Radio Speltorsk

Under spelhistorien har det kommit och gått många huvudkaraktärer. Ibland har de vuxit till megastjärnor som Mario, Sonic eller Master Chief. Ibland har de likt barnstjärnor falnat efter ett eller två spel, vilket får en att fundera ”vad hände egentligen”? För att ta reda på detta har jag grävt i spelarkiven och letat upp mer eller mindre bortglömda spelkaraktärer i bloggserien ”Var tog de vägen?”.

På 80-talet var det inne med fantasyfilmer som hade antingen en halvnaken krigarkvinna eller en muskulös barbar i huvudrollen. Filmer som ”Conan barbaren”, ”Red Sonja” och ”Krull” blev alla riktiga kultklassiker, även om manuset aldrig var något att hänga i julgranen. Därför var det nog många som blev lite lurade när de plockade ner spelet Wizards & Warriors till NES från hyllan i den lokala leksaksbutiken. Framsidan föreställer en bararmad krigare som svingar ett mäktigt svärd mot en hord monster. Vad man fick i spelet var i själva verket en man i helrustning vid namn Kuros. Han svingar fortfarande ett svärd, men man får aldrig se hur han ser ut under själva rustningen.

Oavsett vad om man tycker att man blivit sviken på konfettin eller inte, så har Kuros ett uppdrag att utföra. Att skydda kungadömet Elrond och rädda damer i nöd från den onda magikern Malkil. Fyra spel släpptes i serien och i varje spel var det samma antagonist. I det första spelet handlar det mest om att ta sig igenom åtta olika världar och samla ett antal juveler för att muta en väktare i slutet av banan och därefter besegra banans slutboss. Efter varje seger blir en adelsdam räddad och ytterligare en del av Elrond kan andas ut för att de återfått en av de fagraste kvinnorna i världen. Tillslut står Kuros öga mot öga med magikern själv. Efter en mäktig slutstrid, i alla fall i NES-mått, är Malkil besegrad och hela världen räddad. Tills uppföljaren dök upp så klart.

Uppföljaren fick titeln ”Ironsword: Wizards & Warriors II” och är det enda spelet i serien som inte inleder med huvudtiteln. Denna gång letar Kuros efter ett magiskt svärd som behövs för att besegra Malkil. För att få svärdet är han tvungen att besegra de fyra elementen, jord, vind, eld och vatten. Efter att fått tag i svärdet måste han besegra elementen än en gång för att omintetgöra Malkil. Värt att nämna är att den kända italiensk modellen Fabio fått äran att spänna musklerna på kartongen till spelet. Självfallet ser inte Kuros ut som Fabio i själva spelet, utan återigen dragit på sig sin helrustning.

Efter det gör Kuros en litet skutt över till Game Boy i spelet ”Wizard & Warriors Chapter X: The Fortress of Fear” för att kämpa sig igenom ett skräckfylld fort och återigen (surprise, surprise!) spöa skiten ur Malkil. Han är allt en seg jäkel den där magikern. Märk väl att spelet inte riktigt räknas in i huvudserien, då Malkil i slutet av ”Ironsword” lyckas fly och tanken är att historien från andra spelet ska leda direkt till ”Wizards & Warriors III – Kuros: Visions of Power”.

Efter tre spel som liknar varandra väldigt mycket i upplägg så väljer spelskaparna att utöka Kuros egenskaper. Genom ett betydligt friare upplägg där Kuros kan återbesöka alla platser han besöker, finns möjligheten att skaffa sig erfarenhet inom andra yrken än krigare. Kuros får möjligheten att gå med i olika gillen vilket leder till att han även blir en mästertjuv och magiker. När Malkil flydde från Kuros i andra spelet i serien, tar han sin flykt till staden Piedup. Väl på plats maskerar han sig som Kung James och tar plats på tronen genom att tillfångata den rättmätige konungen. Med hjälp av sina nya förmågar kan Kuros återigen rädda en massa prinsessor och samla de kejserliga juvelerna för att kunna öppna den hemliga dörren till Malkils tillhåll.

När Malkil äntligen är besegrad för sista gången (eller?) så använder den ondskefulla magikern sina sista krafter till att öppna en dimensionsportal och kasta Kuros framåt i tiden. Det är det sista vi får se av vår hjälte. Så nu står Elrond där, utan sin trogna Kuros. Vem ska nu hjälpa landet mot mörkrets krafter? Var har Kuros egentligen hamnat? Vilka faror lurar år 2191?

