Under spelhistorien har det kommit och gått många huvudkaraktärer. Ibland har de vuxit till megastjärnor som Mario, Sonic eller Master Chief. Ibland har de likt barnstjärnor falnat efter ett eller två spel, vilket får en att fundera ”vad hände egentligen”? För att ta reda på detta har jag grävt i spelarkiven och letat upp mer eller mindre bortglömda spelkaraktärer i bloggserien ”Var tog de vägen?”.

På 80-talet var det inne med fantasyfilmer som hade antingen en halvnaken krigarkvinna eller en muskulös barbar i huvudrollen. Filmer som ”Conan barbaren”, ”Red Sonja” och ”Krull” blev alla riktiga kultklassiker, även om manuset aldrig var något att hänga i julgranen. Därför var det nog många som blev lite lurade när de plockade ner spelet Wizards & Warriors till NES från hyllan i den lokala leksaksbutiken. Framsidan föreställer en bararmad krigare som svingar ett mäktigt svärd mot en hord monster. Vad man fick i spelet var i själva verket en man i helrustning vid namn Kuros. Han svingar fortfarande ett svärd, men man får aldrig se hur han ser ut under själva rustningen.

Oavsett vad om man tycker att man blivit sviken på konfettin eller inte, så har Kuros ett uppdrag att utföra. Att skydda kungadömet Elrond och rädda damer i nöd från den onda magikern Malkil. Fyra spel släpptes i serien och i varje spel var det samma antagonist. I det första spelet handlar det mest om att ta sig igenom åtta olika världar och samla ett antal juveler för att muta en väktare i slutet av banan och därefter besegra banans slutboss. Efter varje seger blir en adelsdam räddad och ytterligare en del av Elrond kan andas ut för att de återfått en av de fagraste kvinnorna i världen. Tillslut står Kuros öga mot öga med magikern själv. Efter en mäktig slutstrid, i alla fall i NES-mått, är Malkil besegrad och hela världen räddad. Tills uppföljaren dök upp så klart.

Uppföljaren fick titeln ”Ironsword: Wizards & Warriors II” och är det enda spelet i serien som inte inleder med huvudtiteln. Denna gång letar Kuros efter ett magiskt svärd som behövs för att besegra Malkil. För att få svärdet är han tvungen att besegra de fyra elementen, jord, vind, eld och vatten. Efter att fått tag i svärdet måste han besegra elementen än en gång för att omintetgöra Malkil. Värt att nämna är att den kända italiensk modellen Fabio fått äran att spänna musklerna på kartongen till spelet. Självfallet ser inte Kuros ut som Fabio i själva spelet, utan återigen dragit på sig sin helrustning.

Efter det gör Kuros en litet skutt över till Game Boy i spelet ”Wizard & Warriors Chapter X: The Fortress of Fear” för att kämpa sig igenom ett skräckfylld fort och återigen (surprise, surprise!) spöa skiten ur Malkil. Han är allt en seg jäkel den där magikern. Märk väl att spelet inte riktigt räknas in i huvudserien, då Malkil i slutet av ”Ironsword” lyckas fly och tanken är att historien från andra spelet ska leda direkt till ”Wizards & Warriors III – Kuros: Visions of Power”.

Efter tre spel som liknar varandra väldigt mycket i upplägg så väljer spelskaparna att utöka Kuros egenskaper. Genom ett betydligt friare upplägg där Kuros kan återbesöka alla platser han besöker, finns möjligheten att skaffa sig erfarenhet inom andra yrken än krigare. Kuros får möjligheten att gå med i olika gillen vilket leder till att han även blir en mästertjuv och magiker. När Malkil flydde från Kuros i andra spelet i serien, tar han sin flykt till staden Piedup. Väl på plats maskerar han sig som Kung James och tar plats på tronen genom att tillfångata den rättmätige konungen. Med hjälp av sina nya förmågar kan Kuros återigen rädda en massa prinsessor och samla de kejserliga juvelerna för att kunna öppna den hemliga dörren till Malkils tillhåll.

När Malkil äntligen är besegrad för sista gången (eller?) så använder den ondskefulla magikern sina sista krafter till att öppna en dimensionsportal och kasta Kuros framåt i tiden. Det är det sista vi får se av vår hjälte. Så nu står Elrond där, utan sin trogna Kuros. Vem ska nu hjälpa landet mot mörkrets krafter? Var har Kuros egentligen hamnat? Vilka faror lurar år 2191?

Sista spelet släpptes i Europa 1993, sedan dess är det ingen som vet vad som hänt Kuros. Jag misstänker att Rare fortfarande äger rättigheterna och det kanske vore på tiden att han får göra sitt återtåg till spelvärlden. Det vore spännande med ett äventyrsspel där man får följa Kuros kamp att återkomma till sin egna värld. Eller följa hans äventyr i Elrond år 2191. Blanda lite sci-fi och fantasy. Skulle antagligen bli lite som He-Man var.

Kuros var även medlem i supergruppen ”The Power Team”. En tecknad serie där Acclaim red på Kapten N:s popularitet. Fast istället för att en spelälskande pojke hamnar i spelvärlden, så är det en pojke som på något sätt lyckas överföra sina favoritkaraktärer till vår värld. Även denna gång porträtterades Kuros som en halvnaken barbar, istället för en krigare med helrustning.

Denna text publicerades första gången på Onlajn.se den 24 november 2010.

Under spelhistorien har det kommit och gått många huvudkaraktärer. Ibland har de vuxit till megastjärnor som Mario, Sonic eller Master Chief. Ibland har de likt barnstjärnor falnat efter ett eller två spel, och ibland funderar man ”vad hände egentligen”? I denna kommande bloggserie tänkte jag försöka lyfta fram spelfigurer som hade en storhetsperiod och sen bara försvann. Jag ger er ”Var tog de vägen?”

Det skulle gå sex år mellan att mediokra License to Kill och succén GoldenEye gick upp på biograferna. Efter andra James Bond-filmen med Timothy Dalton i huvudrollen så kändes hela bondkonceptet lite på dekis. Ändå lyckades Vectordean Ltd och Millenium Interactive göra sig en hacka på den smått bisarra parodin James Pond. En agentfisk som är anställd av brittiska underrättelsetjänsten för att övervaka världens hav från ondska och speciellt då Doctor Maybe. Spelet släpptes först till Amiga och Atari, men portades ganska snart till bland annat Mega Drive. Det var inte bara namnet på den muterade fisken som parodierade James Bond, även banorna fick namn som ”License to Bubble” och ”The Fish with the Golden Bar”. Banorna var ganska varierade och gick ut på att till exempel rädda fängslade krabbor, spränga oljeriggar och hitta gömda guldtackor.

James Pond fick även uppföljare, där James Pond 2: Codename Robocod troligtvis är det mest kända. Återigen hade Doctor Maybe varit framme och denna gång tagit över jultomtens verkstad och gjort om det till ett nästintill ointagligt fort. Hur många minns inte bland annat Richard Josephs omgjorda Robocoplåt från spelet? Robocod har även i efterhand släppts till Nintendo DS, vilket lett att en yngre generation av gamers fått ta del av denna lilla pärla.

James Pond hann även med att göra en liten avstickare i det lekfyllda spelet The Aquatic Games innan tredje spelet i serien. En Track & Field kopia med halvmysko grenar som skulle likna riktiga friidrottsgrenar.

Det sista spelet i serien, James Pond 3: Operation Starfish, blev aldrig en lika stor framgång som sina två föregångare. Doctor Maybe har denna gång gjort en bas på månen från vilken han tänkte skapa ett monopol på all ost i världen. Ett spel som visserligen fick god kritik, men sålde betydligt sämre än sina två föregångare.

Efter 1993 har det varit slutbubblat för den legendariska fisken. Troligtvis fick Electronics Arts kalla fötter när de fick se försäljningssiffrorna djupdyka (hoho) efter det tredje spelet i serien. 2006 fick han dock det ärofyllda uppdraget att arbeta åt Thames Water, där han undervisade i hur vattnet från Themsen forsar genom reningsverken för att tillslut släcka törsten hos hundratusentals Londonbor. Det känns som ett tragiskt slut på en ganska intressant och fyndig liten agent. Vad som hände sen vet bara Poseidon. En sak kan man dock vara säker på: James Pond will return (insert James Bond theme).

Texten publicerades första gången på Onlajn.se den 16 november 2010. Sedan dess har James Pond återuppstått på Iphone i form av James Pond in the Deathly Shallows. Tyvärr har det ganska usel kontroll och lånar musik ifrån det första och andra spelet i serien.

Efter att lyssnat på Andreas och Sebastians medverkan i Retroresan började jag fundera på vad som egentligen kan räknas som retro? Läser man på wikipedia verkar de flesta vara överens om att det handlar om gamla konsolerna från 80-talet och bakåt. Men läser man diverse spelforum verkar åsikterna gå isär. Vissa anser att det handlar om två dimensioner mot tre dimensioner, medan andra mer ser till vilken generation spelkonsoler tillhör.

Bland musik, konst, bilar och framför allt kläder handlar retro om att något gammalt har blivit populärt igen. Som t ex kläder ifrån 70-talet, eller att biltillverkare sneglar på gamla modeller för att återskapa liknande utseende. Om det skulle överföras till spelvärlden borde väl retro i den rätta bemärkelsen vara spel som t ex Mega Man 9, Bit. Trip Runner och 3D Dot Game Heroes? Spel som flörtar med 8-bit och 16-bit eran. Spel som enligt wikipedia anses vara ”modern retro”.

Eftersom spelindustrin fortfarande är så pass ung tycker jag att de är svårt att dra en gräns för när ett spel blivit retro. Att påstå att de gamla pixliga spelen är retro och att 3D-spel inte är det känns också underligt. Skulle spel från Playstation 1 eller Saturn-eran inte vara retro? Finns det dessutom olika grader av retro? Är Space Invaders mer retro än Super Mario World?

