Radio Speltorsk

Gästblogg: Recension av Infinity Blade

4

Infinity_Blade_2-620x

Att Infinity blade kom ut på AppStore i förra veckan har väl inte passerat någon obemärkt förbi. Spelet bygger på Epics Unreal Engine 3 precis som det omtalade Epic Citadel. Men är detta något mer än ett teknikdemo? Är det konsolens flaggskepp som kommer att ta Apple förbi både Sony och Nintendo i det bärbara kriget? Vi får väl se om denna recension kan besvara detta.

Alla ting måste börja någonstans och så även detta, varför inte då ta storyn som det inledande. Storyn finns där men den är verkligen lövtunn. Det hela börjar med att vi får följa en riddare in i en stor sal där två andra riddare väntar på honom, den ena är ungefär dubbelt så stor medan den andra är i samma storlek och sitter bekvämt i sin tron. En lagom pressad dialog börjar på något utländskt språk, fullt översatt med undertexter så klart. Det hela går i alla fall ut på att vår riddare har kommit för att besegra den onda kungen som just nu besitter tronen och sprider skräck i landet.

Du kastas snabbt in i en duell med kungens livvakt och får lära dig de mest grundläggande kontrollerna, block och attack. Dessvärre slutar striden alltid med att du besegras av livvakten hur bra du än spelar. Den onda kungen kommer spetsar dig sedan på det beryktade Infinity Blade. Så snart din kropp slagit i golvet ber kungen sin livvakt att kalla på honom så snart nästa stora krigare kommer. Skärmen blir svart och en ny riddare står utanför slottet och texten ”20 years later” visas på skärmen.. Det visar sig vara din far som dödats och nu ska hämnd utkrävas.

Infinity_Blade_10-620x

Bara för att klargöra, detta är inget ”freeroaming”-spel utan du stannar upp då och då och kan titta runt eller klicka på en förutbestämd markör, denna kan vara en fiende eller en stig/gång/dörr. Striderna som är centrala i spelet visas väldigt ”up close” så att säga. Du ser ryggtavlan på din karaktär, oftast snett nedifrån då alla fiender är minst dubbel så stora. Striderna är lätta till en början men det finns en hel del strategi i dem. Du kan hugga med ditt vapen åt alla möjliga olika håll beroende hur du drar fingret på skärmen, använda din sköld för att skydda dig, dodga åt vänster eller höger och parera fiendens slag genom att göra ett motsving med ditt vapen vid rätt tidpunkt. Utöver detta finns superattacker och besvärjelser att använda sig av. Så valet är inte alltid självklart hur du gå tillväga i striderna vilket lämnar mycket utrymme för strategiskt spelande.

Det finns ett levelsystem och tillräckligt med svärd, sköldar, hjälmar, rustningar och magiska ringar för att göra Diablo avundsjuk. Dessa ökar i level efter varje fiende är besegrad och deras poäng summeras ihop och läggs på din karaktärs totala level. Din karaktärs level går så klart att använda för att styra din inriktning helt i linje med de flesta action-rpg där ute. Hela spelet utspelar sig i ett slott mycket likt det vi besökte i Epic Citadell. Ja, att inte ta upp Epic Citadel går väl inte då i princip alla har testat detta och drömt sig iväg till hur det vore med ett FPS-rpg med denna motorn likt Oblivion. Något som jag själv reflekterat över är att det verkligen var en nackdel att Epic Citadell kom ut innan Infinity Blade. Dels på grund av att vi fick en smygtitt på grafiken, som självklart är underbart vacker för ett bärbart spel men främst för att man faktiskt fick styra Epic Citadell med FPS-kontroller, något som saknas här tyvärr. Man kan inte hjälpa att man känner sig enormt låst och att inte få utforska den underbara miljön på egen hand.

Längden på spelet kan ses som både lång och kort beroende på om du är grindare eller icke grindare. Det är nämligen så att du stöter ”bara” på 10-15 olika ”stopp”, om man kan kalla fiendemötena det, på vägen till slutbossen. När du väl är framme så är oddsen låga för att klara slutbossen då han är level 50 och du kanske 5-6. Ja faktum var att jag dog snabbare än jag hann säga sviskonpudding. Så vad händer om du dör då? Jo, skärmen blir svart och en ny riddare står utanför slottet och texten ”19 years later” visas på skärmen. Så det är att spela om igen med din son istället, vars level och utrustning så klart är exakt samma som din var innan slutbossen gjorde hack-biff av dig.

