Radio Speltorsk

Recension: Socom: Special Forces

0

SOCOM-4

Jag ska erkänna att jag aldrig har spelat någon av de tidigare delarna i Socom-serien. Socom: Special Forces är det fjärde spelet i serien och ingår i den smått underliga kategorin ”taktisk-tredjepersons-skjutare”. Vilket innebär att det är ett acionspel i tredjeperson med inslag av strategi och taktik. Själva handlingen är baserad i Malaysia. Cullen Gray, en amerikansk NATO-soldat, är kallad till landet för att med hjälp av en liten grupp specialsoldater försöka stoppa en rebellgrupp kallad Naga. Det tar dock inte lång tid innan de inser att det ligger något mer bakom upproret.

Själva handlingen är inte direkt välskriven, men gör sitt jobb. Zipper Interactive, bolaget bakom spelet, har försökt att ge gruppmedlemmarna olika egenskaper och karaktärsdrag. Det är huvudkaraktären Gray och gruppmedlemmen Forty-Five som är i centrum. Det framgår ganska snabbt att Gray är en riktig skitstövel och är svår att ta till sig. Han är inte hård eller kall på ett sätt som gör att man fastnar för honom, utan istället sitter jag och funderar på egentligen hur han är funtad? Desto bättre tycker jag om Forty-Five, en kvinnlig sydkorean som man får styra under vissa uppdrag som kräver mer diskretion. Hon känns mer sympatisk, men har svårt för auktoriteter.

Den taktiska delen består utav att ge order till sina medsoldater som delas upp i två grupper. En som är specialister på prickskytte och den andra är mer inriktad på tyngre vapen. Problemet ligger i grupperna tar ordern på lite för stort allvar. Det händer allt för ofta att ordermarkören hamnar lite bredvid ett skydd och att trupperna då ställer sig strax bredvid eller framför ett skydd, helt öppet för fienden. Visserligen är fiendens AI inte heller den smartaste jag sett, vilket gör att båda sidornas soldater kan stå på öppen gata och skjuta hej vilt på varandra i värsta O.K Corral-stil. Så för det mesta låter jag mina trupper sköta sig själva, eftersom de då i alla fall verkar ha en överlevnadsinstinkt och tar skydd när de behöver.

Av vad jag har hört och läst mig till så ska den taktiska delen ha fungerat bättre i de tidigare spelen, vilket verkar underligt då Zipper Interactive har haft flera försök på sig att förbättra den. Så är du sugen på en taktik-skjutare kan det kanske vara en idé att först hitta någon av de tidigare delarna och testa. Men trots sina brister tycker jag att det här är en frisk fläkt i jämförelse med andra krigsspel som Call of Duty eller Battlefield.

Det finns en multiplayerfunktion som jag tyvärr inte haft möjlighet att testa på grund av de problem som har varit med Playstation Network.

2011-05-01, Tobias

Recension: Lego Star Wars III: The Clone Wars

0

lego-star-wars-3-clone-wars-announced1

Det är lätt att gilla TT Games charmiga Lego-skapelser. De är alla egentligen rätt enkla, på gränsen till triviala spel, men vad gör det när de är så kul att spela? Lego Star Wars III: The Clone Wars fortsätter på det inslagna spåret och erbjuder återigen ett helmysigt äventyr fyllt av lego-samlande och actionfyllda spelmoment. Man gör som vanligt bäst i att uppleva det hela med en kompis, eller som i mitt fall, med min son. För det är i samarbetsläget spelet gör sig allra bäst. Det finns flertalet karaktärer att välja mellan, där alla besitter unika förmågor, och genom att hjälpas åt tar man sig vidare i spelet. Dessutom skiljer sig karaktärsutbudet åt, där de valbara lego-gubbarna byts ut titt som tätt, vilket bidrar till ett varierat upplägg.

Och på tal om variation så består The Clone Wars av många olika moment och den här gången får vi förutom rymdstrider samt actionsekvenser också testa på ett strategiskt spelmoment. Det hela kan liknas vid ett rts-spel, i stil med Starcraft, där det gäller att bygga baser och att överrumpla dina fiender med välavvägda attacker. Den här delen är visserligen av den simplare sorten men fungerar helt okej som ett litet avbrott från de ljussabelsvingande actionmomenten. Lego Star War III: The Clone Wars är ytterligare ett i raden av kompetenta spel i serien som kanske inte bjuder på några världsomvälvande nyheter men är behagligt och underhållande i all sin enkelhet.