Hur skulle du definiera retro?

År 2009
Trots flertalet starka spelreleaser i sig föreföll 2009 lite som ett misslyckandets år, åtminstone om man tar extra hänsyn till vår lokala svenska marknad. Spelstudion Grin som varit på frammarsch, och under en period var Sveriges största, lades hastigt och olustigt ner, och knappt hade vi hämtat oss från det innan den anrika speltidningen Super Play råkade ut för samma dystra öde. På ett globalare plan möttes Sonys PSP Go med kalla handen av de flesta och visade att allt inte per automatik blev framgångsrikt bara för att det byggde på digital distribution.

Men det var faktiskt ytterligare en institution i spelvärlden som fick en officiell nedläggning, nämligen 3D Realms evighetsprojekt Duke Nukem Forever. Efter tolv års utveckling – eller brist på detsamma – var det äntligen slut på den osannolika sagan som sedan länge fått den tidigare hackkycklingen Daikatana att framstå som lyckad i jämförelse. Men vissa ljusglimtar gick ändå att ana. Efter två väldigt nedtonade år tog sig världens största spelmässa E3 i kragen och började återigen närma sig det galna spektakel som präglat spelmedia under början av 00-talet. Som helhet visade sig branschen också klara sig bättre än nästan någon annan i den ekonomiska recession som drabbat världen och ur en ren konsumentsynpunkt var det svårt att vara missnöjd med årets utbud.

Och där är vi nu. I de första stapplande stegen av 10-talet.

År 2008
År 2008 skakades flera invanda mönster upp. Electronic Arts ändrade riktning från enbart uppföljare och licensspel och lanserade tre helt nya spelserier under året, Army of Two, Dead Space och Mirror’s Edge. Det nybildade Activision Blizzard gjorde istället tvärtom, och slängde ut titlar som Brütal Legend till förmån för mer beprövade koncept. I och med att de dessutom tagit över rollen som världens största speldistributör utropades de omedelbart till det ”nya EA” och även om företagets vd Bobby Kotick gjort sig till ovän med nästan alla tv-spelare på planeten via uttalanden som ”mitt mål är att utrota allt som är kul med spelutveckling” så blomstrar företaget marknadsmässigt tack vare urstarka titlar som World of Warcraft, Modern Warfare och Guitar Hero.

Det blev dock alltmer tydligt att plastskivor i butik långt ifrån var det enda sättet att sälja spel. Xbox Live Arcade fick sitt starkaste år någonsin via profiltitlar som Braid, medan Sonys och Nintendos alternativ även de visade framfötterna. På PC-fronten var digital distribution nu mer regel än undantag. En sista oväntad konkurrent var dock de som satsade hårdast på Internetbaserad spelförsäljning. Apples succémobil Iphone öppnades under 2008 för tredjepartsutveckling, med en helt osannolik mängd spel som följd. Extremt billiga priser i kombination med en kapabel hårdvara gjorde nästan övernatt mobilspel mångfalt mer legitima än N-Gage lyckats med på åratal.

År 2007
Med ett års försprång hade Microsoft kopplat ett starkt grepp om marknaden, särskilt i Nordamerika och framför allt Playstation 3, som mest konkurrerade mot Xbox 360, föreföll svagt ute. En fruktansvärt dyr utvecklingskostnad (och lanseringspris!), förseningar, PR-blunders och Sonys rent allmänt svajiga ekonomi hade på kort tid kostat dem det järngrepp tidigare generationer av Playstation tagit om spelbranschen och det är först i skrivande stund som de kan anspela på annat än en tredjeplats i konsolracet. På basis av detta fick speldecenniets kanske mest inflytelserika man Ken Kutaragi kliva ned från sin roll som ledare för Sony Computer Entertainment Europe, mindre än ett halvår efter att Playstation 3 lanserats. Sony-ledningen hade helt enkelt tappat förtroendet för honom.

Men trots sina framgångar hade Microsoft egna problem. Det började bli mer och mer uppenbart att hårdvaran i Xbox 360 inte höll en acceptabel kvalitetsstandard och till slut var det ohållbart rent PR-mässigt för Microsoft att inte erkänna det. En massiv retroaktiv garantiförlängning räddade lite goodwill, men kostade dem samtidigt över en miljard dollar och all chans att för första gången göra vinst på Xbox-satsningen. Som salt i såren lyckades också deras klart profilstarkaste spelutvecklare Bungie bryta sig loss från Microsoft Game Studios och även om deras Halo 3 blev en stor framgång så fick det – och allt annat – se sig slaget av Call of Duty 4: Modern Warfare. Det var egentligen bara Nintendo som kunde konkurrera och med Wii precis som med Nintendo DS var det på helt andra premisser. Det nya Nintendo var en framgång ingen längre kunde tvivla på.

Att 3D är det nya svarta inom hemelektronikbranschen kan ju inte ha undgått någon, och framförallt med Nintendo 3DS gör det stort intåg även i spelvärlden. Men också Sony satsar på 3D och släppte häromdagen uppdaterade versioner av några olika PSN-spel. Längre framåt har vi bland annat Killzone 3 som även det har stöd för tekniken. Men det är ju inte första gången som 3D är superhett. Jag minns själv hur jag i början av 90-talet fick ta del av dåtidens framtid via Dactyl Nightmare på Gröna Lund i Stockholm och i samma veva var Nintendo som bekant också och nosade i de tredimensionella tassemarkerna. På den tiden var nomenklaturen dock Virtual Reality eller Cyberspace och hade framförallt sina rötter i det föregående decenniets skönlitterära fascination för ämnet som gjorts populärt av böcker och filmer som Neuromancer och Tron.

Nu när det är dags igen ser jag en unik möjlighet för spelmediet. Visst är det skittufft att se Avatar eller Killzone 3 i 3D, men jag förstår ändå de som avskriver det hela som en gimmick. Det som utgör nyckeln till något mer intressant är spelbranschens andra trend – rörelsekänsliga kontroller. Något som i nio fall av tio annars mest brukats för omotiverade epilepsiimitationer kan i kombination med stereoskopisk 3D potentiellt leda till något riktigt coolt. Med ett par 3D-brillor på huvudet och en Playstation Move i näven ser man inte bara ut som en karaktär från en halvtaskig cyberspace-rulle, utan man är faktiskt också ganska nära den upplevelse som som sci-fi-författarna fantiserade om.

Att fysiskt kunna interagera med inbillade objekt i en tredimensionell värld låter antingen som om man tagit någon whisky för mycket eller är på ett holodeck från Star Trek. Ett jävla holodeck i vardagsrummet känns faktiskt ganska episkt. Vad som framförallt saknas för att göra illusionen komplett är väl dock själva fysikaliteten, att kunna röra vid föremål och känna dem. Men ändå, ganska nära! Och den sista pusselbiten är kanske inte så långt bort som man kan tro…

År 2006
Att förhindra piratkopiering hade länge varit av hög prioritet för utgivarna och framför allt på PC-fronten började snaran dras åt. Det mest drakoniska kopieringsskyddet var Starforce och även om det ansågs som ett av de ”säkrare” alternativen så anklagades det också för att slöa ner datorn och kompromettera dess säkerhet och stabilitet. När den inflytelserika bloggen Boingboing kallade Starforce för malware träffade skiten den proverbiala fläkten. Starforce viftade med stämningsbrev medan missnöjda spelare å sin sida startade en av få framgångsrika Internetbojkotter mot spel som nyttjade det systemet. När dammet väl lagt sig hade Starforces mest inflytelserika kund, UbiSoft, bestämt sig för att övergå till andra kopieringsskydd.

Med en allt mer uppkopplad publik började onlineaktivering bli en mer acceptabel metod, men samtidigt kan man undra om det inte var lite av en pyrrhusseger för de inbitna PC-spelarna. Vad gäller traditionella stortitlar har fokusen flyttats över alltmer mot konsol under 00-talets gång och oförmågan att skydda sig mot piratkopiering får anses vara åtminstone en del av orsaken. Ett annat bidragande steg i den utvecklingen skedde förstås mot slutet av året, när den nuvarande konsolgenerationstrion kompletterades med Wii och Playstation 3.

År 2004
År 2004 lade grunden till två otroligt viktiga onlineinitiativ som i princip på egen hand skulle komma att dominera hela andra halvan av 00-talet. Valve släppte efter sex svåra år äntligen uppföljaren till extremt hyllade Half-Life. Half-Life 2 blev om möjligt än mer hyllat än sin föregångare och pekades ut som ett exempel för framtida spel i genren. Men framförallt var det en trojansk häst för Valves onlinetjänst Steam som lanserats i tysthet året dessförinnan.

Trycket blev extremt stort på aktiveringsservrarna och sällan har väl något varit hatat så mycket som Steam när nyblivna Half-Life 2-ägare satt och svor för att de inte kunde använda sitt köpta spel. Men trots illvilja lyckades vågspelet, Steam var installerat hos miljontals spelare och allt eftersom det förbättrades förbyttes ilskan mot uppskattning. Idag är Steams onlinebutik och community-funktioner navet som hela PC-marknaden roterar kring medan Valve är en av plattformens två mest rosade spelutvecklare.

Senare samma år skulle den andra skon trilla ned när Blizzard lanserade World of Warcraft. Blizzard gjorde vad Blizzard gör och introducerade kanske inte så mycket nytt till genren, men förbättrade och förenklade på nästan samtliga plan tills det blev en så slipad produkt att det tilltalade en bredare publik än bara de allra mest inbitna nördarna. Eller ja, så slipat som ett onlinerollspel kan vara kanske, för likt de flesta dylika lanseringar var mycket i ett ofärdigt stadium och inloggningsköer var under en längre tid vanliga. World of Warcrafts fortsatta framgångar behöver egentligen inte ältas, men Blizzards tidigare meritlista till trots hade nog ingen kunna förvänta sig vilken gigant spelet skulle bli och det är fortfarande omöjligt att släppa ett spel i genren utan att försöka mäta sig med det. Hittills utan framgång.

