Så lyder den svenska studion Triolith Entertainments beskrivning av spelet Wisp: Eira’s Tale. Det är inte en titel som revolutionerar spelandet på Iphone men bjuder istället på en behaglig och stämningsfull upplevelse. Kontrollmetoden som involverar både skärmtryckande och gyrolutande rimmade enligt mina på förhand förutfattade meningar illa, men fungerar ypperligt och spelupplägget med samlande på små labyrintliknande banor lämpar sig väl för bärbart format. Skövdestudions lågmälda äventyr om den lilla älvan är därför en solklar rekommendation till alla som uppskattar atmosfäriska spel till sin IOS-manick.

Köp Wisp: Eira’s Tale här.

Vinn Wisp: Eira’s Tale! Vi lottar ut ett exemplar av spelet på vår Facebook-sida! Så se till att gilla oss!

Nya peka-och-klicka-äventyr dyker det upp massvis av på indiescenen men det var länge sedan jag spelade något som närmar sig Gemini Rue kvalitétsmässigt. Äventyret utspelar sig i en dystopisk science fiction-värld och man styr inte bara en karaktär utan två i jakten på sanning och försoning. Berättelsen är oväntat engagerande och de lågupplösta men stämningsfulla pixlarna som målas upp på skärmen fångar mig från första stund.

Spelet lyckas också med konststycket att implementera strider i en annars klassisk äventyrsmall utan att det känns konstigt, snarare omväxlande och spänningshöjande. Pusselmomenten är logiska och står aldrig i vägen för den välregisserade handlingen. Gemini Rue är ett otroligt kompetent hantverk som alla äventyrslystna spelare bör införskaffa.

Köp spelet eller ladda hem demoversionen här.

Det finns spel jag spelar till Iphone i större utsträckning och fram för allt när jag har längre stunder över men så finns det också de där snabba fixarna, de där spelen folk rynkar på näsan åt. Titlar som Angry Birds, Fruit Ninja, Peggle och Doodle Jump. Spel som kan klassas som casual.

Cut the Rope landar utan tvekan i det facket. Spelet bygger på en simpel grundidé men den är tillräckligt genial för att återanvändas bana efter bana, men med stänk av variation naturligtvis. I den bedårande introfilmen ser man hur ett litet sött monster anländer i en låda med texten ”Feed with Candy” och det är därefter upp till spelaren att förse den lilla krabaten med godis. Detta gör man genom att skära av de rep som godiset är fäst i. Men det är inte bara att skära hejvilt med fingret på skärmen utan det gäller både att vara strategisk och tajma sina rörelser.

Ju längre in i spelet man avancerar desto fler moment tillkommer. Utvecklarna har slängt på allt från bubblor och spindlar till luftsprutande pumpar för att göra godisets väg till det lilla monstrets mage så varierat som möjligt. Det hela är oerhört välavvägt och så fort man smått börjar tröttna lite på ett nytt koncept så dyker nästa inslag upp och förändrar sättet man spelar på. Men i slutändan bygger mekaniken på spelets superba fysikmotor som påverkar banornas utformning och hur saker och ting beter sig.

Cut the Rope är ett perfekt exempel på hur man med en enkel idé kan åstadkomma stordåd på Iphone. Det är gulligt, roligt, utmanande och varierat. Ett spel alla kan uppskatta. Min treåriga son älskade det och likaså jag. Det ska man inte rynka på näsan åt. Casual eller ej.

Fråga gärna om det är nåt spel ni undrar över!

Erik Svedäng har många ögon på sig sedan han förra året tog hem det mest prestigefulla priset en oberoende spelutvecklare kan vinna – Seumas McNally Grand Prize på IGF, med Blueberry Garden. Nu har han tagit hjälp av multitalangen Niklas Åkerblad för att leverera ännu ett spel som väcker upptäckarlusta.