Men nog om Xbox 360-versionen av spelet för jag har också kikat på 3DS-varianten som skiljer sig en del åt. För det första är 3DS-spelet mer fokuserat än sin stationära motsvarighet och påminner mer om ett klassiskt action-spel. Det känns som utvecklarna försökt att anpassa det till formatet på ett väldigt bra sätt. Xbox 360-spelet är visserligen mer bombastiskt och storskaligt men jag gillar också 3DS-versionens avskalade uppenbarelse. Tyvärr är inte speltiden speciellt bra anpassad för formatet då banorna helt saknar sparpunkter och eftersom banorna ofta är så långa som upp emot trettio minuter blir det här ett problem. Portabelt spelande ska enligt mig fungera även när man bara behöver en snabb fix, i The Clone Wars fungerar inte den typen av spelande alls, utan här får man planera och verkligen sätta av tid till spelet.

Sen finns det tyvärr ingen co-op i 3DS-versionen men jag tycker inte det gör så mycket trots allt, spelet är extremt välgjort och det är fyllt med upplåsningsbara saker att gotta sig åt ändå. Jag tycker det på många sätt faktiskt är bättre än sin stationära storebror då det känns mer lätthanterligt och mindre spretigt. Men sen kan ju i och för sig Xbox-spelet stoltsera med samarbetsläge och en mer storslagen inramning så det är ändå jämnt skägg mellan de båda.

Återigen ett riktigt trevligt Lego-spel med andra ord, oavsett vilket format du väljer.

2011-04-13, Andreas

Recension: Super Monkey Ball 3D

0

smb3d

Det första Super Monkey Ball var precis som denna 3DS-version ett lanseringsspel till en Nintendo-konsol. Då var det Gamecube som gällde och i ärlighetens namn var Segas spel om bollrullande apor vassare än Nintendos egna Luigi’s Mansion samt Wave Race: Blue Storm, och i mitt tycke den bästa releasetiteln till formatet. Situationen är snarlik även den här gången och Super Monkey Ball 3D har haft alla förutsättningar för att kunna göra om samma bravad och återigen bli klassad som bästa lanseringstitel. Dessvärre lyckas inte de glada aporna smitta av sig på samma sätt den här gången och jag sitter mest och surar när jag spelar.

Man ska återigen styra banan, antingen genom att vicka på styrspaken eller med hjälp av konsolens gyrofunktion, för att den glasbollsinstängda lilla apan ska ta sig till mål. Upplägget påminner om det i de gamla labyrintspelen i trä från min, och kanske din, barndom. Själv föredrar jag att jag styra med den analoga spaken men båda styrsätten funkar fint och maskinen reagerar bra även när jag spelar med den rörelsekänsliga kontrollen påslagen. Man gör dock bäst i att låta 3D-slidern vara när man kontrollerar på detta sätt då vickandet åt olika håll bara gör 3D-effekten suddig och oklar. Upplägget är annars detsamma som vi är vana vid – samla bananer, akta dig för att trilla ner och nå målet innan tiden tar slut.

Nog för att huvudkampanjen fortfarande håller måttet men avsaknaden av det där extragodiset, vi har blivit bortskämda med i tidigare spel i serien, är här på tok för påtaglig. Det finns nämligen bara två minispel tillgängliga den här gången och inget av dem är speciellt bra. Det första är ett partyaktigt racingspel som också återfunnits i tidigare delar, och är ett inslag som jag aldrig funnit direkt spännande, men frågan är om det ens om varit i närheten av så här själlöst tidigare. Det saknas inte bara fartkänsla utan också balans och finess.

smb3d1

Minispel nummer två är en partyfighter som till viss del liknar Super Smash Bros-spelen. Detta är väldigt synd då det ursprungliga Monkey Fight, som det döpts till även här, var en riktig höjdare. Som du kanske redan har gissat är inte heller det här någon riktig fullträff. Jag förstår precis hur Sega har tänkt här. Monkey Race var tänkt att bli en skoj Mario Kart-klon medan Monkey Fight var tänkt att efterlikna Super Smash Bros-spelens upplägg. Inget av dem är tyvärr kvalitétsmässigt i närheten av deras inspirationskällor. Jag antar att det beror på kort utvecklingstid men det är synd och skam att varken Monkey Target eller Monkey Bowling, som i mitt tycke var de mest underhållande inslagen i de första Monkey Ball-spelen, finns med här. Detta kunde lyft det här spelet avsevärt.