En synnerligen intressant batalj tog också sin början detta år. Sony gjorde intåg på den bärbara spelmarknaden med sin PSP och Nintendos största kassako verkade nu för första gången på allvar hotad. De kontrade därmed med den betydligt mindre kraftfulla Nintendo DS, som av de flesta sågs som en förhalningsstrategi medan företaget arbetade fram den riktiga uppföljaren till Game Boy för att konkurrera med PSP. Som så många gånger tidigare skulle ”de flesta” med tiden visa sig ha ganska fel.

Den hårdaste killen jag visste när jag var ”liten” var Lobo. Jag stiftade först bekantskap med denne brutala antihjälte i serietidningen L.E.G.I.O.N. & Lobo. En tidning som dessvärre endast utkom i tre nummer 1992, men jag läste dem alla tills sidorna lossnade av slitage. Lobo var en oerhört mörk karaktär och inte på nåt vis lik de gamla vanliga DC Comics-hjältar man var van vid på den tiden. Han gick under epitetet ”rymdpsykopat” med all rätt. Serien var extremt våldsam och blod samt avslitna lemmar förekom i var och varannan bildruta. Därför med tanke på de senare årens många spelprotoganister med tveksam hjältegloria är det hög tid att man gör ett spel baserat på den psykotiska prisjägaren (även om det visserligen har gjorts försök tidigare).

Tänk dig ett spel i samma stil som God of War men med en hubbvärld, där man som den prisjägare man är åtar sig uppdrag för att håva in storkovan. För att transportera sig till de olika planeterna där uppdragen äger rum har man sin trogna svävarmotorcykel till hjälp. En gnutta rollspel och en stor del beat em up/hack ‘n slash med andra ord. Anlita Santa Monica Studios och Double Fine Productions så är saken biff. Licensspel behöver inte vara skit om grundmaterialet är bra och utvecklaren kompetent.

Som sagt, dekapiterade kroppsdelar hörde till vanligheterna i serien om Lobo.

Trots att serien om Lobo primärt handlade om överdrivet våld så fanns det ändå plats för humor och lustiga kommentarer. Det är där Tim Schafer och Double Fine kommer in med sin expertis. Även om hans senaste spel Brütal Legend visade prov på duglig spelmekanik var det berättandet som glänste. Och vi vet att de är solida på den punkten med spel som Grim Fandango och Psychonauts i bagaget. Det är just därför man bör ta hjälp av Santa Monica Studios som är oöverträffade när det kommer till episkt lemlästande. En klockren kombo för detta spel med andra ord.

För er som blivit nyfikna på Lobo finner mängder med allt från nördig till onödig fakta om honom här.

Finns det fler exempel på licenser som skulle passa bra som spel?

År 2003
Vid det här laget rådde det ingen tvekan om att Playstation 2 stod som hemmamarknadens överlägsna segrare, men samtidigt hade också en annan trend från denna konsolgeneration klart utkristalliserats. Även om exklusiva titlar fortfarande var extremt viktiga så fick konsoltillverkarna i allt större utsträckning börja stå för dem själva.

Ökade utvecklingskostnader i samband med konsolernas allt mer likriktade hårdvara gjorde att tredjepartsutvecklarna ofta såg ekonomiskt intresse i att släppa sina spel på flertalet plattformar och det var inte längre ovanligt att se samma spel på samtliga tre konsoler såväl som till PC. Till skillnad från tidigare generationer innebar det att även konsolkrigets förlorare kunde stoltsera med mer kompletta spelbibliotek än som varit brukligt vilket egentligen gynnade alla utom Sony.

Några andra som började upptäcka framgångens baksida var Rockstar. I februari 2003 försvarade sig en mordåtalad amerikansk 16-åring med att hans besatthet med Grand Theft Auto III varit orsaken till hans brott. Detta på inrådan av tv-spelshatande advokaten Jack Thompson som tillsammans med filmproducenten Uwe Boll – som släppte sin första anskrämliga spelbaserade film House of the Dead samma år – skulle komma att bli 2000-talets mest älskade hatobjekt för tv-spelare. Två ytterligare uppmärksammade mordfall skulle under årets gång peka ut Grand Theft Auto som en bidragande faktor för våldsdåden och moralpaniken var nu uppe i höjder som inte hade skådats sedan Mortal Kombat.

I och med att Andreas skrev om att handlingen i spel har fått sig ett uppsving kom jag och tänka på lite äldre tankar som jag hade för något år sedan när jag fortfarande skrev för Pricerunners spelblogg. Hur handlingen i spel skulle kunna få stort genomslag i form av episodindelade spel. Här gör jag en jämförelse med film och tv-serievärlden.

Även om jag gillar att kolla på film så föredrar jag trots allt tv-serier. Både serier i följetongsform, som Lost eller Heroes och serier där varje avsnitt har ett specifikt slut som C.S.I eller My Name is Earl (förutom när de har dubbelavsnitt eller liknande). I serier hinner du dessutom lära känna karaktärerna bättre och få ett annat djup än i filmer. Spel lider lite av samma problem. Visserligen hinner du få en ganska bra inblick i en karaktärs liv när det handlar om ett RPG med en speltid på 40 timmar, men du får sällan se dem brottas med sina vardagliga bestyr. Det är även därför jag gillar episodindelade spel. Som till exempel Sam & Max, Strong Bad, Siren: Blood Curse och kommande Sonic the Hedgehog 4. För ibland har man helt enkelt inte tid att spela ett långt spel.

Dessa spel är till stor del utformade som en tv-serie, där du själv väljer om du vill endast köpa en episod eller fler samtidigt. I vissa fall är varje episod fristående som i Sam & Max falls (även om de knyts ihop i slutet), eller mer sammanhängande som Siren: Blood Curse. Det som är gemensamt är att man som spelare får chansen att lära känna karaktärerna på ett mer ingående sätt och varje episod tar inte mer än tre-fyra timmar att klara.

Denna form har en klar fördel jämfört med vanliga spel. De som jag nämnt tidigare är antingen humoristiska spel eller skräckspel, men jag skulle mer än gärna se en variant av till exempel C.S.I eller Criminal Minds. Där man varje månad, eller hur ofta episoderna släpps, får jaga en kallblodig mördare eller göra en brottsplatsundersökning in i minsta detalj. Allt medan man får lära känna karaktärerna närmare och även vara med om när någon får dåligt samvete för att han/hon inte hunnit hämta barnet på dagis eller att någon har alkoholproblem. Lite vardagskänsla helt enkelt. Eller varför inte ett episodindelat spel som är mer som en dramaserie? Ett peka-klicka spel i en villaförort till en amerikansk storstad. Där fokus ligger på handling och dramaturgi. Vad gör egentligen fru Smith när hennes man är bortrest på affärsresa? Vad är det för konstiga ljus som kommer från paret Mendozas källare varje kväll? Varför får inte Jake vara med de andra barnen och leka?

Episodindelade spel skulle kunna få ett helt annat fokus. Där man istället för att lägga energi på gigantiska explosioner, häftiga biljakter och hur väl man kan ta skydd bakom en vägg eller inte, får ett väl genomarbetat manus med bra repliker, en spännande handling och intriger som faktiskt känns medryckande och gör att man vill spela vidare för att få reda på vad som händer. Nedladdningsbara spel, och speciellt episodindelade spel, tror jag är en del av framtiden, varför inte försöka göra något nytt och fräscht samtidigt?

År 2002
Med alla konsoler slutligen släppta i samtliga territorier började istället mjukvarukriget ta fart på allvar. Nintendo släppte okaraktäristiskt två stortitlar under samma år, Super Mario Sunshine såväl som Samus Arans återkomst Metroid Prime. Det senare var ett skolboksexempel på att man inte skall döma saker på förhand. Att låta en kaosdrabbad amerikansk utvecklare göra Nintendos näst intill heliga rymdtrilogi till en förstapersonsskjutare gick inte väl över hos många, men det slutgiltiga resultatet golvade en hel spelvärld och det är svårt att hitta någon som inte älskar Metroid Prime.

Många andra namnkunniga spelserier fick också nya installationer, däribland Grand Theft Auto – som återigen skulle toppa alla försäljningssiffror – Warcraft, Gran Turismo och The Elder Scrolls. Men det var också ett år för nyetableringar – de första delarna i serier som Kingdom Hearts, Ratchet & Clank och Splinter Cell släpptes alla 2002. Det gjorde även Battlefield 1942, som nästan över en natt gjorde forna flipper- och bilspelsutvecklarna Digital Illusions till Sveriges största och mest välkända spelutvecklare.

Annars var det affärstransaktioner som präglade året. Nintendos trogna andrafiol Rare köptes istället upp av konkurrenten Microsoft för smått otroliga 375 miljoner dollar och inbitna Nintendo-anhängare världen över fick illa kvickt börja inta ståndpunkten att ”Goldeneye inte var så bra trots allt”. Mindre omvälvande, men mer lokalt, var Vivendi Universals förvärv av svenska Massive Entertainment. Den allra största skrällen var dock när rivalerna Enix och Square avslöjade att de avsåg att gå samman. Tillsammans stod de två för en överväldigande majoritet av den japanska rollspelsförsäljningen och enade verkade de oslagbara på den rollspelsälskande hemmamarknaden.

År 2001
Nu bekräftades det moderna axiomet att det bara kan finnas tre konkurrerande konsoltillverkare samtidigt. Efter mer än femton års hårdvaruutveckling bekräftade Sega det många haft på känn, att de planerade avveckla Dreamcast och hädanefter fokusera enbart på spelutveckling. Trots att beslutet räddade Sega från trolig konkurs så blev de inte som många förutspådde ”världens bästa tredjepartsutvecklare” utan när utvecklingsteamen fick brottas med såväl ny hårdvara som moralproblem kändes istället mycket av den forna Sega-magin som bortblåst.