Infinity_Blade_13-620x

Så sammanfattningsvis kan det här spelet vara oerhört långt eller oerhört kort beroende på vad ditt tycke och mål är med spelet. I mitt fall tycker jag spelet är underbart i hur spelmekaniken, grafiken, ljudet, level-systemet och så vidare fungerar men hela grejen att du kör om alltsammans på samma sätt, fast med lite nya och kraftfullare fiender, drog verkligen proppen ur det här spelet på mindre än en timme. Det är oerhört synd att det ska behöva vara så här men tyvärr så märks begränsningarna av, om det är på grund av telefonen eller utvecklarna lämnar jag upp till er att avgöra.

Jag fick frågan av en vän till mig om det är värt 45 kronor. Den frågan är otroligt svår att svara på faktiskt. För det första så beror det på den inflation som råder på App Store, vissa guldklimpar delas ut gratis medan skitspel går för uppåt 100 kronor. För det andra beror det verkligen på vilka förväntningar du har på spelet samt vilken typ av spelare du är. Själv hade jag ingen aning om att man skulle spela samma ”bana” om och om igen utan trodde det var ett längre äventyr jag skulle ge mig ut på. Detta har så klart färgat min upplevelse mer än jag önskat. Trots detta så kommer jag nog att spela igenom spelet, inte så mycket för att jag måste klara det utan mer för att spelmekaniken är så jäkligt bra och att det är så gott om variation i hur du kan lösa striderna. För i slutändan är inte 45 spänn någon förmögenhet, men det är svårt att väga spel på App Store mot varandra då det är så otroligt varierande prissättning.

/Jesper MatssonJesper1
Lyssnare, gäst och gästbloggare

Vill du också gästblogga för oss? Nemas problemas! Maila bara feedback@radiospeltorsk.se med din bifogade text så publicerar vi den på sajten.

2010-12-15, Gästbloggare

Gästblogg: Recension av Kosmo Spin

3

kosmospin01

Då var det äntligen här! Ja, faktum är att ända sedan Simon Flesser gästade Radio Speltorsk så har jag sett fram emot att sätta tänderna i detta charmiga spel. Jag hade inte koll på vem Simon var innan Radio Speltorsk och jag är verkligen glad över att jag nu har bättre koll.

kosmospin_iphone_01Spelet i sig är otroligt enkelt, du spelar som figuren Nod och springer runt på en roterande planet och ska plocka upp  frukosttillbehör, som till exempel kaffekoppar och muffins med mera. Planeten ligger i centrum på skärmen och du roterar den med hjälp av fingrarna likt ett Super Mario Galaxy i 2D. Målet är att fånga in så många frukosttillbehör som möjligt innan den elaka utomjordingen som svävar över planeten suger upp dem i sin ”tractor beam”.

Förutom att försöka fånga dina kära frukosttillbehör så försöker utomjordingen också att utsätta dig för andra fruktansvärda ting så som tennis-, basket- och basebollar och även då och då lite bildäck och annat hemskt som han kastar ned mot din fina planet. Skulle något av de här objekten träffa planeten innan du hinner nicka ut dem i världsrymden igen så kommer din planet bokstavligen att skakas om.

Efter att utomjordingens attiraljer vidrör planeten så kan man inte röra stackars Nod i någon sekund vilket kan vara avgörande om utomjordingen återigen börjat dammsuga planeten på godbitar. Det är nämligen så att det inte bara är frukosttillbehören som kan sugas upp i skeppet utan också du, händer detta är spelet direkt över och det verkar vara enda sättet att ”dö” på som jag hittat. I början tycker man att det verkar enkelt men successivt ökar tempot och svårighetsgraden ökar med den.

kosmospin_iphone_02Utomjordingen börjar efter ett tag att tajma sina bollutkast så att det är precis att du hinner nicka undan dem innan hans tractor beam är framme vid dig. Och det är väl det som gör det hela utmanande och paradoxalt samtidigt, du vill både förfölja rymdskeppet samt hålla dig undan då du måste nicka undan bollar samtidigt som att du ska akta dig för strålen som kan suga in dig till ditt öde.

Efter att ha samlat samman tillräckligt med föremål så dyker det upp en bonusbana som varar några få sekunder där det hela går ut på att rotera runt planeten så snabbt som möjligt för att samla frukosttillbehör som direkt spawnas ur planeten. Vilket leder till slutmålet med hela spelet, high score, the mother of all game plots, och så klart att sedan kunna skryta med att du ligger högst på listan i det integrerade Game center. Ja, det är helt klart ett iPhonespel i all sin prakt det här, enkelt att börja med, svårt att släppa och som levererar en ökande svårighetsgrad allt eftersom. Lägg sedan till störtskön musik, oerhört charmig grafik och otroligt responsiv kontroll så har du ett koncept som håller väldigt långt.

