskt sett. Inget som stör nämnvärt och man vänjer sig snabbt vid att han rör sig en aning ryckigt.

Handlingen är så där lagom anspråkslös och kretsar kring ett fabeldjur (är det en ekorre?) som blivit av med sina delikata tårtbitar. Utrustad med ett paraply beger man sig därför ut på ett storslaget äventyr bland dessa vackert handmålade miljöer för att leta rätt på den mystiska tårttjuven. Paraplyet används främst till att ha ihjäl förvuxna insekter men också som en sköld och för att svinga sig mellan plattformar. Det rör sig i grund och botten om ett väldigt traditionellt spel där platåhoppandet får störst fokus.

Om man som jag diggar klassiska plattformsäventyr som dessutom utmärker sig genom ett udda men snyggt yttre ska man definitivt spana in Umbrella Adventure: The Castle of Cake. Det är ett imponerande och stämningsfullt spel som olyckligtvis har gått många förbi. Ge det en chans och posta en kommentar om vad ni tyckte sen.

Ladda ner spelet gratis här.

Varje nivå består av ett rörligt lager och ligger som en förgrund placerad över kommande banor vilket ger en cool 3D-effekt. Man kan med andra ord se vad som komma skall i bakgrunden. Målet består av att man ska ta sig till nivåns ”exit”-skylt som teleporterar den spartanskt illustrerade karaktären till nästa nivå och längre in i skärmen.

För att göra detta sveper man med fingret på skärmen för att röra figuren men man måste dessutom tilta maskinen åt olika håll för att komplettera fingerviftandet. Det låter klumpigt men fungerar överraskande bra. Beroende på hur du vrider din Iphone/Ipod/Ipad (?) påverkas gravitationen. Upp blir ner, vänster blir höger och så vidare. Gubben känns dock lite fladdrig och jag hade gärna sett att styrningen upplevts som mer stabil.

Musiken består av stämningshöjande ambientelectro och passar ypperligt in. Alla dessa små beståndsdelar bildar en välavvägd enhet och allt från den stilistiska grafiken till den innovativa rörelsekontrollen bidrar till en varierad upplevelse med djup.

Ijumpman kostar 22 kronor.

Joakim ”Konjak” Sandberg är en av Sveriges starkast lysande indiestjärnor. Hans bästa spel Noitu Love 2: Devolution är en otroligt kompetent actionrökare som kunde vara skapad av självaste Capcom under deras storhetstid på nittiotalet när de spottade ur sig cool 2D-action. Noitu Love 2 är en sprudlande pixelfest där halsbrytande nivådesign och stora bossar avlöser varann i ett vansinnigt tempo.

Spelet släpptes ursprungligen 2008 till PC men är återigen aktuellt då Golgoth Studios har plockat upp det för en kommande WiiWare-release vilket förhoppningsvis gör att fler spelare upptäcker spelets storhet. Det är gjort av en endaste kille dammit!

Sugen på att testa? Ladda hem demot på Konjak´s hemsida.

Manus kanske alla förstår varför det behövs, men vad är flödesscheman och varför behövs dem? Kort och gott så använder vi dem i Maziwa för att få en överblick över de pussel varje nivå innehåller. De ger oss en enkel överblick på vad som händer och när det ska hända. Detta hjälper naturligtvis även när vi väl börjar koda upp logiken.

Exempel på två flödesscheman från spelet.

Vi har även börjat planera och göra layout för de olika nivåerna i spelet. Alla objekt och miljöer görs i uteslutande i Photoshop. För att få en ett mer realistiskt utseende på objekten (som ni känner igen från det första spelet) så använder vi olika fotografier som vi retuschar ihop. Karaktärerna kommer dock skapas i Illustrator och Flash för att underlätta animeringen.

Spelobjekten och grafiken (förutom karaktärerna) skapas i Photoshop.

På tal om karaktärsdesign så har vi lagt en helt del energi på att visualisera om spelets huvudkaraktär Susu och vi arbetar fortfarande på att hitta det rätta utseendet. Men vi tänkte dela med oss av det vi har skissat ihop så här långt och visa er lite hur karaktären har växt fram steg för steg. Som ni ser så har vi haft en ganska klar vision om vissa grundläggande drag, den ljusblåa overallen och de stora ögonen är här för att stanna.

Karaktärsdesignen för Susu växer fram sakta men säkert.

Detta var allt vi tänkte bjuda på just nu. Fortsätt följ vårt Twitter-flöde eller bli ett fan på Facebook om ni vill ha kontinuerliga uppdateringar med härligt Maziwa-godis.