Det är svårt att bli arg på de glada aporna som rullar runt i sina bollar men det är just det jag blir när jag spelar Super Monkey Ball 3D. Det finns gott om potential här och serien har tidigare stoltserat med massvis med underhållande spellägen och innehåll. Jag blir därför irriterad över hur framstressat det hela känns, det är i grund och botten ett bra spel, men det är också ofrånkomligt att jämföra det med seriens äldre delar. Innehållandes endast två minispel, som båda känns opolerade, kan jag inte annat än konstatera att det här är ett spel som fått för lite utvecklingstid och hade åtminstone behövt några månader till för att glänsa på samma sätt som sina Gamecube-föregångare.

2011-04-06, Andreas

Recension: De Blob 2

0

de-blob-2-blue-wallpaper

Det första De Blob var en riktigt skön historia. Det hade en bra kontroll, musiken var riktigt skön och det var med ett stort leende som jag satt där och målade hela världen. Så det är inte så konstigt att jag sett fram mot uppföljaren i hopp om att det skulle vara lika kul som första spelet. Tyvärr blev väl inte resultatet riktigt som jag hade hoppats på.

Historien i spelet känns sekundär, men den är i alla fall mer genomarbetad den här gången. Blob måste ta reda på vad som har hänt i numera färglösa Prisma City som nu bara gestaltas av en grå trist stad. Tydligen finns det en mystisk präst vid namn Papa Blanc (i själva verket Comrade Black) som försöker vinna ett val i staden genom att hjärntvätta dess invånare. Så nu är det inte bara antagonistens hantlangare man behöver oroa sig för, utan även stackars förvirrade stadsbor.

de-blob-2-3

Det första jag lägger märke till är hur mycket segare spelet känns än föregångaren. Jag vet inte om jag gör något fel eller om det är så att det finns något sätt att rulla runt snabbare. Ärligt talat känns det som att Blob rullar runt i sirap och jag tycker att flytet fattas. Det blir visserligen lite bättre när man hittar genvägar genom staden och snabbkommandon för att till exempel krossa motståndare eller studsa mellan väggar men det känns aldrig som jag har samma bra kontroll som i det första spelet. I övrigt är det mycket som känns igen, hoppa på olika varelser och rulla över föremål för att färglägga världen i regnbågens alla färger.

Precis som i föregångaren gäller det att kombinera olika färger för att erhålla nya kombinationer. Ofta dyker det upp byggnader som måste målas i en speciell färg för att man ska kunna fortsätta i huvudberättelsen. Nytt för uppföljaren är även att man kan klämma sig ner i underjorden vilket gör spelet till en klassisk 2D-plattformare, vilket känns som en välkommen variation.

de-blob-2

Något som förhöjde spelglädjen i första spelet var musiken. Jag har till och med satt på soundtracket när jag pysslat med annat, det fanns verkligen toner som fastnade. Därför är det en redig besvikelse när De Blob 2 inte innehåller lika bra musik, istället känns den lika seg som kontrollen. Jag är ärligt talat grymt besviken på spelet. Visst, det finns vissa höjdpunkter och egentligen är spelet helt okej men jag hade förväntat mig mer. Det är möjligt att spela igenom huvudberättelsen med en vän, men spelläget är nästan än mer menlöst än det i Super Mario Galaxy 2. Desto roligare blir det om man istället spelar flerspelarläget där det finns lite olika utmaningar att ge sig på.

Slutsatsen är dock att hellre vänta med att införskaffa spelet när det ligger i reabackarna. Alternativt inhandla det första spelet i serien som jag personligen hade betydligt roligare med.

2011-03-15, Tobias

Recension – Marvel vs. Capcom 3: Fate of Two Worlds

2

marvel_vs_capcom_3

Dags igen då för Marvels och Capcoms karaktärer att drabba samman i fightinggenrens mest uppseendeväckande crossover. Det som debatterats mest är naturligtvis uppställningen och karaktärsurvalet inför den tredje delen. Det finns osannolikt mycket att välja mellan och jag kan inte tänka mig att fansen kan vara helt nöjda oavsett hur många hjältar och spelkaraktärer man plockar in. Själv tycker jag man lyckats bra med att mixa tunga namn med mer udda, okända figurer. Ett par av valen känns dock lite underliga, som att byta ut Mega Man mot Zero till exempel och man kan också ifrågasätta valet av skurken Modok när man plockat bort tuffingar som Venom och Blackheart. Samtidigt har några riktigt intressanta karaktärer tillkommit som Nathan Spencer från Bionic Commando, Arthur från Ghosts ‘n Goblins och Amaterasu från Okami, för att nämna några. Det är svårt att vara helt nöjd som sagt men det är väl snarare licensernas fel än Capcoms – det finns helt enkelt för mycket att välja på.