Att Simon drog upp Mario som en inspirationskälla märks väldigt väl men enbart på gott och inte på ont. Hade man bytt ut grafik och ljud så hade detta kunnat vara som plockat från ett Mario-Iphonespel, men nu är det enbart originellt och otroligt charmigt. Att säga att jag var pepp på detta spel är väldigt sant men även efter några veckors väntan så levde det upp till min egen byggda hype vilket spel oftast inte gör. Och vad är det vi talar om egentligen? Sju kronor? Ja, det är inte ens priset för en läsk i närmaste snabbhandel. Så sluta fundera mer och ladda ned detta spel, den härliga känslan av att stödja unga duktiga svenskar får du på köpet.

/Jesper MatssonJesper
Lyssnare, gäst och slagpåse i Spelnördbataljen

Vill du också gästblogga för oss? Nemas problemas! Maila bara feedback@radiospeltorsk.se med din bifogade text så publicerar vi den på sajten.

2010-12-03, Gästbloggare

Recension – Sonic Colours

0

sonic_colours-21

Det råder inget tvivel om var Sonic Team har hämtat inspiration ifrån efter att ha spelat Sonic Colours. Allt från den storslagna musiken och rymdtemat till banupplägg och den förvandlingsmani som råder är som hämtat ifrån en annan plattformsikons senaste bravader. Men det är inget fel med det, sämre förebild än Super Mario Galaxy kan man definitivt ha.

Faktum är att igelkottens senaste äventyr är överraskande bra och även om seriens akilleshäl med plötsliga dödsfall och klassiska trial and error-moment återvänder även här finns det mycket att glädjas åt i Sonic Colours. Presentationen är till att börja med oerhört kompetent. Sonic springer för det mesta som den blådåre han är, det vill säga i en hiskelig fart, och banorna känns både hisnande och spektakulära.

sonic_colours-51

Tillsammans med sin polare, räven Tails, är han återigen ute efter att stoppa ondingen Dr. Eggman och på vägen stöter de på ett gäng söta små utomjordingar som besitter olika förmågor Sonic får användning av i spelet. Genom att byta skepnader kan Sonic ta sig an olika utmaningar som att borra sig ner i marken (känner vi igen det månne?) eller förvandla sig till ett block som öppnar upp nya vägar för att nämna några. Dessa nya egenskaper skapar visserligen variation men känns också lite som att de segar ner spelet när det handlar om att bemöta de lugnare passagerna.

När Sonic Colours är som bäst handlar det framför allt om att springa som en tok, reagera snabbt och förundras över miljöerna som susar förbi i ögonvrån. Musiken backas upp av en hel symfoniorkester och är riktigt stämningshöjande och pampig. Flera av de nya förmågorna är underhållande medan några frambringar gäspningar. Sonic Colours är trots ett par skavanker den blå igelkottens bästa framträdande i tre dimensioner hittills.

2010-11-16, Andreas

Recension – Star Wars: The Force Unleashed II

2

star-wars-force-unleashed-2-ps3-xbox360-e3-screens-1

Det första som slår mig när jag startar upp Star Wars: The Force Unleashed II är den fantastiska inramningen. Jag ska inte sticka under stol med att spelet får mycket gratis när åskådaren och spelaren är en sann Star Wars-nörd. Den ursprungliga trilogin har avverkats fler gånger än jag kan räkna och det universum George Lucas har byggt upp ligger mig varmt om hjärtat. Det är kanske inte heller så konstigt då att gåshuden reser sig när storheter som Darth Vader, Yoda, Boba Fett med flera dyker upp lite här och där och det märks att produktionsvärdena är högre här än i merparten av licensspelen som släpps idag. Men oavsett om man gillar Star Wars eller inte tror jag de flesta instämmer när jag säger att presentationen i Force Unleashed II imponerar både grafiskt och designmässigt.