The Company of Myself är en gratis flashbaserad pusselplattformare och ytterligare ett spel som leker med tidsmanipulation. En trend spelet delar med mycket annat från indievärlden. I mångt och mycket påminner det om Braid. Inte bara i hur spelmekaniken ter sig utan även i hur den surrealistiska historien berättas. Det är uppbyggt i nivåer och genom att kopiera sig själv, den senaste rörelsen och aktionen man utför får man hjälp med att nå slutdestinationen på banan. Flera av pusselmomenten är fantastiska och ger mig som spelare den där klassiska ”mindfuckkänslan”, där något som verkat vansinnigt svårt helt plötsligt känns löjligt enkelt.

Det är inget nytt Braid men åtminstone ett riktigt trevligt substitut i väntan på mer revolutionerande spel i samma genre.

Spela The Company of Myself här.

Med titeln VVVVVV är det lätt att avfärda spelet som pretentiös indiedynga innan man ens börjat spela. Men bakom det överdrivet tillkrånglade namnet döljer sig ett förträffligt litet plattformsäventyr som överraskar med supervass bandesign. Spelet är stundtals galet svårt och bjuder på många kniviga passager men man blir aldrig överdrivet frustrerad. Sparpunkterna är utplacerade med omsorg och man behöver aldrig spela om jobbigt svåra partier.

Spelmekaniken är för övrigt det som står ut. Varje gång man hoppar drar gravitationen över gubben till motsatt sida. Med ett knapptryck står man upp och ner i taket med huvudet nedåt. Trycker man igen står man med huvudet uppåt och fötterna nedåt på marken under. Låter det konstigt? Det är i vilket fall solklart när man väl spelar.

Utseendemässigt påminner det kanske mest om någonting från Commodore 64-tiden. Grafiken är minst sagt simpel och återhållsam men inte desto mindre charmig för det. Och på tal om charmig, musiken är bland det bästa jag hört i ett spel på länge. Ännu roligare blir det när soundtracket visar sig vara skrivet av en svensk kille – Magnus Pålsson. Den är härligt bitpoppig och catchy som attan.

I korthet är VVVVVV ett retrodoftande plattformsspel med ovanligt bra musik och nivådesign. Köp eller testa demon av spelet här.

Rhythm Paradise
Kanske allra närmast att kvalificera sig in på listan var Rhythm Paradise. Jag har redan bloggat om det tidigare men låt oss bara säga att för mig var det inte Beatles Rockband eller Guitar Hero 5 som var årets musikspel utan detta lilla urflippade DS-spel.

Blueberry Garden
Erik Svedängs experiment kammade inte bara hem Seumas McNally Grand Prize för ”Best Independent Game” på 2009 års Independent Games Festival. Enligt mitt tycke kammade det framförallt hem full pott när det gäller design och atmosfär. Hade jag bara sluppit tidsbegränsningen och om spelet bara varit lite längre hade det utan tvekan kvalat in som ett av årets bästa.

The Legend of Zelda: Spirit Tracks
Det finns ett väldigt enkelt skäl till att nya DS-Zelda inte fick vara med. Jag lyckades inte lägga vantarna på det i tid. Samtidigt är jag lite besviken på spelet nu när jag bekantat mig ordentligt med det. Ett bra spel är det visserligen men också en aning själlöst. Det hade definitivt platsat men det hade inte hotat några högre placeringar på listan.

Flower
Spelet som återuppväckte debatten om spel är konst och hela den där diskussionen igen. Jag tänker inte lägga mig i det hela men kan däremot konstatera att det nedladdningsbara Playstation Network-spelet Flower är en avslappnande och meditativ resa som ingen bör missa. Allt är sagolikt vackert och erbjuder ett skönt avbrott från allt vad skjutande och traditionella actionupplevelser heter.

iBlast Moki
Ett iPhonespel var länge aktuellt på listan men puttades till slut ner och övergavs till förmån för andra spel. Detta är ytterligare ett spel jag redan skrivet om här men kan snabbt sammanfattas som ett gulligt fysikpusselspel där precision och logiskt tänkande är spelarens främsta vapen.

Till sist vill jag önska er alla ett gott nytt år från oss på Radio Speltorsk och hoppas ni fortsätter läsa vår blogg och lyssna på vårat program så även under 2010. :)

Angry Birds handlar om hämnd. Grisarna har snott fåglarnas ägg och ockuperat sig i egentillverkade hus, monterade med allt från sköraste glas till hårdaste sten. Fåglarna har därför i sin tur byggt en gigantisk slangbella och slungar sig själva med livet som insats rakt in i byggnaderna för att dräpa de elaka svinen. Grym plot, eller hur?