Något som dock är Capcoms fel är påfundet med DLC-karaktärer. Man är alltså tvungen att köpa karaktärer den här gången, karaktärer som vi redan kunde lägga vantarna på i Marvel vs. Capcom 2 dessutom, i form av Jill Valentine och Shuma-Gorath. Så vill man göra sin uppställning helt komplett är det bara att bita i det sura äpplet och hosta fram slantarna. Förmodligen ett smart drag från Capcom som inbringar mer förtjänst på spelet, men ett irriterande sådant för oss som är tvungna att betala extra för att få möjligheten att spela med alla karaktärer. Man ska dock komma ihåg att karaktärsurvalet är väl tilltaget som det är och det finns många gömda karaktärer som kan låsas upp baserat på dina prestationer i spelet och inte beroende på hur mycket pengar du har i plånboken.

Viewtiful-Joe----Marvel-Vs-Capcom-3

När det gäller spelet i övrigt har det inte hänt så mycket förutom grafiken. Capcom har låtit lägga ett tecknat 3D-filter över den tidigare så platta 2D-grafiken i samma stil som i Street Fighter 4. Resultatet är riktigt läckert och även om den tvådimensionella grafiken från föregångarna har sin charm ser Marvel vs. Capcom 3 mer spektakulärt ut. Spektakulärt är för övrigt en väldigt bra beskrivning på spelet rent allmänt. Det rör sig om ett ”tag battle”-upplägg där man väljer tre fighters som man när som helst kan växla mellan och man kan dessutom skicka in sina lagkamrater för att assistera med specialattacker. Man kan utöver det gå samman för att utlösa en specialkombo som i princip täcker hela skärmen med skadande projektiler, slag och sparkar. För en ovan Marvel vs. Capcom-spelare kan det säkert uppfattas som kaotiskt och överväldigande men det finns mer djup än man till en början anar.

Det är nämligen väldigt viktigt att vara strategisk med vilka karaktärer man väljer och vilken assisterande attack de ska använda sig av. Man ska också tänka på att karaktärerna ska komplettera varann på ett bra sätt och allra viktigast är det att utlösa sina specialattacker i rätt läge, samt hålla koll på mätaren som avgör hur kraftfull attacken blir. En specialare i rätt läge kan avgöra hur en match slutar, dessa är dessutom relativt enkla att utföra i jämförelse med andra spel i genren.

Marvel-vs-Capcom-3-Haggar-and-Phoenix-Screenshots

Beträffande de spellägen man har att välja mellan känns det lite snålt tilltaget. För en ensam spelare finns det egentligen bara ett ordentligt kampanjläge som går under klassiska namnet ”Arcade”. Man kan givetvis leka runt i spelets träningsläge och det finns dessutom ett uppdragsbaserat alternativ men det är inte speciellt festligt och innebär bara att man ska nöta knappkombinationer. Jag hade gärna sett ett lite matigare story-läge med mellansekvenser och mer fokus på handling. Så tumregeln är som vanligt att har man ingen kompis på besök är det online-fightande som gäller. Man kan för övrigt när som helst, när man navigerar runt i menyerna, spana in sitt så kallade ”License Card” där all fakta om sina insatser finns sparat. Ett smidigt sätt att hålla sig uppdaterad om hur väl man spelat för alla statistik-älskare.

Jag har varit en fan av serien sedan den lokala biljardhallen införskaffade en arkadkabinett med föregångaren X-Men vs. Street Fighter och älskar verkligen crossover-aspekten av det hela. Att få ge sina hatobjekt på tafsen med sina egna favoriter är en fantastisk känsla och även om det inte är lika välbalanserat som Street Fighter-serien har Marvel vs. Capcom en egen skön stil. Det här är ren och skär fanservice för alla oss som följt Capcoms spelserier och läst Marvels serietidningar, sen att det dessutom är ett förbaskat bra fightingspel är bara en bonus.

2011-02-14, Andreas