Sista spelet släpptes i Europa 1993, sedan dess är det ingen som vet vad som hänt Kuros. Jag misstänker att Rare fortfarande äger rättigheterna och det kanske vore på tiden att han får göra sitt återtåg till spelvärlden. Det vore spännande med ett äventyrsspel där man får följa Kuros kamp att återkomma till sin egna värld. Eller följa hans äventyr i Elrond år 2191. Blanda lite sci-fi och fantasy. Skulle antagligen bli lite som He-Man var.

Kuros var även medlem i supergruppen ”The Power Team”. En tecknad serie där Acclaim red på Kapten N:s popularitet. Fast istället för att en spelälskande pojke hamnar i spelvärlden, så är det en pojke som på något sätt lyckas överföra sina favoritkaraktärer till vår värld. Även denna gång porträtterades Kuros som en halvnaken barbar, istället för en krigare med helrustning.

Denna text publicerades första gången på Onlajn.se den 24 november 2010.

Under spelhistorien har det kommit och gått många huvudkaraktärer. Ibland har de vuxit till megastjärnor som Mario, Sonic eller Master Chief. Ibland har de likt barnstjärnor falnat efter ett eller två spel, och ibland funderar man ”vad hände egentligen”? I denna kommande bloggserie tänkte jag försöka lyfta fram spelfigurer som hade en storhetsperiod och sen bara försvann. Jag ger er ”Var tog de vägen?”

Det skulle gå sex år mellan att mediokra License to Kill och succén GoldenEye gick upp på biograferna. Efter andra James Bond-filmen med Timothy Dalton i huvudrollen så kändes hela bondkonceptet lite på dekis. Ändå lyckades Vectordean Ltd och Millenium Interactive göra sig en hacka på den smått bisarra parodin James Pond. En agentfisk som är anställd av brittiska underrättelsetjänsten för att övervaka världens hav från ondska och speciellt då Doctor Maybe. Spelet släpptes först till Amiga och Atari, men portades ganska snart till bland annat Mega Drive. Det var inte bara namnet på den muterade fisken som parodierade James Bond, även banorna fick namn som ”License to Bubble” och ”The Fish with the Golden Bar”. Banorna var ganska varierade och gick ut på att till exempel rädda fängslade krabbor, spränga oljeriggar och hitta gömda guldtackor.

James Pond fick även uppföljare, där James Pond 2: Codename Robocod troligtvis är det mest kända. Återigen hade Doctor Maybe varit framme och denna gång tagit över jultomtens verkstad och gjort om det till ett nästintill ointagligt fort. Hur många minns inte bland annat Richard Josephs omgjorda Robocoplåt från spelet? Robocod har även i efterhand släppts till Nintendo DS, vilket lett att en yngre generation av gamers fått ta del av denna lilla pärla.

James Pond hann även med att göra en liten avstickare i det lekfyllda spelet The Aquatic Games innan tredje spelet i serien. En Track & Field kopia med halvmysko grenar som skulle likna riktiga friidrottsgrenar.

Det sista spelet i serien, James Pond 3: Operation Starfish, blev aldrig en lika stor framgång som sina två föregångare. Doctor Maybe har denna gång gjort en bas på månen från vilken han tänkte skapa ett monopol på all ost i världen. Ett spel som visserligen fick god kritik, men sålde betydligt sämre än sina två föregångare.

Efter 1993 har det varit slutbubblat för den legendariska fisken. Troligtvis fick Electronics Arts kalla fötter när de fick se försäljningssiffrorna djupdyka (hoho) efter det tredje spelet i serien. 2006 fick han dock det ärofyllda uppdraget att arbeta åt Thames Water, där han undervisade i hur vattnet från Themsen forsar genom reningsverken för att tillslut släcka törsten hos hundratusentals Londonbor. Det känns som ett tragiskt slut på en ganska intressant och fyndig liten agent. Vad som hände sen vet bara Poseidon. En sak kan man dock vara säker på: James Pond will return (insert James Bond theme).

Texten publicerades första gången på Onlajn.se den 16 november 2010. Sedan dess har James Pond återuppstått på Iphone i form av James Pond in the Deathly Shallows. Tyvärr har det ganska usel kontroll och lånar musik ifrån det första och andra spelet i serien.

Efter att lyssnat på Andreas och Sebastians medverkan i Retroresan började jag fundera på vad som egentligen kan räknas som retro? Läser man på wikipedia verkar de flesta vara överens om att det handlar om gamla konsolerna från 80-talet och bakåt. Men läser man diverse spelforum verkar åsikterna gå isär. Vissa anser att det handlar om två dimensioner mot tre dimensioner, medan andra mer ser till vilken generation spelkonsoler tillhör.