Det var nya utmanaren Microsoft som med sin Xbox fick ta över stafettpinnen från Sega. Microsoft var oprövade i konsolmarknaden och såväl kontrollen som konsolen kändes stor och klumpig men de hade ett ess i rockärmen som nästan på egen hand räddade Microsofts hårdvarusatsning: Halo. Den före detta Macintosh-inriktade skjutaren emottog odelade hyllningar och sålde som smör i solsken. Precis som ”Doom clone” var en tidig synonym till förstapersonsskjutare så blev ”Halo killer” den heliga graalen för samtliga stora släpp i genren till konsol, och att den en gång PC-dominerade genren nu är som störst på konsoler kan nog tillskrivas just Halo.

Även Nintendo släppte sin nya maskin Gamecube detta år och – brända av Nintendo 64 – övergav de för första gången cartridgeformatet. Ingen av dessa två apparater nådde dock vore breddgrader förrän året därpå, till skillnad från Game Boy Advance. Trots att denna ”bärbara SNES” inte skulle sälja lika väl som vare sig sin föregångare eller efterträdare så var den likt alla Nintendos bärbara apparater otroligt framgångsrik och väldigt lönsam.

Men på hemmamarknaden fanns det egentligen inget som kunde stoppa Sony. Med titlar som Metal Gear Solid 2, Ico och Devil May Cry hade spelsläppen nu kommit igång på allvar. Men framför allt var det tack vare ett spel som skulle visa sig bli lika framgångsrikt som kontroversiellt – Grand Theft Auto III.

Med Heavy Rain och nu senast Alan Wake så börjar spelmediet äntligen närma sig nåt jag verkligen kan omfamna och njuta av på ett sätt jag hoppats på under en lång tid. Man har kommit till en punkt där spelmakarna, eller åtminstone några av dem, satsar på att fokusera på mer än spelmekanik. Handlingen har tagit plats som en viktig beståndsdel bredvid dem som varit självklara sen länge. Vissa lyckas bättre än andra men jag tycker mig se en röd tråd inom spelbranschen. Det finns en tendens till att vilja berätta nåt mer med sina spel än – ”kolla vilka läskiga monster du kan spränga åt helvete i vårat spel”!

Jag klarade nyligen Alan Wake och är lite förgrymmad över hur många bemött spelet. Jag får intrycket av att det bedömts på felaktiga premisser. Det får kritik för att det är linjärt och för att man slopat den öppna världen till förmån för storyn. Samtidigt hyllas många andras, i mitt tycke, katastrofalt trasiga uppdragsbaserade berättande. Självklart kan hypen vara en bidragande orsak till den kritik spelet fått utstå. Drygt fem års produktionstid gör, oavsett hur bra spelet är, alltid intrycken en otjänst. Jag har full förståelse för hur förväntningar kan påverka ett omdöme men samtidigt lyckas Remedy leverera allt det man utlovat. Det är den psykologiska thrillern i spelform man hela tiden uttalat att det ska vara och jag har aldrig spelat ett så här tajt, stämningsfullt och bra berättat actionspel någonsin tidigare.

Personligen är det upplevelsen jag vill åt när jag spelar. Visst, jag kan vara nöjd med att bara ha kul ibland och det är alltid ett bra mål att eftersträva som utvecklare. Men det är hela tiden den där gripande och omvälvande spelupplevelsen jag vill uppleva. Jag vill bli involverad i berättelsen, helst helt uppslukad av den. Även om vi inte är där än så är fortfarande en bra handling i spel mer engagerande än plattformsperfekta banor och skojfriskt pang-pang som största fokus. Det perfekta handlingdrivna spelet har inte skapats än, och kommer säkert aldrig göra det heller, men vi börjar åtminstone närma oss.

År 2000
I samma veva som Nintendo stoltserade med hundra miljoner sålda Game Boy så lanserades den enda konsol som skulle komma att säljas i fler exemplar än den grå plastklumpen. Sonys Playstation 2 är decenniets kanske allra viktigaste konsolaktör och lever olikt sina samtida konkurrenter kvar än idag, även om dess storhetstid är över. Men lanseringen plågades av hårdvaruproblem och brist på intressanta titlar och än så länge kändes Dreamcast som den avsevärt mer spännande konsolen. År 2000 var också när Sega med sitt SegaNet – känt som Dreamarena här i Sverige – på allvar förde konsolvärlden ut på Internet.

Som brukligt under konsolgenerationsskiften var det också ett prominent år för PC som plattform, särskilt rollspelsgenren var starkare än någonsin med titlar som Baldur’s Gate II, Diablo II och Icewind Dale. Men årets allra största och viktigaste spelsläpp var riktat mot en helt annan publik än inbitna rollspelsnördar, när Will Wright efter fem års arbete slutligen blev klar med The Sims.

På hemmaplan var det en annan framtida storsäljare som också först såg dagens ljus. Europa Universalis var Paradox Interactives första internationella släpp och har med tiden blivit vår näst bäst säljande inhemska spelserie någonsin. Tillsammans med Massive Entertainments Ground Control och ett ständigt växande Digital Illusions – numera mer kända som EA DICE – började det sätta Sverige på kartan när det kom till spelutveckling och kanske som en följd av detta höll branschföreningen MDTS den allra första Dataspelsgalan år 2000.

Jag är en nörd. Just nu kollar jag på tv-serien, Battlestar Galactica, ropar hem serietidningar från 80-talet med Läderlappen på Tradera och spelar extremt mycket tv-spel. Men jag kan stå för att jag är en nörd. Jag fyller trettio i sommar och är tillräckligt mogen för att erkänna min besatthet av framförallt tv-spel.

Men jag finner ofta en tendens till förakt när jag berättar om mina intressen för vissa personer. Trots att året är 2010. Lustigt nog är det ofta människor som brinner för något, som har en annan typ av hobby. Det kan vara bilar, musik eller fotboll. De är precis lika nördiga men vet inte om det. Deras intressen är förvisso mer accepterade av allmänheten men att vara en nörd är i min värld att vara oerhört intresserad av någonting, oavsett vad det rör sig om. Wikipedia håller med:

”Nörd kommer från engelskans slangord nerd och är en stereotypisk, oftast negativ benämning på en person som har ett fixerat intresse eller intresseområde.”

”En vanlig uppfattning är att så kallade nördar ofta intresserar sig mer för teknik eller naturvetenskap (ex datornörd, biologinörd eller schacknörd) än socialt umgänge. Men ordet är flexibelt och exempelvis kan man ersätta audiofil med ljudnörd eller kalla den som gillar Counter-Strike för cs-nörd.”

Precis som texten från Wikipedia är inne på kan ordet lämna en negativ klang beroende på i vilket sammanhang det används. En musikintresserad person är i många kretsar högre aktad än en spelnörd. Inget konstigt med det då det är en mer accepterad hobby. Som sagt, jag börjar bli en hyggligt till åren kommen gamer men det fanns en tid då det var jobbigt att älska tv-spel.

En tid då spelen var töntiga och att dricka folköl, röka röd Prince var det tuffaste som fanns. I min umgängeskrets fanns det ingen plats för spelen och mitt brinnande intresse. Det handlade inte så mycket om att jag slutade spela utan mer om en rädsla för att visa mitt sanna nördiga jag. Jag tystade ner mitt spelintresse och levde lite av ett dubbelliv. Vad skulle mina kompisar säga liksom?

Jag är glad att den tiden är förbi. För en osäker 15-årig kille är det svårt att stå för någonting som kan anses vara löjligt. Någonting som barn och finniga, glasögonprydda mesproppar pysslar med. Men sen många år tillbaka skäms jag inte längre för mitt stora intresse. Jag är snarare glad över att jag funnit någonting jag gillar så mycket att jag till och med pratar om det varje torsdag i Radio Speltorsk. Jag får inte en spänn för det och det är galet tidskrävande. Men det är definitivt värt det.

Men jag kämpar fortfarande för att övertyga trångsynta människor om att de flesta av dem är lika stora nördar som jag är. Det har blivit bättre med åren men kampen fortsätter.

Det var lättare att vara spelkonsument förr i tiden då kvalitétsspelen släpptes med längre mellanrum. Eller?

Men var går gränsen? Har våren 2010 bjudit på för många storspel? Klarar spelbranschen av den här supertuffa konkurrensen och hur mår konsumenternas plånböcker? Det är upp till var och en att bedöma naturligtvis men som spelare kan jag inte hjälpa att jag faktiskt känner mig lite avtrubbad. Släppen känns inte lika speciella när det var och varannan dag släpps ett efterlängtat storspel. Istället känner jag frustration över att jag inte riktigt hinner med.

Vad tycker du om den galna spelvåren? Bu eller bä?

Nu har det slutligen börjat komma en liten releaselucka i Den Brutala Spelvåren 2010 (tack för den, Modern Warfare 2!). Tittar man tillbaka på hur många fantastiska och högprofilerade spel det släppts sedan årsskiftet så slår det ärligt talat vilken tidigare höstsäsong som helst. Och då återstår ändå två tredjedelar av året, inklusive en massiv tripple whammy från hittills lågtliggande Nintendo. Traditionellt är det till julhandeln de flesta stortitlar släpps men även om det finns anledning att tro att hösten inte kommer övertrumfa våren på sedvanligt vis räcker det med en ganska genomsnittlig höstsäsong för att 2010 ska ha chans att överträffa självaste 1998, i mängden supertitlar om än inte i inflytande. Så passa på och njut. För detta är sista gången på länge, kanske någonsin, du kommer bli serverad ett sådant smörgåsbord.