Kometen är på samma sätt som Blueberry Garden en svårdefinierad historia. Man kan hävda att det inte är ett regelrätt spel även om det finns mål, inte solklara, men de finns där. Man kan ”klara” spelet. Det Kometen framförallt är och försöker vara är en upplevelse som man själv väljer hur man vill uppleva.

Det är inte ett spel alla kan ta till sig och uppskatta, precis som i fallet med Blueberry Garden, kanske i ännu större grad den här gången rent utav. Men med en visuell stil och en stillsam musikbild som närmast frambringar en meditativ känsla är jag glad att jag tog mig tid till att upptäcka ett verk jag inte upplevt tio gånger tidigare.

Man kan klaga på att det är en aning innehållslöst och man kan ifrågasätta den bristande variationen men Kometen är framförallt ett annorlunda och närmast poetiskt spel som handlar om att uppleva, utforska och upptäcka.

Varje nivå består av ett rörligt lager och ligger som en förgrund placerad över kommande banor vilket ger en cool 3D-effekt. Man kan med andra ord se vad som komma skall i bakgrunden. Målet består av att man ska ta sig till nivåns ”exit”-skylt som teleporterar den spartanskt illustrerade karaktären till nästa nivå och längre in i skärmen.

För att göra detta sveper man med fingret på skärmen för att röra figuren men man måste dessutom tilta maskinen åt olika håll för att komplettera fingerviftandet. Det låter klumpigt men fungerar överraskande bra. Beroende på hur du vrider din Iphone/Ipod/Ipad (?) påverkas gravitationen. Upp blir ner, vänster blir höger och så vidare. Gubben känns dock lite fladdrig och jag hade gärna sett att styrningen upplevts som mer stabil.

Musiken består av stämningshöjande ambientelectro och passar ypperligt in. Alla dessa små beståndsdelar bildar en välavvägd enhet och allt från den stilistiska grafiken till den innovativa rörelsekontrollen bidrar till en varierad upplevelse med djup.

Ijumpman kostar 22 kronor.

Det finns spel som har en speciell plats i ens hjärta, kanske inte för att de är bäst på något sätt utan för att de har ett sentimentalt värde. Gobliiins-spelen är för mig något mer än en charmig peka-och-klicka-serie, det är dessutom en av de där upplevelserna som etsat sig fast i minnet, och då kanske framförallt den tredje delen som helt på egen hand introducerade mig för peka-och-klicka-genren. Jag hade visserligen spelat det första Lesiure Suit Larry innan men trots att det lockade med tuttskämt och andra pubertala påhitt grep det aldrig tag i mig på samma sätt som Goblins 3 gjorde.

Men jag ska inte babbla på om det allt för mycket det har jag redan gjort tidigare. Det jag vill säga med det här blogginlägget är att man från och med idag faktiskt kan lägga beslag på den ursprungliga trilogin (del fyra räknas inte för att det ser så gräsligt ut) för en spottstyver. För ynka sextio kronor kan du uppleva alla tre bedårande delar Gobliiins-magi. Är spelen så bra som jag proklamerar? nä, kanske inte, men det är fortfarande mysiga äventyrsspel som är väl värda dina pengar och för en sån som mig – ett nostalgiskt återbesök som tar mig tillbaka till en tid då nya spelupplevelser väntade bakom varje krök.

Köp Gobliiins Trilogy här.

Genren ”Tower Defence” gör sig oerhört bra till just iPhone och Plants vs. Zombies är inget undantag. Vad som verkar bli en en resa helt utan tuggmotstånd till en början erbjuder både taktik och ett spelmekaniskt djup senare i spelet. Dessutom är Popcap oerhört duktiga på att belöna spelaren med nya roliga föremål hela tiden. Man fullkomligt bombarderas med användbara växter och hjälpdon i kampen mot blodtörstiga zombies.