Spelmässigt är det kanske inte lika fantastiskt men det råder heller inget tvivel om att LucasArts har lyckats på en punkt – de har verkligen fångat känslan av att vara en mäktig jediriddare. Det är helt enkelt vansinnigt kul att slunga stormtroopers i luften, skrynkla ihop anstormande Tie Fighters och elektrifiera omgivningen som Vaders klonade lärjunge Starkiller. Jag känner mig oerhört mäktig när min närvaro skapar kaos och förödelse så fort jag sätter ner foten bland mina fiender. Mycket fokus ligger på den fysikmotor som låter mig använda kraften på ett flexibelt vis och den fungerar väldigt bra. Att skicka tillbaka en utskjuten projektil från en AT-ST (de långbenta stridsrobotorna vi känner igen från slaget med Ewokerna i Jedins Återkomst) med hjälp av kraften och se den stora stridsanordningen sprängas i småbitar känns precis som det ska.

star-wars-force-unleashed-2-ps3-xbox360-e3-screens

Det finns dock ett par saker som inte riktigt klaffar. Striderna känns aningen obalanserade och även om alla coola förmågor väger upp en del känns det inte helt tillfredställande. Kameran hänger inte riktigt med mig i alla lägen och ljussabelfäktandet handlar mer om frenetisk buttonmashing än om strategiskt knapptryckande. Och på tal om knapptryckande. Precis som i föregångaren poppar det upp en hel drös med QTE, det vill säga de minispel där det gäller att trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle, och inte heller den här gången känns de riktigt motiverade. Momenten är oftast för långdragna och man tröttnar snabbt på att sitta och glo på en animerad sekvens som förekommer på tok för ofta.

Men trots ett par skönhetsfläckar har jag trots allt väldigt kul med The Force Unleashed II. Fysikmotorn tillsammans med alla häftiga förmågor gör spelet både varierat och intressant. Men det är fram för allt världen och grafiken som skiner mest. Allt från läppsynk till karaktärsdesign osar kvalité. Det finns också ett par riktigt maffiga ögonblick i spelet som verkligen greppar tag i mig och där kanske fram för allt striden med den gigantiska besten Gorog gjorde mest intryck. Är man som jag ett Star Wars-fan är The Force Unleashed II en självklar investering och för er andra – kanske inte riktigt lika självklar.

2010-11-02, Andreas

Recension – Vanquish

1

vanquish-logo

När den hyllade spelskaparen Shinji Mikami skildrar genren som är synonym med Gears of War, det vill säga tredjepersonsaction som involverar ”cover”-mekanik, sparar han inte på krutet. Vanquish är intensivt, spektakulärt och drar aldrig, ens för en sekund, i handbromsen. Gigantiska robotar anfaller från alla håll och den kedjerökande protagonisten Sam voltar och glider på sina knän i en hiskelig fart för att undvika det kulregn som sprids kring hans uppenbarelse.

Tempot är vansinnigt högt men lyckligtvis är kontrollen oerhört smidig och jag har alltid full kontroll på situationen, får jag smisk beror det mig själv och ingen annan. Även om Vanquish vid en första anblick liknar Gears of War och spelskapelser i samma stil finns det också många skillnader. Att ta betäckning bakom en betongvall behöver inte betyda att man sitter säker. Helt plötsligt kan föremålet som skyddat dig sprängas i småbitar och då står du där helt blottad. Vanquish handlar mycket om att analysera miljön och att snabbt röra sig mellan att, glida runt och peppra ondingar som en tok, samt att ta skydd vid väl valda tillfällen.

Vanquish1

Handlingen i spelet är av klassisk karaktär och även om den är rätt så charmig luktar den mycket ost och kalkon. En galen ryss är på krigsstigen och avser att utplåna hela USA från planetens yta i jakten på världsherravälde. Som supersoldaten Sam ansluter man sig till den amerikanska armén som ska bekämpa hotet och med hjälp av en specialdesignad high-tech-dräkt bidrar man med både knäglidande och tuffa one-liners i kampen mot ondskan. Men hela berättelsen känns i ärlighetens namn bara som en ursäkt för att få skjuta fiender på coolast möjliga sätt.

Jag har egentligen bara ett par små invändningar. Det galna öset kan vid längre sittningar kännas lite tröttsamt och de tempoväxlingar många andra spel innehåller för att skapa variation i spelupplägget lyser här med sin frånvaro. Sen hade jag gärna sett flera olika varianter av bossar och fiender. Den jätterobot som tidigt i spelet agerar boss återanvänds ett par gånger för mycket för att det ska kännas helt okej. Men i vilket fall är Vanquish en kompromisslös uppvisning i hur ett spel helt kan fokusera på rent actionröj och göra det fruktansvärt bra utan några som helst hämningar.

2010-11-01, Andreas