Utvecklarna börjar äntligen få ett rejält grepp om den nuvarande konsolgenerationen, och den andra våg av spelprojekt som normalt signalerar dess guldålder har nu nått oss. Men något är ruttet i den ofta parafraserade staten Danmark. Hårdvarukapprustningen har till slut visat sig övermäktig för många mindre spelstudior och den flodvåg av skumma japanska småspel vi upplevde under Playstation 2-eran har nu till större delen förpassats till PSP, som bekant är nästintill omöjlig att sälja mjukvara till här i väst. Den en gång så allenarådande PC:n har också vissnat rejält och sett till klassiska högbudgeterade spelupplevelser står nu Xbox 360 och Playstation 3 för i stort sett hela kalaset. Och det finns ingen anledning för dem att fortsätta på det spåret. Nintendos Wii var en tidig dödsstöt mot vad vi som vuxit upp med tv-spel under 80- och 90-talen förknippar med mediet. De förkunnade än tydligare än någonsin tidigare att teknikutveckling är irrelevant och att innovation står att finna i att förkasta den historia som de själva mer än kanske några andra byggt upp under åren. Och fortsatte med att sälja mer och bättre än i princip någonting annat. Microsoft och Sony följer nu efter som lydiga små skolpojkar med Natal respektive Move och det finns väl ingen som på allvar tror att de till nästa konsolgeneration kommer satsa lika hårt på att knäcka varandra med megahertz och gigabyte som de gjorde sist?

Med i ekvationen bör också tas de enda två fenomen som har större medvind I spelvärlden än Nintendo just nu – Iphone och Facebook. På bara två år har App store vuxit sig till en sådan kraft att den är omöjlig att ignorera, och Facebookspel står ännu bara i startgroparna trots att Farmville redan har tio gånger så många spelare som World of Warcraft. En rörelse kan inte vara underground hur länge som helst innan den införlivas i massmarknaden, och det ser ut som att tv-spelens tid är kommen. Med miljontals (t.o.m. miljardtals) nyblivna eller ännu icke invigda spelare förefaller det som galenskap att sysselsätta hundra personer i fyra år för att producera något som får sämre genomslag än vad fyra personer kan knåpa ihop på hundra dagar. Stortitlar av klassiskt snitt kommer fortfarande finnas, men det kommer vara färre och färre som kommer anse sig ha råd att tillverka dem och utbudet kommer därmed strömlinjeformas. Det finns egentligen bara två håll detta kan utvecklas. Antingen är casualifieringen legitim och tv-spel kommer på allvar ta plats i var mans vardag. Eller – vilket om inte annat App stores brist på kvalitetskontroll vittnar om – så är det ett klassiskt bubbelscenario och vi är på väg mot en krasch i nivå med den vi såg 1983.

Oavsett vilket så förlorar vi som gillar våra Gears of War, våra Deus Ex och våra Final Fantasy. Thank you for playing.

5. Allt av Thåström
Det torde ju förefalla uppenbart. Att släppa ett spel med namnet ”Rock Band” i Sverige, utan att ta med Sveriges enda rockstjärna. Nog för att det kan accepteras inledningsvis i och med att han inte är jättekänd utanför landets gränser, men jag har hört rykten om att det är massa svenska låtsasrockare som dykt upp som dlc på senare tid. Så korrigera detta tack.

4. Theme of Laura
Nog för att Theme of Laura är lite sådär halvsoftrockig i original, men vi som såg Akira Yamaoka framföra den i Stockholms Konserthus 2007 vet hur den egentligen ska låta. Helt ogenerade läderbyxor och tidernas hårdaste elgitarriff räcker för en plats på den här listan.

3. Eternity
Vad får man om man korsar Deep Purple med Final Fantasy? Ian Gillian med Nobuo Uematsu. Svar: Eternity, bosstemat från Blue Dragon. Uematsu hade alltid tänkt sig sin stridsmusik som ren hårdrock, men tidigare hårdvaras begränsade ljudchip begränsade slutresultatet. Icke så denna gång. Denna ljuva fusion mellan öst och väst är så rockig att jag till och med själv gjort en cover på den.

2. Allt från Mega Man
I princip varenda not i Mega Man-spelen är rockhistoria, det vet redan alla. Och det borde väl fan räcka om något?! Men som ytterligare belägg presenterar jag här nedan ett videoklipp från Powerplay: A Mega Man Experience, en sjukt galen kväll som fortfarande är den fettigaste konsert jag någonsin varit på. Trots (eller kanske tack vare) en hälsosam förfriskningsnivå.

1. Konya wa Hurricane
Jag säger hårdrock, vad säger du? Just det, Konya wa Hurricane. Själva definitionen av 80-talsrock. Att missa Konya wa Hurricane ogiltigförklarar inte bara Rock Bands existensberättigande, utan förolämpar hela rockgenren.

Det är nästan exakt tre år sedan jag införskaffade min Xbox 360. Efter att fått tillbaka mitt spelsug och insett att en Nintendo Wii inte skulle räcka för att kunna ta del av sjunde generationens spel, gick jag till dåvarande EBGames och bytte in min gamla konsol mot en ny.

I början var jag inte särskild imponerad av Achievements och Gamerscores. Jag såg det mest som ett kul initiativ, och gav ifrån mig ett litet ”Åhå” varje gång jag hörde det igenkännande ”ploppet”. När jag däremot började lära känna fler personer över Live och dessutom började hänga på Andreas nystartade forum xblc.se så kom tävlingsinstinkten smygandes. Jag startade en gemensam gamerscoregrupp, för att mäta vem som låg bäst till och vilka jag behövde jaga för att inte ligga i bottenskiktet.

Jag minns att det gick väldigt fort upp till ca 8000 poäng, steget upp till 10.000 gick dock v-ä-l-d-i-g-t segt. Om jag inte missminner mig var det runt denna tid som jag dessutom tävlade med Andreas om vem som kunde klara flest spel under ett år. En tävling Andreas skamset förlorade och fick visa sin poetiska sida genom att skriva en vinnardikt till min ära. (Japp Andreas, du kommer få höra om det här i evigheter. Eller tills du antar min nästa utmaning.)

Efter 10.000 har jag inte funderat på Achivement så kraftigt. Det har mest rullat på, även om jag gjort tappra försök i att någon gång lyckas plocka 1000/1000 i något enstaka spel. Senast i Bully, men det har alltid slutat med att jag inte orkat. När jag är färdig med ett spel är det sällan jag har lust att återvända för att jaga efter en miljard klot, skjuta 52.132 fiender eller prata med varje snorunge i en stad.

Men när jag väl började närma mig den där magiska gränsen för 20.000 poäng kom suget lite tillbaka. Tro mig, de sista 2000 nuffrorna har verkligen krupit fram. Det var nästan så att jag missade att jag hade lyckats nå mitt mål. Dessutom blev det väldigt vackert när det visade sig att jag fick en achievement (”Nosalis Hunter i Metro 2033 för att vara exakt), som gav mig exakt 20.000.

30.000 känns inte lika hett, så nu får nog nästa mål bli 50.000 Gamerscore. Med den här takten lär jag nå det år 2014. Bäst jag sätter igång med en gång!

Ni vet den där beryktade ”tomheten” man upplever precis när man klarat ett spel? Den där känslan man bara får efter att en spelupplevelse griper tag i en, lämnat mig som spelare berörd? Jag sitter med den just nu.

Det var nämligen igår jag klarade Heavy Rain. Spelet jag suktat efter sen Fahrenheits fantastiska inledning bytts ut till flum och hokus pokus. Heavy Rain är den där inledande delen hela tiden och lite till spelet igenom. Jag har inte hunnit smälta allt än men undrar redan, vad är nästa steg? Hur kan man överträffa det som Cage och Quantic Dream åstadkommit utan att upprepa sig igen? Även om det är kraftigt förbättrat på flertalet punkter är trots allt Heavy Rain samma spel ännu en gång. David Cage lyckas förverkliga sin vision och sätter också därmed punkt för sina ambitioner att göra ett spel med en bra och vuxen handling. Jag är tveksam till att konceptet håller en gång till om inte flertalet innovationer medföljer.

Även om Heavy Rain är ett fenomenalt spel är nästa steg verkligen elddopet för David Cage. Tar han ytterligare ett kliv eller fegar han ur och gör samma sak ytterligare en gång? Jag ser redan nu fram emot Quantic Dreams nästa projekt och ser gärna att fler hakar på trenden de har skapat. Fler spel som vågar vara mer än själlösa actionkloner.

Jag hoppas innerligt att Heavy Rain bara är toppen av isberget. Att det finns fler utvecklare som vågar sopa undan gamla konventioner och de element som förknippas med traditionellt spelande. En mix av berättande och spelande som inte väljer bort manuset när spelbarheten knackar på dörren. Med Heavy Rain visar man att det finns hopp för äventyrsgenren och framtidens storyfokuserade spel.

Jag är knappast ensam om att ha stora förväntningar på Metroid: Other M. Ambitionen bakom är lovande. Att binda ihop och fylla de luckor som uppstått mellan Super Metroid och Metroid Fusion är ett smart drag och ger utrymme för en del intressanta infallssvinklar. Samtidigt är jag skraj för hur man tänkt att förvalta arvet. Team Ninjas fascination för tuttar och snabb ninjaaction känns rätt opassande för ett Metroidspel. Att Samus bröstmått ökat en gnutta sen sist kom väl inte som en överraskning men att sudda ut kännetecknande bitar från seriens tidigare delar som den isolerade känslan, utforskningen och en tyst, mystisk huvudkaraktär väcker en del funderingar.

Efter att ha läst en uppsjö spelintryck från skribenter som testade den version av spelet som fanns att tillgå på Nintendo Media Summit, mässan som gick av stapeln i dagarna, är jag både livrädd och väldigt förväntansfull. Tystnaden har brutits och i Other M möter vi en Samus som verkar föra en inre monolog med sig själv. En berättarteknik jag uppskattar i många fall och med lite tur funkar den också bra i det här fallet. När vi för inte så länge sen spelade in våran Metroid-special tillsammans med Jonas Högberg pratade vi mycket om hur mystiken försvinner kring en karaktär så fort hon eller han öppnar truten.