De taktiska elementen visar sig i hur man bäst skyddar sig mot de anstormande hjärnätarna. Som vi vet behöver växter solljus och genom att balansera plantagen mellan solproducerande blommor och de mer mordiska växterna når man framgång. Olika sorters zombies tacklas med unika växter eller en genomtänkt kombination av flera. En stavhoppande levande död stoppas effektivt av en potatismur, som han måste hoppa över, för att sedan sprängas i bitar av en exploderande bombblomma för att nämna ett exempel.

Faktum är att jag tänkt att skriva om spelet långt tidigare men eftersom min annars så spelskygga flickvän och sambo kidnappat min iPhone på kvällarna för att få spela just Plants vs. Zombies har jag inte hunnit spela tillräckligt förrän nu. Det om nåt är ett gott betyg och dessutom ett bevis på att Popcap återigen gjort ett spel som tilltalar de flesta.

Köp på App Store för 22 kronor.

Något jag däremot fick möjligheten att göra, för att försöka öka mitt splittrade anséende något, var att tipsa om lite iPhone-spel. Inte nog med att jag erbjuder att göra mig till åtlöje i podcasten, jag kan dessutom guida er i App-djungeln som numera är känd som AppStore. Här kommer den senaste tidens spelintryck från mig till er lyssnare/läsare.

Flight Control
Pris: 7 kr

Superdupertrevligt strategispel där man ska agera flyg-trafikledare och styra flygplan och helikoptrar till sina respektive landningsbanor. Ser väldigt simpelt ut men blir klart rörigt efter en liten tid. Du pekar på ditt flygplan/helikopter och drar sedan en flygrutt för att guida in dina fordon till respektive landningsbanor, super simpelt eller hur? Jo de första minuterna är det så…

Ett intressant flerspelarläge där man spelar över wifi finns också, här har du både dina och din väns plan att hålla reda på och styra upp till rätt flygfält. Enda nackdelen är väl att skärmen ibland kan vara ett hinder för att lyckas, efter Apple’s senaste nyhet om iPad så kan man nästan förutsätta att detta spel kommer få nytt liv på den större skärmen hos iPad.

Warheads
Pris: 7 kr

Missile command på steroider. Ja hittar någon ett Missile command spel med grymmare effekter än detta så vill jag veta. Hade de implementerat så att vibrationerna satte igång när missilerna exploderade hade detta varit perfekt. Tänk er effekterna av det härliga Dawn of War på PC så förstår ni nog vad jag menar.
Istället för bara en skärm så vrids kamera perspektivet 90 grader för att försvara en annan flank när de du just spelade är säker. Detta tillsammans med det grymma effekterna och ljudet gör spelet väldigt intensivt och en härlig ny tändning på ett gammalt härligt recept.

Battlebears 1,5
Pris: 15 kr

Sjukt sjukt sjukt… ja jag vet inte vad jag ska säga. Tog denna App lite på vinst och förlust då den råkade vara gratis den dagen jag satt och browsade runt AppStore. Ploten är hur enkel som helst. Du är en brun björn på en vagn dragen av två enhörningar som jagas av rosa björnar som så klart vill krama ihjäl dig. Vagnen går sönder och dina enhörningar dör, men då tar vår egna lilla rambobjörn och bygger en befästning av vagnen samt tillverkar ett armborst av hornen på enhörningarna, sedan sätter fighten igång för överlevnad.. eller .. ja att undkomma o-kramad.

Diverse bossar finns så klart utöver det vanliga uppgraderandet av utrustning och vapen, där man bland annat använder de rosa björnanas regnbågs-blod för att tillverka eldkastare. Bossarna håller samma sjuka stil som övriga spelet vilket är välkommet. Ja, jag kan bara rekommendera om inte annat för den sjuka humorn.

Parachute Ninja
Pris: 7 kr

Doodlejump goes ninja kombinerat med Bird Strike. En gul liten prick är arg på en annan gul prick som tänt eld på hans hus och mördat hans föräldrar. Så klart tar han upp jakten med hjälp av sin sista släkting Master Yo. Denne har så klart en ninjadräkt men inbyggt paraply som agerar fallskärm/hängglidare.