Man får tillgång till ett bestämt antal fåglar inför varje bana utrustade med olika egenskaper. En kan spränga sig själv medan en annan värper ägg i luften som dyker ner som missiler i grisbyggnaderna. Det gäller därför att planera varje slangbellafärd med stor precision och list. Var ger den här fågeln med denna förmåga mest skada?, och så vidare.

Angry Birds ser tilltalande ut, är vansinnigt beroendeframkallande och ett praktexempel på hur ett iPhonespel ska se ut. Perfekt tillämpat för plattformen. Med en prislapp på sju spänn är det bara att slå till snabbt som ögat.

Nu har du chansen att vinna en nyckel till Nifflas nya spel Saira. Allt du behöver göra är att svara på en enkel fråga:

Huvudkaraktären i ett av Nifflas första spel Within a Deep Forest kom till av ett experiment som gick fel. Vad var det egentligen tänkt att karaktären skulle vara för någonting? (svaret hittar du på Nifflas hemsida)

Skicka svaret till feedback@radiospeltorsk.se och märk mejlet med ”Tävling”. Rätt svar ska vara inne på onsdag kl. 12.00 då vinnaren också kommer att presenteras någon gång på eftermiddagen. Lycka till!

Samtidigt som man imponeras av åttagandet så undrar man lite om han är frisk i huvudet. Eller ja, det vet jag att han är. Jag har trots allt pratat med människan och han är en av de smartaste herrar jag haft nöjet att samtala med, men att man helt på egen hand utan ekonomiska medel utvecklar något så här vansinnigt omfattande är ändå en gåta för mig. Han får ingen ersättning för sitt slit och han väljer det själv dessutom. Många säger visserligen detsamma om mig och Sebastian gällandes tiden vi lägger ner på Radio Speltorsk, om än i mycket mindre skala vågar jag påstå, så kanske inte så galet trots allt. Vissa saker gör man för att man vill göra det, inte nödvändigtvis för att tjäna något på det.

Vart vill jag komma med det här? Jo, jag vill visa upp vad Love är för någonting. Att försöka förklara hur spelet spelas i en intervju är inte helt lätt (även om Eskil bemästrade det hela superbt). Det är i rörelse man ska se det lilla fenomenet. Spana in filmerna här nedan, dregla en aning över den supercoola visuella stilen, anmäl dig sedan till alpha-versionen på Love’s hemsida och kliv därefter in i Eskils storslagna värld.

Gameplay

Tools

Trailer

Platypus har länge varit omtalat i indiekretsar. Kanske inte för att spelet besitter ett världsomvälvande spelupplägg, nä, verkligen inte. Spelet spelas som vilket ordinärt shmup som helst. Det är det grafiska som är grejen. Platypus ser nämligen ut att vara helt leranimerat. Effekten av detta är såklart att det ser skitsnyggt ut och därav förmodligen därför spelet hypats till en början. För visst älskar man bara leranimation i spel. Ta bara The Neverhood, Skullmonkeys och Clayfighter som alla är fantastiska kreationer till exempel.

Platypus släpptes ursprungligen av Squashy Software till PC som speciellt inriktat sig på att göra spel där grafiken ser väldigt ”lerig” ut. De jobbar just nu med att färdigställa Cletus Clay som också det är ett spel där det är stor fokus på lera.

Nu är dock Platypus precis släppt till Indie Games på Xbox 360 därav det här tipset. Detta är en portning som är gjord av Escapist Games och innefattas dessutom av co-op-läge och kostar 400 Microsoft Points (dvs ca 45 spänn). Så vet man med sig att man är helt galen i lera och shmup’s är det bara att logga in och inhandla på stört.

Jag är som bekant inte bara författare, utan även speldesigner. Eller ja…

OmniLudiCon är i alla fall ett otroligt charmigt webbaserat spelskaparverktyg som man gott bör ta sig en titt på. Det har ett fånigt simpelt upplägg, men möjligheterna är samtidigt riktigt stora.

Min sadistiska plattformsådra väckt av ännu en genomspelning av Mega Man 9 slängde jag ihop Super Double Tim på några minuter men att döma av övriga utbudet finns det väldigt mycket mer man kan göra med det hela.

Så, när ska vi egentligen få se Andreas fantastiska plattformslir han skröt om häromavsnittet?