Bland musik, konst, bilar och framför allt kläder handlar retro om att något gammalt har blivit populärt igen. Som t ex kläder ifrån 70-talet, eller att biltillverkare sneglar på gamla modeller för att återskapa liknande utseende. Om det skulle överföras till spelvärlden borde väl retro i den rätta bemärkelsen vara spel som t ex Mega Man 9, Bit. Trip Runner och 3D Dot Game Heroes? Spel som flörtar med 8-bit och 16-bit eran. Spel som enligt wikipedia anses vara ”modern retro”.

Eftersom spelindustrin fortfarande är så pass ung tycker jag att de är svårt att dra en gräns för när ett spel blivit retro. Att påstå att de gamla pixliga spelen är retro och att 3D-spel inte är det känns också underligt. Skulle spel från Playstation 1 eller Saturn-eran inte vara retro? Finns det dessutom olika grader av retro? Är Space Invaders mer retro än Super Mario World?

Hur skulle du definiera retro?

Historien formar framtiden. Var spelbranschen är idag, och vart den är på väg, är en direkt konsekvens av allt som skett dessförinnan. De gångna tio åren har sett giganters uppgång och fall, revolutioner som förändrat vårt sätt att se på tv-spel och satt trender som än idag präglar mediets utveckling. Så följ med oss när vi minns de milstolpar som fört oss dit vi är idag.

År 2009
Trots flertalet starka spelreleaser i sig föreföll 2009 lite som ett misslyckandets år, åtminstone om man tar extra hänsyn till vår lokala svenska marknad. Spelstudion Grin som varit på frammarsch, och under en period var Sveriges största, lades hastigt och olustigt ner, och knappt hade vi hämtat oss från det innan den anrika speltidningen Super Play råkade ut för samma dystra öde. På ett globalare plan möttes Sonys PSP Go med kalla handen av de flesta och visade att allt inte per automatik blev framgångsrikt bara för att det byggde på digital distribution.

Men det var faktiskt ytterligare en institution i spelvärlden som fick en officiell nedläggning, nämligen 3D Realms evighetsprojekt Duke Nukem Forever. Efter tolv års utveckling – eller brist på detsamma – var det äntligen slut på den osannolika sagan som sedan länge fått den tidigare hackkycklingen Daikatana att framstå som lyckad i jämförelse. Men vissa ljusglimtar gick ändå att ana. Efter två väldigt nedtonade år tog sig världens största spelmässa E3 i kragen och började återigen närma sig det galna spektakel som präglat spelmedia under början av 00-talet. Som helhet visade sig branschen också klara sig bättre än nästan någon annan i den ekonomiska recession som drabbat världen och ur en ren konsumentsynpunkt var det svårt att vara missnöjd med årets utbud.

Och där är vi nu. I de första stapplande stegen av 10-talet.

Historien formar framtiden. Var spelbranschen är idag, och vart den är på väg, är en direkt konsekvens av allt som skett dessförinnan. De gångna tio åren har sett giganters uppgång och fall, revolutioner som förändrat vårt sätt att se på tv-spel och satt trender som än idag präglar mediets utveckling. Så följ med oss när vi minns de milstolpar som fört oss dit vi är idag.

År 2008
År 2008 skakades flera invanda mönster upp. Electronic Arts ändrade riktning från enbart uppföljare och licensspel och lanserade tre helt nya spelserier under året, Army of Two, Dead Space och Mirror’s Edge. Det nybildade Activision Blizzard gjorde istället tvärtom, och slängde ut titlar som Brütal Legend till förmån för mer beprövade koncept. I och med att de dessutom tagit över rollen som världens största speldistributör utropades de omedelbart till det ”nya EA” och även om företagets vd Bobby Kotick gjort sig till ovän med nästan alla tv-spelare på planeten via uttalanden som ”mitt mål är att utrota allt som är kul med spelutveckling” så blomstrar företaget marknadsmässigt tack vare urstarka titlar som World of Warcraft, Modern Warfare och Guitar Hero.

Det blev dock alltmer tydligt att plastskivor i butik långt ifrån var det enda sättet att sälja spel. Xbox Live Arcade fick sitt starkaste år någonsin via profiltitlar som Braid, medan Sonys och Nintendos alternativ även de visade framfötterna. På PC-fronten var digital distribution nu mer regel än undantag. En sista oväntad konkurrent var dock de som satsade hårdast på Internetbaserad spelförsäljning. Apples succémobil Iphone öppnades under 2008 för tredjepartsutveckling, med en helt osannolik mängd spel som följd. Extremt billiga priser i kombination med en kapabel hårdvara gjorde nästan övernatt mobilspel mångfalt mer legitima än N-Gage lyckats med på åratal.