Du ska navigera din lilla ninja prick med hjäl av en massa studsmattor och andra hjälpmedel för att katapultera honom runt på banan. Men eftersom han har sitt inbyggda paraply så kan man veckla ut detta mitt i en luftfärd för att plötsligt kunna glidflyga runt på skärmen. Detta uppnås genom att första trycka och hålla fingret på skärmen för att utlösa paraplyet, tiltar man sedan telefonen alá Doodlejump så styr man luftfärden. Väldigt trevligt spel rent grafiskt och helt klart ett värdigt plattforms/studsmattsäventyr men härligt skum story.

Battle of Puppets
Pris: 15 kr

Castle vs. Castle hur spännande kan det vara egentligen? Jo, om du lägger till grafik som hämtad från Little big planet samt humor och känsla så kan man snabbt inse att det kan bli riktigt spännande. Grafiken var klart den vinnande orsaken till varför jag testade detta spel och det blev bättre än förväntat.

Du väljer olika ”teatrar” för att utspela dina slag och detta styr sedan vad du får för soldater och scenerier. Uppgradera din bas samtidigt som du pumpar ut små söta soldater i multum för att besegra motståndaren. Skulle dina soldater inte vara nog så kommer så klart lite härliga trollformler, som så klart ska ritas med fingret på skärmen, in i bilden och gör matchen kort. Inte så mycket att säga mer än att det är ett jäkla mysigt spel med tonvis av charm.

Galcon
Pris: 22 kr

I ett försök att hitta en rondbaserad rymd 4e liknande Strategic Commander som fanns till min gamla gamla gamla Palm och som jag älskade på den tiden då det begav sig så råkade jag hitta detta spel. Hade inte hört talas om det innan men numera inser man hur älskat det är.. och detta är väldigt förståeligt. Återigen en simpel premiss som funkar underbart.

Du spelar mot AI eller en riktigt människa via spelets onlinetjänst. Skärmen visar en stor karta med ett antal planeter av olika storlek. Planeten längst ned tillhör dig och har en siffra i sig, denna representerar antalet rymdskepp du äger och du kan, genom att dra med fingret från din planet till en outforskad planet, skicka iväg en skvadron med skepp. Dessa tar över planeten och hela tiden så tickar dina siffror på planeterna upp i olika tempon beroende på planetens storlek samt hur många planeter du besitter. Skickar du en skvadron med skepp till en fiende ockuperad planet så gäller det att ditt antal skepp är högre än siffran på fiendes planet, om inte får du skicka ytterliggare en och hålla på så tills dess att du besitter planeten.

Det hela går alltså ut på total annihilation, fienden ska bort. Visst låter det enkelt, men det utförs helt underbart och är ordentligt utmanande. Lägg sedan till en otroligt bra onlineupplevelse med spectator mode och 1 vs 1, 2 vs 2 samt 1 vs 2-matcher så har du enkelt en motivering till de ynka 22 kronorna.

Dock söker jag fortfarande med lykta efter en ersättare till mitt behov av ett Strategic Commander-spel. Någon som har några bra förslag?

Sway
Pris: 38 kr

”Ahh”, lite svenska utvecklare måste man klämma in också, därav acceptabelt med det höga priset. Ett väldigt simpelt spel igen som har genialisk kontroll. Du styr din karaktärs höger och vänsterarm genom att trycka på höger och vänster skärmhalva. Armarna har någon slags magnetisk funktion så du tar dig fram genom att svinga fram över den 2,5D bakgrund som utgör banan. Samla på dig lite stjärnor och annat tjafs blir snart sekundärt eftersom hela styrfunktionen totalt tar över ditt tänkande.

Det gäller verkligen att använda båda hjärnhalvorna för att komma in i rätt flow och så snart detta inträffar så uppnås någon slags nirvana och man bara njuter av hela upplevelsen. Finns en LITE version och jag tycker onekligen att ett test är ett måste för ett så här mysigt och genialt spel.