Medan storspelen avlöser varann och slår på stora marknadsföringstrumman finns det små guldklimpar att upptäcka som varken hörs eller syns (om man inte som jag hänger på indiesajter tjugofyra timmar om dygnet). Kommande Saira är ett av dem. Jag intervjuade Nicklas ”Nifflas” Nygren, som ligger bakom spelet, för ett par år sen och fick intrycket av att han vill att alla hans spel ska utspela sig i samma universum. Saira ser onekligen ut som ett Knytt-spel på steroider och även om världen den här gången ser mer grafiskt imponerande ut så känns den igen från tidigare spel.

Men Nifflas titlar har aldrig handlat om grafiken. Det är atmosfären och inramningen som är spelens främsta styrka. Få svenska spelutvecklare lyckas förmedla nåt som känns just svenskt. Jag vill påstå att Within a Deep Forest, Knytt och Knytt Stories alla förmedlar en genuin svensk känsla med dess minimalistiskt återskapade granskogar och påtagliga norrländska vemod. Kanske inbillar jag mig bara men oavsett vad Nicklas egentliga avsikt är så är hans tidigare verk för mig väldigt unikt svenska i sin uppenbarelse.

Det är därför oerhört skönt att se att Saira, trots sin mer moderna grafikstil, verkar bjuda på samma hemtrevliga känsla som genomsyrade nyss nämnda trio.

Saira släpps på PC den tolfte december.

Tommy Preger på Ludus Obscura är också peppad.

Canabalt bygger på ett koncept så avskalat att man nästan blir irriterad över hur beroendeframkallande och kul det är. Det är en överdrivet enkel idé som mot alla odds fungerar. Med ett futuristiskt krig i bakgrunden och byggnader som raserar under dina fötter finns det bara en sak att göra – spring snabbt som attan därifrån! Själva flykten sker automatiskt och det enda man behöver koncentrera sig på är att hoppa vid rätt tidpunkt. Farten ökar succesivt och medan hustaken susar förbi gäller det att utöver takhoppandet passa sig för de hinder som plötsligt dyker upp på skärmen. Att ha snabb reaktionsförmåga är ett måste. Och det är allt egentligen.

Också utseendemässigt känns spelet väldigt enkelt och Semi Secret har satsat på en stilren look där färgpaletten endast består av grått, vitt och svart. Man leker också med ”skakeffekter” (tänk kameran i Blair Witch Project) när arkitekturen faller sönder. Det ger en snygg kontrast till den enkla grafiken och sätter en modern prägel på det hela. Mest påtagligt är det där suget efter att få spela ”bara en gång till” som infinner sig ständigt. Kort och gott är Canabalt en intensiv, fartfylld men framförallt extremt beroendeframkallande liten indiepärla perfekt anpassad efter plattformen.

Canabalt kostar 22 kronor på App Store.

Ett hett tips! Om man inte är i behov av att spela Canabalt bärbart kan man pallra sig till utvecklarens hemsida och spela det där direkt i webläsaren gratis.

Går det att mjölka en spelserie i indievärlden? Man kan nästan få känslan av det när man ser hur många titlar Jesse Venbrux’s klämt ur sig när det gäller sin egna Karoshi-serie. Dock med en viss skillnad om man jämför med den vanliga formen av mjölkning, spelen är gratis.

Konceptet är genialiskt. Istället för att som i ett traditionellt spel där man ska klara banan för att ta sig vidare, krävs det här att man begår självmord för att inte klara banan. En omvänd speldesign som erbjuder något nytt. Sättet man gör detta på är stundtals så smart och roligt att man häpnar. En serie värd att uppleva om du som jag gillar spel där saker och ting inte spelas som man förväntar sig att det ska spelas.

Spelen rankade:
1. Karoshi 2.0
2. Super Karoshi (flash)
3. Karoshi: Suicide Salaryman (flash)
4. Karoshi
5. Karoshi Factory

Metroid Prime 2D

Vad?
Inte helt förvånande med tanke på namnet ett försök till att överföra det tredimensionella Gamecube-spelet till två dimensioner.

Potential
Eftersom spelet för tillfället ligger på is och den släppta demon inte har övertygat så ser det lite mörkt ut för projektet just nu. Ett nytt team har dock plockat upp spelet igen och använder en ny moddad Super Metroid-grafikmotor. Mer info än så har dock inte dykt upp.

Chans att bli färdigutvecklat
Extremt små.

Hype
12 3 45678910

Project AM2R

Vad?
Ett upphottat Metroid II i samma skrud som Zero Mission.