Man kan vara väldigt kluven inför att införa talets gåva i en spelserie som levt mycket på sin ovisshet och känsla av utsatt ensamhet. Antingen lyckas man med bedriften att begåva karaktären med en ny dimension och ge spelaren fler anledningar till att intressera sig för personen i fråga eller också slår man hål på de föreställningar spelaren haft. Det är en svår balansgång och en stor utmaning för Team Ninja att ro det hela i hamn utan att trampa på för många Metroid-fanboys hjärtan på vägen fram.

The Path är ett exempel på ett spel som inte är speciellt kul att spela men som ändå är väldigt spännande.

Vi var inne på hur vi vill att spel ska beröra oss och föda tankar efter vi lägger ifrån oss handkontrollen i senaste avsnittet av Radio Speltorsk (som släpps på torsdag). Jag har ofta hävdat att om jag har roligt med ett spel så är det per automatik ett bra spel. Det är i och för sig sant, det är dock inte ett konstaterande som gäller åt det andra hållet. När ett spel inte är skoj att spela behöver det inte betyda att det är ett dåligt spel. Jag spelar fram för allt spel för att uppleva någonting, för att bli känslomässigt berörd.

Den enkla och raka upplevelsen är den jag nämnde först – att ha kul. De flesta av spelen som finns ute idag är utvecklade i syfte att underhålla spelaren precis som i fallet med en påkostad actionfilm eller en skojig komedi. Utvecklaren behöver koncentrera sig på att göra en välfungerande spelmekanik och överrösa spelaren med spännande sekvenser. Antingen misslyckas man med att underhålla eller inte. Nästa typ av spel är ”upplevelsespelen” som jag väljer att kalla dem. I indiesfären hittar man mängder med spel av den här typen. Många lyckas varken förmedla ett budskap, väcka en tanke eller beröra, vilket gör dem till dåliga spel. Det är en hårfin gräns men de som klarar av att balansera på rätt sida utan att bli överpretantiöst kan väcka mer känslor hos mig som spelare än ett spel med en maffig hollywoodbudget i bagaget.

Jason Rohrers Passage är också det ett spel som bara vill förmedla en känsla.

Indiespelen är på många sätt framtiden för hur man med mediet kan skapa något mer än bara dumma actionshooters. Inget ont om dem, de kan som sagt vara väldigt underhållande, men åtminstone jag vill se mer bredd ute på spelhyllorna. Men det är inte bara indieutvecklarna som går i bräschen. Heavy Rain är lite av det stora testet för spelformen. Det är ett spel som ställer det spelmekaniska i bakgrunden och låter handlingen stå i centrum. Ett spel som vill få oss att känna.

Men till skillnad från indiespelen är Heavy Rain ett spel med en rejäl budget och därför väldigt intressant för framtiden. Om det blir en försäljningsuccé finns det stor risk för att fler spel av samma kaliber lyfts fram även fortsättningsvis. Vid en flopp kan det betyda döden, åtminstone under en lång tid framöver, för spelen där man fokuserar på mer än att bara ha kul.

Att det kommer att uppstå förseningar, outannonserade spel som släpps och överraskningar får man också ta med i beräkningarna. Om vi dessutom får ta del av spel som The Last Guardian, Castlevania: Lords of Shadow med flera får vi ännu fler anledningar att jubla. Men de som är listade nedan kommer med stor sannolikhet att släppas i år vågar jag påstå (de med ett ”E” bakom titeln är exklusiva för formatet).

Xbox 360
Mass Effect 2 (E)
Final Fantasy XIII
Halo: Reach (E)
Alan Wake (E)
Bioshock 2
Dragon Age Origins: Awakening
Lost Planet 2
Dead Rising 2 (E)
Bayonetta
Darksiders
Max Payne 3
Red Dead Redemption
Splinter Cell: Conviction
Just Cause 2
Battlefield Bad Company 2
Mafia II
Super Street Fighter 4
Rage
Brink
Resonance of Fate

PS3
Heavy Rain (E)
Final Fantasy XIII
God of War III (E)
Yakuza 3 (E)
Bioshock 2
Dragon Age: Awakening
3D Dot Game Heroes (E)
Lost Planet 2
Bayonetta
Darksiders
Max Payne 3
Red Dead Redemption
Splinter Cell: Conviction
Just Cause 2
Battlefield Bad Company 2
Mafia II
Gran Turismo 5 (E)
Super Street Fighter 4
Rage
Brink
Resonance of Fate

Wii
Super Mario Galaxy 2 (E)
Metroid: Other M (E)
Zelda (E)
Tower of Shadow (E)
Sin & Punishment 2 (E)
Silent Hill: Shattered Memories (E)
No More Heroes 2: Desperate Struggle (E)
Epic Mickey (E)
Red Steel 2 (E)
Monster Hunter Tri (E)
Super Monkey Ball: Step & Roll (E)
Fragile Dreams: Farewell Ruins of the Moon (E)
Rune Factory: Frontier (E)
Final Fantasy: Crystal Chronicles – Crystal Bearers (E)

Vilken konsol tycker du får flest bra spel under 2010?

Snake! Hur kan man bara glömma av denne mustachprydde gubbe?

Jag vet i ärlighetens namn inte varför jag slutade spela Metal Gear Solid 4 för sisådär ett halvår sedan. Precis lika mycket som jag hatat den trasiga spelmekaniken som präglat serien älskar jag den urflippade storyn, karaktärerna och de spektakulära scenerna. Den avslutande delen av det fjärde kapitlet levererar precis som tidigare kapitel en cliffhanger och en vändning i handlingen som få, om ens nåt spel lyckas vara i närheten av. Jag har, av vad jag har förstått, bara det avslutande kapitlet kvar nu och jag är väldigt exalterad över att ta del av vad som kommer att hända.

Jag startade faktiskt igång min sparfil precis efter att jag sett eftertexterna rulla i Mass Effect 2 och även om vi snackar ett spel av episka proportioner även i det fallet är det klasskillnad i hur jag upplever de bombastiska scenerna från Metal Gear Solid 4. Kojima bemästrar verkligen det där med att regissera spektakulära ögonblick och trots att jag finner mycket av det som händer i de mer gripande sekvenserna lite väl överspelat är det en fantastisk berättelse som man får ta del av på många sätt.

I vilket fall är jag glad att jag återupptog bekantskapen med den bortglömde gamlingen igen.

Jag vet inte hur det är med er, men personligen läser jag sällan recensioner. Speciellt när det kommer till spel där förväntningarna är riktigt höga. Låter det konstigt? Låt mig förklara. I mitt tycke är det allt för ofta som recensenterna avslöjar lite för mycket i sina texter. De flesta menar väl och försöker skriva en text som inte ska vara allt för avslöjande. Tyvärr slinker det allt för ofta med en liten hint om vad som komma skall. Vilket är ganska naturligt. Att bara få reda på hur kontrollen, grafiken eller ljudet är räcker oftast inte. De flesta vill veta om själva berättelsen också är något att hänga i julgranen.

Men är det ett väldigt lyckat spel så är det tydligen svårt att inte släppa en, eller flera, spoilers. Jag vet hur det är. Det är likadant när jag ska försöka förklara hur bra, eller dåligt för den delen, ett spel är för mina vänner. Utan att tänka sig för vill man förklara hur storartat spelet är. Hur gripande berättelsen är eller hur nervpirrande det är att se vad som döljer sig bakom hörnet. Så kära recensenter, tänkt efter en eller två gånger innan ni skriver era tankar om spelet. Jag vill i alla fall inte veta för mycket, för då förstörs spänningen.

Ska väl tillägga att jag faktiskt läser recensioner lite då och då. Vissa spel kan jag behöva veta lite mer om innan jag bestämmer mig om jag ska lägga min surt förvärvade riksdaler på dem. Speciellt om jag är lite misstänksam, men där det ändå finns en viss form av intresse.

…Börjar Sega lyssna på sina fans.

Många, inklusive mig, har delat den uppfattningen länge. Man har gång på gång misslyckats med att sparka nytt liv i gamla franchises och lansera dem till nuvarande generation. Mest katastrofartade är den blåa igelkottens comebackförsök. De senaste årens våldtäkter av Segas en gång i tidens starkaste lysande stjärna har gjort honom till ett skämt. Som ikon och spelkaraktär håller jag Sonic som en av de bästa, men när han ständigt utsätts för ideologier och spelkoncept ämnat för någon annan, har jag redan gett upp för länge sen. Sonic har aldrig funkat i 3D. Att Sonic Adventure var ett bra spel när det kom råder det inget tvivel om men med dagens mått mätt är det knappt spelbart längre. Formsvackan sen Dreamcast-spelet har pekat spikrakt nedåt och ju fler töntiga karaktärer Sonic Team introducerat desto sämre har slutresultatet blivit.

Men nu i natt tändes ett litet ljus. Sega har börjat lyssna. Man gör precis det fansen har skrikit om – återlanserar Sonic och tar serien tillbaka till dess rötter.

I Sonic the Hedgehog 4: Episode 1 springer den blå igelkotten återigen med en sjuhelvetes fart fram genom grönbeklädda Green Hill Zone. Ett 2D-Sonic där vi slipper sopiga spelbara karaktärer, oprecis 3D-kontroll och omotiverade spelmoment. Spelet planeras att släppas i sommar till Xbox 360, PS3 och Wii, via respektives nedladdningstjänst. I vass HD-grafik till de första två och halvhygglig 480p till den sistnämnda. Ett överraskande klockrent beslut. Teasern som dykt upp är inte överdrivet matig men hintar om ett spel i samma gamla stil vi vande oss vid under Mega Drive-eran men som framförallt kanske gör serien kul att spela igen.