/Jesper Matsson
Lyssnare och slagpåse i Spelnördbataljen

Man tar sig fram på en simpel världskarta, kan uppgradera sina vapen, lära sig magiska trollformler och tampas med ondingar. Det gäller att vara taktisk då döden innebär att man får göra om en hel nivå fylld med fiender som ska besegras. Därför är det viktigt att hela sig vid rätt tillfällen och anpassa sig efter hur spelplanen ser ut. En misslyckad chansning innebär bortkastad tid och omspelning.

Upplägget är rondbaserat. Inför varje duell delas två nya kort ut och man ska med hjälp av dessa bilda en pokerhand på spelbordet. Beroende på hur hög handen är, desto mer skada tar fienden. Man ser dessutom motståndarens hand och kan planera sina drag efter bästa strategiska sinne. Man måste också ta hänsyn till vilka händer i kombination med vapnet som gör mest skada samt aktiverar en trollformel, både för egen del och fiendens.

Sword & Poker känns fräscht, välgjort och är det spel till iPhone jag spelar mest för tillfället. Jag gillar dessutom den simpla men väldigt mysiga grafiken och till skillnad från recensenten i videoklippet nedan, diggar jag även musiken. Inte mycket att klaga på alls med andra ord. Sword & Poker är ett givet köp om du letar efter ett spel med lite nya ideér och ett angenämt yttre.

Köp Sword & Poker här eller ladda hem Liteversionen här.

The Company of Myself är en gratis flashbaserad pusselplattformare och ytterligare ett spel som leker med tidsmanipulation. En trend spelet delar med mycket annat från indievärlden. I mångt och mycket påminner det om Braid. Inte bara i hur spelmekaniken ter sig utan även i hur den surrealistiska historien berättas. Det är uppbyggt i nivåer och genom att kopiera sig själv, den senaste rörelsen och aktionen man utför får man hjälp med att nå slutdestinationen på banan. Flera av pusselmomenten är fantastiska och ger mig som spelare den där klassiska ”mindfuckkänslan”, där något som verkat vansinnigt svårt helt plötsligt känns löjligt enkelt.

Det är inget nytt Braid men åtminstone ett riktigt trevligt substitut i väntan på mer revolutionerande spel i samma genre.

Spela The Company of Myself här.

Med titeln VVVVVV är det lätt att avfärda spelet som pretentiös indiedynga innan man ens börjat spela. Men bakom det överdrivet tillkrånglade namnet döljer sig ett förträffligt litet plattformsäventyr som överraskar med supervass bandesign. Spelet är stundtals galet svårt och bjuder på många kniviga passager men man blir aldrig överdrivet frustrerad. Sparpunkterna är utplacerade med omsorg och man behöver aldrig spela om jobbigt svåra partier.

Spelmekaniken är för övrigt det som står ut. Varje gång man hoppar drar gravitationen över gubben till motsatt sida. Med ett knapptryck står man upp och ner i taket med huvudet nedåt. Trycker man igen står man med huvudet uppåt och fötterna nedåt på marken under. Låter det konstigt? Det är i vilket fall solklart när man väl spelar.

Utseendemässigt påminner det kanske mest om någonting från Commodore 64-tiden. Grafiken är minst sagt simpel och återhållsam men inte desto mindre charmig för det. Och på tal om charmig, musiken är bland det bästa jag hört i ett spel på länge. Ännu roligare blir det när soundtracket visar sig vara skrivet av en svensk kille – Magnus Pålsson. Den är härligt bitpoppig och catchy som attan.

I korthet är VVVVVV ett retrodoftande plattformsspel med ovanligt bra musik och nivådesign. Köp eller testa demon av spelet här.