Potential
Verkar riktigt lovande. Känns redan väldigt genomtänkt och konceptet med att låna grafiken gör det troligen mer lättarbetat. Två demoversioner har släppts och lovar gott.

Chans att bli färdigutvecklat
Hyffsad.

Hype
1234567 8 910

SR-388

Vad?
Återigen ett omarbetat Metroid II men här med fler nya ändringar och ett utseende mer likt det från Super Metroid.

Potential
Enorm. Ambitionerna med spelet är höga och Samus har till och med fått nya rörelser samt nya bossar att tampas med i denna makeover.

Chans att bli färdigutvecklat
Svårbedömt. Projektet känns lite väl ambitiöst. Det har dessutom varit oroväckande tyst kring det en längre stund.

Hype
12345678 9 10

Metroid Subzero

Vad?
Ingen egentlig remake utan snarare ett fan game med fokus på scanning och att kunna sikta fritt.

Potential
Ser inte särskilt spännande ut i sitt nuvarande stadie men kan överraska.

Chans att bli färdigutvecklat
Inte så stor. På sajten har det varit knäpptyst länge nu.

Hype
1234 5 678910

Jag är knappast först med att tipsa om Time Fcuk men efter att precis ha spelat igenom det så är det svårt att låta det passera obemärkt förbi utan att åtminstone ha lämnat en liten textrad om det. För fler texter om Time Fcuk rekommenderas Tommy Rydling och Michael Gill’s artiklar.

Time Fcuk är ett klurigt plattformspusselspel i pixlig retrostil. Varje bana är uppbyggd av olika lager och genom att skifta lager byter nivåerna utseende. Där marken tidigare bestod av vassa spikar förvandlas de med ett knapptryck istället till en säker plattform och vice versa. I en liten monitor bredvid sitter en framtidsversion av dig själv. Han är visserligen bara tjugo minuter äldre med lyckas ändå ständigt dumförklara varenda steg du tar. En otrevlig men kul och ovanlig sidekick.

Time Fcuk är en välgjord och atmosfärisk indiepärla du inte får missa om du gillar spel som går lite utanför ramarna. Problemlösningen är smart och inramningen är superb. Spelet är dessutom gratis och går att spela direkt i din webläsare här.

Att SpeedRunGames sneglat mer än en gång på Valve’s Portal råder det ingen tvekan om. I det här fallet är portalgeväret utbytt mot en lasergripklo men premissen är densamma, pussla dig fram genom att använda ditt vapen i avskalade 3D-miljöer. Det handlar mycket om tajming och halsbrytande manövrar vid exakt rätt ögonblick. Me like.

Det enda som talar emot Grappling Hook är spelets längd som klockar in på ynka 1 1/2-2 timmar i förhållande till det, i mitt tycke saftiga priset. För ca 150 spänn kan man köpa mycket indiegodis nu för tiden och även om spelet är en riktig höjdare så hade det mått bättre av en billigare prislapp. 5 av de 22 banorna finns dock tillgängliga via en demo och är man sugen på mer efter det får man avgöra om priset är befogat eller inte.

Machinarium kommer till i princip alla nedladdningstjänster värda namnet i Oktober och om man är det minsta intresserad av äventyrsgenren bör man ge Amanita Design de futtiga 114 kronor de begär för spelet på studs. Vill du testa demon först finns den att ladda ner här.

Linus Josephson kan mer än att designa hemsidor åt Radio Speltorsk, han är spelutvecklare också. 2007 släppte Linus och Anders Adlén den första delen om filuren Susu, som kan liknas vid Linus på linjen om man kisar tillräckligt mycket med ögonen, och hans jakt på mjölk. Maziwa, som spelet kallas, bjuder på ett klassiskt peka-och-klicka-upplägg och hämtar designmässigt inspiration från spel som Samorost.

Jag råkar dessutom veta att den andra delen numera är på gång. Åtminstone ligger det i idéstadiet. Vågar man hoppas på ett lite längre äventyr den här gången?

Spela Maziwa här.

Känner du ibland ett behov av att ratta nakna män som cyklar omkring i iskalla vinterlandskap?

Då kanske Icycle är spelet för dig. Även om det inte är något substitut till Trials HD så är det ett skojigt tidsfördriv. Presentationen är stabil och trots att spel av större intresse ligger bredvid och pockar på uppmärksamheten så har jag haft svårt att slita mig från denna charmiga bagatell.

Samla såpbubblor, akta dig för sylvassa istappar och fallande klippblock medan du trampar dig fram på din lilla cykel. Thats it. Ibland räcker det så.

Spela Icycle här.