Radio Speltorsk

Idag för exakt tio år sedan släpptes som bekant Dreamcast här i Sverige och trots en kort livstid lyckades den bjuda på en hel del härliga spelupplevelser. Jag antar att alla liksom jag firat dagen med att spela om gamla DC-spel, vilket givetvis väcker en våg av nostalgi och minnen från svunna tider.

Det finns flertalet anekdoter man skulle kunna dra sig till minnes men det jag förknippar allra starkast med maskinen är nog Virtua Tennis. Trots att jag är den kanske mest inbitna sporthataren någonsin har det spelet tagit sig upp på en väldigt kort lista av multiplayerspel som fortfarande alltid plockas fram, bredvid bland andra Street Fighter II, Final Liberation och Super Mario Kart. Jag vill inte ens veta hur många timmar vi plöjt ned i det spelet och det är den största enskilda anledningen till att Dreamcast fortfarande stolt står inkopplad i min tv-apparat. Man vet ju aldrig när vänner kommer förbi på besök, liksom.

Flerspelaraspekten var ju rent allmänt en stark fokus för Dreamcast och jag minns när jag just skaffat Sega Rally 2. Så här i efterhand känns det inte lika vasst som ettan och 2006, men jag hade som vanligt en segdragen batalj mot en av mina kamrater/fiender. Vi brukar vara jävligt jämnt matchade i nästan alla spel, och så även här. Men när jag kom hem från jobbet andra dagen efter Sega Rally 2-inköpet hörde jag motorljud bortifrån tv:n. Min lymmel till kompis hade sjukskrivit sig och tagit sig in med min extranyckel bara för att kunna tjuvöva hela dagen och tydligen hjälpte det, för därefter var han snäppet vassare än mig och det har hållit i sig i det spelet i alla år framöver.

Vad har ni andra för minnen av Segas sista konsol?

Det finns få spelögonblick som berör på samma sätt som slutet i Half-Life 2: Episode 2. Valve har med serien länge byggt upp en relation mellan spelaren och de karismatiska karaktärerna i Half-Life-världen för att helt plötsligt rasera allt. Det är gjort med en precision och fingertoppskänsla som är väldigt ovanlig när det gäller spelmediet. Den avslutande delen är effektfullt berättande när det är som bäst och det är svårt att inte bli tagen.

Spelet byter tempo. Alyx och Gordon är efter hårt stridande mot enorma Striders tillbaka på rebellernas bas och med en raket avfyrad som ett sista motangrepp kan de pusta ut. Alyx pappa Eli ansluter och de går till hangaren för att kliva på helikoptern som ska ta dem därifrån. Plötsligt smäller det till och ett bländande vitt ljus täcker synfältet. När synen kommer tillbaka tvingas Gordon och Alyx att se på när Eli brutalt mördas av en av de två Advisors som infiltrerat basen. Strax innan Alyx går samma öde tillmötes ingriper robothunden Dog och får de mekaniska monstren på flykt.

När bilden fadar ut till svart och Alyx snyftande fortfarande dröjer sig kvar är det svårt att inte gripas med i den bedrövelse som är episodens slutsekvens. Det är starkt, sorgligt och fantastiskt på samma gång.