Med andra ord borde hela himlen svärma med flygande svin i detta nu.

Har du lyssnat på den andra delen av våran 2010-special med Victor vet du också att jag är lite less på Zelda-seriens upplägg. Nog för att spelen fortfarande är suveräna äventyr men man kan inte längre bortse från hur still utvecklingen stått. Under perioden serien funnits till har det trots allt släppts galet många spel och i det avseendet är det häpnadsväckande att upplägget knappt rubbats det minsta från del till del. Den största förändringen kom redan i övergången till del två 1988 men när spelet kritiserades på grund av de nya inslagen återgick man snabbt till den beprövade formulan från föregångaren till nästa del. Sen har man i princip kört på samma spår fram tills idag. Man kan hävda att serien fick en stor förändring i och med Ocarina of Time och 3D-grafiken men ärligt talat är den mer av en teknisk uppgradering och ett A Link to the Past i blockiga polygoner. Visst, finns det nyheter men det mesta känns igen från tidigare spel.

Numera lever Zelda i två olika versioner. Den bärbara och den stationära. I den bärbara varianten är det mesta oförändrat och spelas i princip fortfarande som i det allra första spelet. DS-spelen har visserligen klämt in en del fiffiga idéer som utnyttjar maskinens olika egenskaper men följer i övrigt samma struktur som spelen alltid gjort. Men det är på stationärt format och 3D-spelen serien stått mest still. Förutom grafiska skillnader är det bara transportmedlen som förändrats. Jag älskar de flesta av seriens titlar men börjar nu så till slut tröttna på att göra samma sak om och om igen.

Det är dags att gå tillbaka till ritbordet och återuppfinna Zelda igen. Ändra på saker som är synonymt med serien. Skippa delar som redan återanvänts hundratals gånger tidigare. Vänd ut och in på allt vi tror oss veta om Link, Zelda och trekraften. Det finns mycket man kan ta till för att göra serien fräsch igen. Med tanke på det lilla som hittills gjorts annorlunda behövs egentligen inga revolutionerande inslag för att man ska vara nöjd. Satsa på att bygga en historia och en handling som känns spännande och intressant. Midna i Twilight Princess var ett härligt tillskott men resten av berättelsen var för ofokusserad och ointressant. Och för guds skull, släng in röstskådisar till nästa del! Jag är trött på att föreställa mig hur karaktärerna egentligen låter. Skippa också den traditionella inledningen med en liten by som ska undersökas och de onödigt stillsamma första timmarna. Kasta in Link i hetluften från första stund och låt lugnare perioder dyka upp senare i spelet istället.

De saker jag tagit upp är ytterst små förändringar men skulle göra stor skillnad just i ett Zelda-spel. Man kan givetvis ta till mer spektakulära inslag för ytterligare effekt. Något jag gärna ser att man gör. Vi har vid flera tillfällen i Radio Speltorsk fantiserat om att placera Link i en framtidsdystopi, byta ut Epona mot en motorcykel och ersätta bomurangen med ett plasmagevär. Låter kanske lite drastiskt men det handlar i många fall om att våga göra oväntade saker för att förnya och förbättra.

Nåt man definitivt behöver göra är att bryta isär strukturen i hur man avancerar i spelvärlden. Att det hela tiden bygger på att återupprepa känns sedan länge tjatigt. Man börjar med att besöka en by där man får reda på vad man ska göra, efter det är det dags för en transportsträcka till ett tempel eller en grotta där man finner ett nytt föremål som man använder på bossen, och därefter repeterar man samma sak igen tills spelet är slut, med ytterst små skillnader i speldesignen. Eiji Aonuma har påstått att det här är nåt man ser över till nästa del och förhoppningsvis kan vi förvänta oss en mer oförutsägbar uppdragsstruktur.

Nästa Zelda är inte långt borta och jag hoppas verkligen att en av mina absoluta favoritserier lyckas förnya sig på ett par av de punkter jag tagit upp i den här texten. Spelet sägs numera dyka upp redan i år trots att det inte ens visats upp överhuvudtaget. Jag håller tummarna och jag blir gärna positivt överraskad när spelet slutligen avtäcks.

Om Batman Arkham Asylum var spelhöstens stora överraskning verkar Darksiders vara ”spelvårens” (vi kallar den så trots att snöhögarna fortfarande täcker synfältet utomhus) motsvarighet. Förvirringen kring Darksiders och jämförelsen med hack ‘n slash-spel som God of War och liknande verkar inte riktigt stämma överens med vad spelet i själva verket erbjuder, då stridandet bara verkar vara ett av Darksiders många moment. Eurogamer liknar det dessutom vid ett ”Metroidvania”, det vill säga ett spel där utforskande i kombination med uppgraderingar och ny utrustning utgör en stor del av upplägget.

Ni som lärt känna mig vet att jag är ett stort fan av den här ”subgenren” av mer äventyrsaktigt snitt och sväljer det mesta som inte är ren skit med hull och hår så mitt omdöme är kanske inte alltid det bästa, men det är någonting med detta upplägg som tilltalar mig extremt mycket. Att spelet i skrivandes stund snittar 88 på Metacritic gör knappast saken sämre. Smaken är som baken men mina förväntningar har stigit drastiskt efter de oväntat höga betygen.

Har Vigil Games debutspel ens varit med i förhandssnacket tidigare? Jag har visserligen hållit ett öga på det och glott på de filmer som sporadiskt dykt upp. Men om sanningen ska fram avfärdade jag det tidigt som ett spretigt Prototype, samtidigt som jag uppslukades av spelvårens allra hetaste och hur de har armbågat sig fram i feta pr-kampanjer. Om det nu visar sig vara så bra som mycket antyder, och för den delen bygga på ett spelkoncept som jag ofta finner vansinnigt bra i rätt sammanhang, är jag rädd för att det ändå försvinner och överges till förmån för de riktigt hypade titlarna i början av året.

Det vore synd.

2009 är över och vi kliver in i kanske det mest fullmatade spelåret någonsin, vilket ingjuter både fasa och förväntan inom mig. Under 2008 utmanade jag Andreas Ljungström till en tävling där vi skulle mäta våra krafter i vem som kunde klara flest spel under ett år. Det året klarade jag sammanlagt 30 olika spel. Visst, en del av dem var olika episodindelade spel, där varje del räknades som ett eget spel. Det viktigaste var att förnedra min motståndare så mycket som möjligt!

2009 hade jag inte samma press på mig, men lyckades ändå få ihop 18 avklarade spel. Dock uppstod det som var så vanligt innan 2008. Högen med påbörjade-men-ännu-inte-avklarade-spel. Vad jag förstått är detta inget ovanligt problem bland gamers världen över. Vissa spel förstår jag hamnar i den högen. Att pina sig igenom spel som Star Trek: Legacy eller Terminator Salvation gynnar varken casualspelare eller hardcorefans. De finns några enstaka sådana spel i min hög. Men majoriteten som ligger där är egentligen väldigt bra spel. Dragon Age: Origins ligger där. Likaså Borderlands och Halo 3: ODST. Det enda jag egentligen kan skylla på är två saker.

Det första är att det släpps alldeles för många bra spel. Visst, en hel del kan man egentligen vänta med tills man klarat av det första spelet. Men då dyker problem nummer två upp. Tiden. Är man inte en arbetslös, osocial, miljonär (eller speljournalist på heltid) så finns det många andra förpliktelser som tyvärr går före själva spelandet. Så är det i alla fall i mitt fall. Jag har ett arbete som tar upp en hel del tid. När jag är hemma på kvällarna vill jag gärna umgås med min sambo och mina vänner. Varannan helg kan jag visserligen ägna mig åt min spelhobby, för då arbetar min sambo, om jag inte själv planerat att göra någonting annat. Det som blir över är själva semestern. Men även då är det resor, familjeträffar och andra aktiviteter som ska planeras.

Det är även därför jag är tvetydig inför 2010. Jag har en stor förväntan på de otroligt många spel som under våren kommer rulla över oss som en ångvält. Samtidigt fasar jag över hur jag ska hinna spela allihopa? Det enda jag kan hoppas på är att hösten 2010 inte blir lika fullproppad som våren, för då finns det en liten strimma hopp att jag kommer hinna spela ikapp det jag kommer missa. För vem kommer ha tid att spela 2010-spel, under 2011? Skulle det vara möjligt att få några timmar till varje dygn?

/Tobias Jensen

När Tobias inte skriver fina gästblogginlägg åt Radio Speltorsk driver han dessutom spelmusikpodcasten Spelklassiker Musik.

I peppen inför The Legend of Zelda: Spirit Tracks startade jag Phantom Hourglass på min DS igår. Olyckligtvis blev jag omedelbart påmind om varför jag låtit spelet vila.

Phantom Hourglass är verkligen ett bra spel. Inget snack om saken. Men samtidigt hatar jag det. Det finns en stor anledning till det och den stavas – Temple of the Ocean King.

Nyss nämnda tempel står för allt jag hatar när det gäller speldesign. För det första går det på tid. Med andra ord blir man stressad. Jag gillar inte att vara stressad när jag spelar. För det andra är spelmomenten upprepande. En ingrediens jag förmodar att ingen är speciellt förtjust i. Slutligen ska också nämnas att templet utöver det är sjukt svårnavigerat på grund av att alla miljöer ser näst intill likadana ut.

Jag diggar verkligen Zelda-spelen men jag hatar dessa spelmoment och proppar man ett helt tempel fullt med dem så tappar till och med jag lusten. Och som inte det vore nog så återkommer man dessutom ständigt till detta förbannade tempel. Jag älskar att utforska varenda liten del på kartan i lugn och ro, jag älskar pekpennans smarta funktioner och jag älskar verkligen de pussel jag stött på i Phantom Hourglass.

Men jag hatar Temple of the Ocean King!

Och det gör jag av hela mitt hjärta.

