På allmän begäran (eller åtminstone från Pixelviking) tänkte jag dela med mig av mitt nuvarande spelbibliotek på min äppellur. Faktum är att jag köpt många fler spel än de nedan men det känns redan rätt overkill som det ser ut just nu. I ärlighetens namn består inte ens min hyggligt utsållade spelsamling bara av guldklimpar men det mesta är spelvärt enligt min mening.
Fråga gärna om det är nåt spel ni undrar över!
Erik Svedäng har många ögon på sig sedan han förra året tog hem det mest prestigefulla priset en oberoende spelutvecklare kan vinna – Seumas McNally Grand Prize på IGF, med Blueberry Garden. Nu har han tagit hjälp av multitalangen Niklas Åkerblad för att leverera ännu ett spel som väcker upptäckarlusta.
Kometen är på samma sätt som Blueberry Garden en svårdefinierad historia. Man kan hävda att det inte är ett regelrätt spel även om det finns mål, inte solklara, men de finns där. Man kan ”klara” spelet. Det Kometen framförallt är och försöker vara är en upplevelse som man själv väljer hur man vill uppleva.
Det är inte ett spel alla kan ta till sig och uppskatta, precis som i fallet med Blueberry Garden, kanske i ännu större grad den här gången rent utav. Men med en visuell stil och en stillsam musikbild som närmast frambringar en meditativ känsla är jag glad att jag tog mig tid till att upptäcka ett verk jag inte upplevt tio gånger tidigare.
Man kan klaga på att det är en aning innehållslöst och man kan ifrågasätta den bristande variationen men Kometen är framförallt ett annorlunda och närmast poetiskt spel som handlar om att uppleva, utforska och upptäcka.
Det är väl ingen hemlighet att jag är väldigt förtjust i Nicklas ”Nifflas” Nygren och hans spelskapelser. Förälskelsen började med Knytt och fortsatte med Knytt Stories. Men den växte sig kanske allra störst i ett spel som låter vänta på sig innan jag i fjol blev golvad av fantastiska Saira.
Night Game, som det ursprungligen kallades (numera NightSky), skulle bli Nifflas första kommersiella spel, utvecklades till Wii’s nedladdningstjänst WiiWare och skulle distribueras av det amerikanska företaget Nicalis. På grund av okända anledningar har det gått grus i utgivningsmaskineriet och drygt ett år efter att spelet konstaterades vara helt klart och redo för lansering har det fortfarande inte dykt upp.
Med tanke på att spelet länge varit känt och av många efterlängtat var det väl bara en tidsfråga innan någon skulle plagiera den smått unika grafikstilen i kombination med spelupplägget. Trundle är nämligen inget annat än en skamlös kopia av Nifflas försenade verk. Det ser ut som NightSky, det spelas som NightSky och det låter som, just det, NightSky.
Men även om det mesta är snott och trots att det är en klon, är det ett väldigt bra spel. Kanske på grund av att Nifflas koncept är kalkylerat i minsta detalj och det per automatik gör det till en angenäm spelupplevelse.
Det rör sig om en klassisk bollrullare där man löser pussel och plattformshoppar fram, skärm efter skärm. Den visuella stilen, med silhuetter mot en mörk bakgrund, mekaniska konstruktioner och utomjordisk vegetation, är oavsett original eller plagiat, vansinnigt stämningsfull. Fysikpusselmomenten är smarta och varierade men saknar det där lilla extra. Bandesignen är kanske inte så perfekt balanserad som man hade förväntat sig att den skulle vara om spelet var utvecklat av en större, mer erfaren studio eller person.
Om man som jag fortfarande väntar på NightSky kan man släcka den värsta törsten med Trundle. Jag har visserligen inte spelat Nifflas spel men anar att detta, på de flesta sätt, är en portabel version av nyss nämnda spel. Det är dessutom helt gratis att ladda hem.
Trundle
NightSky
Ijumpman är en Indiedoftande pusselplattformare som överraskar med många finurliga inslag. Tittar man på skärmdumpar ser det kanske allra mest ut som ett gammalt C64-spel men så fort man börjar spela inser man att det trots sin retrolook är ett modernt och genomtänkt litet spel.
Varje nivå består av ett rörligt lager och ligger som en förgrund placerad över kommande banor vilket ger en cool 3D-effekt. Man kan med andra ord se vad som komma skall i bakgrunden. Målet består av att man ska ta sig till nivåns ”exit”-skylt som teleporterar den spartanskt illustrerade karaktären till nästa nivå och längre in i skärmen.
För att göra detta sveper man med fingret på skärmen för att röra figuren men man måste dessutom tilta maskinen åt olika håll för att komplettera fingerviftandet. Det låter klumpigt men fungerar överraskande bra. Beroende på hur du vrider din Iphone/Ipod/Ipad (?) påverkas gravitationen. Upp blir ner, vänster blir höger och så vidare. Gubben känns dock lite fladdrig och jag hade gärna sett att styrningen upplevts som mer stabil.
Musiken består av stämningshöjande ambientelectro och passar ypperligt in. Alla dessa små beståndsdelar bildar en välavvägd enhet och allt från den stilistiska grafiken till den innovativa rörelsekontrollen bidrar till en varierad upplevelse med djup.
Det känns nästan onödigt att tipsa om Plants vs. Zombies. Allt Popcap spottar ur sig blir automatiskt en succé oavsett om jag tipsar eller inte (outgrundligt nog). Dessutom visste vi redan innan iPhonekonverteringen att det är ett fantastiskt spel på PC och att det skulle mycket till för att det fortfarande inte skulle vara det på äppletelefonen. Även om små bitar skalats bort i den här versionen är alltid portabelt att föredra när det kommer till den här typen av casualspel.
Genren ”Tower Defence” gör sig oerhört bra till just iPhone och Plants vs. Zombies är inget undantag. Vad som verkar bli en en resa helt utan tuggmotstånd till en början erbjuder både taktik och ett spelmekaniskt djup senare i spelet. Dessutom är Popcap oerhört duktiga på att belöna spelaren med nya roliga föremål hela tiden. Man fullkomligt bombarderas med användbara växter och hjälpdon i kampen mot blodtörstiga zombies.
De taktiska elementen visar sig i hur man bäst skyddar sig mot de anstormande hjärnätarna. Som vi vet behöver växter solljus och genom att balansera plantagen mellan solproducerande blommor och de mer mordiska växterna når man framgång. Olika sorters zombies tacklas med unika växter eller en genomtänkt kombination av flera. En stavhoppande levande död stoppas effektivt av en potatismur, som han måste hoppa över, för att sedan sprängas i bitar av en exploderande bombblomma för att nämna ett exempel.
Faktum är att jag tänkt att skriva om spelet långt tidigare men eftersom min annars så spelskygga flickvän och sambo kidnappat min iPhone på kvällarna för att få spela just Plants vs. Zombies har jag inte hunnit spela tillräckligt förrän nu. Det om nåt är ett gott betyg och dessutom ett bevis på att Popcap återigen gjort ett spel som tilltalar de flesta.
Köp på App Store för 22 kronor.
Senaste kommentarer