Igår släpptes Dragon Age: Origins. Får många en våt dröm som äntligen visualiseras framför deras ögon (en av dem är våran egen speltorsk, Sebastian). Det har kallats en spirituell uppföljare till Baldurs Gate och har hypats av rollspelande PC-ägare till förbannelse. Vi konsolkramare fattar dock nada. Av trailers att döma verkar det röra sig om klichéfyllda fantasystrider och nakna tuttar. Som en Conan barbaren född på 2000-talet ungefär. För egen del är det ett spel som lockat men jag lider av ovanligt vaga referenser till den så kallade föregångaren. Jag spelade det visserligen när det begav sig men inte till den grad att jag fastnade för det eller ens uppskattade det. Jag har fått höra att jag varit dum i efterhand, och att jag verkligen borde testa det igen. Men i vilken ände börjar man?

I peppen inför Dragon Age beslutade jag mig för att hastigt och lustigt förhandsboka ett exemplar av spelet. Jag har tvekat inför om jag kommer uppskatta det eller inte. Skulle jag, en joppe som uppskattar simpla spelupplevelser, klara av denna mastiga uppgift? Levlande och karaktärsutveckling är inte de saker jag vanligtvis behöver bry mig om när jag spelar. Det fanns en tid då jag drunknade i Age of Empires, somnade av utmattning efer att ha spelat Final Fantasy VI på tok för länge eller uppslukades av strategiska bataljer i Star Craft 2. Men den tiden är förbi sen länge. Numera spelar jag mer på min iPhone än min Playstation 3 och snabbt avklarade spel premieras i jakten på att hinna med så mycket skoj som möjligt. Frågan är om jag med Baldurs Gate i spelbagaget resonerat annorlunda?

Många säger att Zelda-serien sen länge är överspelad och de senaste delarna bara varit återupprepningar. Inte jag. Flera anser att peka och klicka-genren bygger på ett föråldrat och spelkoncept. Inte jag. Är det mina egna referensramar och min kärlek till spelen som gör mig immun mot de påståenden som kastas emot mig? Kanske det. Kanske är det så att man ser bortom de uppenbara fel och brister spelen besitter på grund av nostalgiska faktorer? Känslor från förr som inte kan suddas ut oavsett hur usla spelen egentligen ter sig för andra. Jag är övertygad om att det är så.

Sex timmar in i Dragon Age är jag trots allt helt nere med spelet men älskar jag det besinningslöst som Sebastian förmodligen lär göra? Nej, tyvärr. Det är ett av årets bästa spel men jag är inte kär. Har det något med hans referenser att göra? Förmodligen.

Spelet är som sagt helt gratis att ladda hem men så fort spelarens energi tar slut är man antingen tvungen att köpa mer energiceller för att spela vidare eller snällt vänta de timmar det tar för att gubbens dräkt ska laddas upp igen. Priserna landar här på sju kronor för tjugo celler (räcker ungefär 3-4 matcher), tvåhundraåttio celler för 75 spänn och så fortsätter det uppåt. Men det är inte allt man kan betala för, även vapen och övrig utrustning finns till salu för den som vill avancera snabbare i spelet. Det så kallade gratisspelet blir ett jävligt dyrt gratisspel inom kort om man verkligen vill bli duktig.

Även om jag gladeligen laddar hem Eliminate för det låga priset bestående av noll kronor så känner jag att mitt moraliska sinne vädrar nåt fuffens. Är det rätt att köpa sig till framgång? I det verkliga livet så sker det tyvärr hela tiden, men ska vi apa efter så även i spelvärlden? Nä, det känns inte riktigt bra. Jag gillar trots allt innovativa lösningar och jag tycker Ngmoco är något stort på spåren här, men utförandet när det gäller det här spelet lämnar en del att önska. Man borde kunnat ha löst det snyggare. Att konceptet sen å andra sidan är smart råder det ingen tvekan om.

Det bör definitivt tilläggas att spelet är riktigt kul och att inramningen som kretsar mycket kring energilösningen är väldigt smakfull. Spana in trailern här nedan så förstår du vad jag menar.

Eliminate laddar du hem här.

Vad tycker du om den här typen av lösning? Bu eller bä?

Jag har aldrig varit någon extrem spelare och mina försök till att låsa upp bonusar i spel har i de flesta fall gått åt helvete. När man var mindre och hade få spel att spela men oändligt med fritid, fanns det ett utrymme för den här typen av frenetiskt banka-huvudet-blodigt-spelande. Numera har jag varken den tid eller färdigheterna som krävs. Det är därför som det känns lite snöpligt att jag ska straffas i exempelvis Portrait of Ruin bara för att jag inte är lika grym på att dubbelhoppa som ”CastlevaniaLover7000″ när han skryter på ett forum om hur han spöade Dracula utan att förlora ett liv i Symphony of the Night. Jag vill helt enkelt bara ta mig från start till mål utan att gå miste om hardcorespelarnas belöningar i form av mäktigare slut och andra skojiga bonusar trots att jag som spelare jämförelsevis suger.

Dessutom tycker jag inte detta ”samlande” är så spännande som många andra. I många fall är det bara irritationsframkallande att efter flertalet repetitiva handlingar till slut ge upp och gå ifrån att ha tokdiggat ett spel till att istället hata det på grund av det frustrerande upplåsningsbara innehållet. Min åsikt är därför att spelmakarna i framtiden ska skänka oss inte fullt så skickliga spelare samma godsaker som den mer hårdnackade highscorejagande målgruppen får ta del av. Självklart ska hardcorelirarna belönas men vad sägs om en kompromiss?

‘Splosion Man löser det här snyggt till exempel. Om man dött tillräckligt många gånger på en bana får man frågan om man vill hoppa över nivån. Svarar man ”ja”, och fortsätter på banan efter så är huvudkaraktären tvungen att bära balettkjol tills man återvänder för att klara banan man skippat. Det här är ett straff som känns mer motiverat än att jag ska behöva gå miste om saker som kan förhöja, och i vissa fall, förlänga spelupplevelsen.

Så med andra ord. ”Ja tack”, till förnedring, men ”nej tack” till uteblivna spelmoment.

Numera är det action och FPS som agerar nutidens plattformare där tystlåtna soldater eller sprickfärdiga muskelpaket innehar huvudrollen. Varje månad blir vi överrösta med nya spel av samma typ där dödande och slakt står på menyn. Visst, jag är definitivt inte den som tackar nej till den här typen av spel men börjar det inte bli rent utsagt löjligt hur många spel av samma skrot och korn som dyker upp på butikshyllorna vecka ut och vecka in? Det är därför rätt befriande att flera spelutvecklarna återigen sneglar åt plattformsgenren. Och inte på samma sätt som tidigare utan med nya infallsvinklar i åtanke. Den nya vågen av spel ser inte ut som de gjorde en gång i tiden. Nutidens plattformare bär en kostym bättre lämpad för det rådande spelklimatet.

LittleBigPlanet är ett bra exempel på ett spel som implementerar mer än ett genomarbetat plattformsäventyr. Här bjuds vi på en virtuell lekstuga där användaren själv kan påverka hur spelet ska spelas. Dessutom är communitydelen ett helt nytt grepp inom genren som ger spelet mervärde. Ett annat spel som tillhör den moderna generationens plattformstänk är Mirror’s Edge. Jag har länge funderat på när fler spel i förstapersonsvy ska gå ifrån den uråldriga mallen där action är den primära delen och se bortom genrens tidiga begränsningar.

Det började lite smått med Portal där man blandade pussel med förstapersonsvy och fortsatte med Mirror’s Edge där plattformshoppandet spelar en central roll i spelandet. Det senaste Prince of Persia är även det ett spel som kan omnämnas som ett modernt plattformsspel. Även om det kretsar en del kring action så är platåskuttandet en väsentlig del av spelet. Allt är bara maskerat och paketerat i en mer attraktiv låda. Vissa titlar kan också se ut som ett klassiskt plattformsspel på förhand men dölja något annat. Braid är ett bra exempel på detta. Jonathan Blow’s mästerverk är inget annat än ett pusselspel i plattformsförklädnad.

Även om jag som plattformsälskare längtar tillbaka till gårdagens fantastiska spel där hoppandet spelade störst roll så välkomnar jag de moderna spelen i genren där innehållet har ändrats men där kärnan är densamma. Det vi en gång ansåg vara ett plattformsspel må vara kraftigt omdefinierat numera och det moderna plattformsspelet ser inte alltid ut som vi har förväntat oss att det ska göra. Det finns fortfarande spel av den gamla varan och framförallt till Nintendos dubbelskärmade manick men till stationärt format är de mer lätträknade.

Så svaret till alla er som anser att plattformsgenren är död; Nej, den är inte död, den har bara bytt skepnad.

Det är därför jag gillar co-op. Där brukar denna entusiasm uppskattas. Kanske inte av alla men åtminstone av fler. Även om mina glädjetjut inte alltid smittar av sig så tänker jag fortsätta att dela med mig av mina känslor trots allt. Det är inte det att jag klagar på folk bredvid eller de jag spelar med, snarare uppmuntrar jag och pushar, även om en skämtsam gliring förekommer då och då givetvis.

”Ta den där stjärnan!”

”Om du trycker på cirkel kan du hålla fast i saker.”

”Ditåt ska du.”

Störande eller hur? Mitt begär av att sadla rollen som expert och rådgivare i ”baksätet” upprör framförallt min flickvän som går bananer över min oförmåga att hålla truten stängd när hon spelar. Vad ska jag göra åt det? Knipa igen såklart. Jag ska faktiskt säga att jag blivit bättre även om jag ibland råkar kommentera det som händer på skärmen. Men som sagt. Jag lever mig in i saker. Innerst inne bubblar det fortfarande av känslostormar och jag vill gärna involvera mig. Men jag lägger numera för det mesta band på mig. För er skull.