Soosiz ser vid en första anblick anskrämligt ut. Huvudkaraktären påminner om en genmodifierad gnutt med grönt hår och grafiken är ganska smaklös rakt igenom. Om man är snäll kan man betrakta den som gullig och söt. Men ser man bortom utseendet och spelets estetik finner man något långt mer intressant. Faktum är att trots ett halvtaskigt yttre är Soosiz ett oerhört charmigt plattformsspel. Fokus ligger framförallt på gravitationsinslagen och de roterande planeterna man rör sig på. Känns det igen? Soosiz känns faktiskt på många sätt som ett simplifierat Super Mario Galaxy i två dimensioner.

Upplägget är visserligen av enklare sort. Det finns tre virtuella knappar. En för hopp och två för att röra sig åt vänster och höger. Knappmarkeringarna är stora och bra placerade till skillnad från många av iPhonespelen som använder sig av samma knappuppsättning. Det fungerar därför alldeles utmärkt att styra den lilla filuren på de snurrande boll-liknande planeterna.

Samlande är som vanligt en viktig ingrediens så även i fallet Soosiz. Mynt ska hittas och små kompisar ska räddas. När man funnit tillräckligt mycket beger man sig till målet. I vägen står elaka fiender och tomt gapande stup. Vi har sett det förut. Samtidigt kan det här mycket väl vara ett av de allra bästa spelen i genren till iPhone. Det är perfekt anpassat och riktigt kul att spela. Letar man efter ett plattformsspel till formatet bör förmodligen Soosiz vara förstahandsvalet.

Pris på App Store: 22 kronor.

Egentligen behöver man inte säga så mycket om Super K.O. Boxing 2 som inte kan sammanfattas med ett ord och en titel – Punch-Out!! För har man spelat eller hört talas om Nintendos gamla kultklassiker vet man vad det rör sig om. Ett humoristiskt boxningsspel med färgstarka karaktärer och ett bossliknande upplägg. Det här är i princip en klon av nyss nämnda spel men en kompetent sådan. Bossarna är välgjorda och finurligt utformade, grafiken är vass och svårighetsgraden skruvas upp i lagom takt.

Det finns två negativa aspekter. Laddningstiderna är för långa och de virtuella knapparna är utformade i minsta laget. Det är trots det ett väldigt kul spel som lyckas efterlikna sin förebild med bravur. Passa på att införskaffa redan idag då det för tillfället reas ut för ynka sju riksdaler.

Rhythm Paradise
Kanske allra närmast att kvalificera sig in på listan var Rhythm Paradise. Jag har redan bloggat om det tidigare men låt oss bara säga att för mig var det inte Beatles Rockband eller Guitar Hero 5 som var årets musikspel utan detta lilla urflippade DS-spel.

Blueberry Garden
Erik Svedängs experiment kammade inte bara hem Seumas McNally Grand Prize för ”Best Independent Game” på 2009 års Independent Games Festival. Enligt mitt tycke kammade det framförallt hem full pott när det gäller design och atmosfär. Hade jag bara sluppit tidsbegränsningen och om spelet bara varit lite längre hade det utan tvekan kvalat in som ett av årets bästa.

The Legend of Zelda: Spirit Tracks
Det finns ett väldigt enkelt skäl till att nya DS-Zelda inte fick vara med. Jag lyckades inte lägga vantarna på det i tid. Samtidigt är jag lite besviken på spelet nu när jag bekantat mig ordentligt med det. Ett bra spel är det visserligen men också en aning själlöst. Det hade definitivt platsat men det hade inte hotat några högre placeringar på listan.

Flower
Spelet som återuppväckte debatten om spel är konst och hela den där diskussionen igen. Jag tänker inte lägga mig i det hela men kan däremot konstatera att det nedladdningsbara Playstation Network-spelet Flower är en avslappnande och meditativ resa som ingen bör missa. Allt är sagolikt vackert och erbjuder ett skönt avbrott från allt vad skjutande och traditionella actionupplevelser heter.

iBlast Moki
Ett iPhonespel var länge aktuellt på listan men puttades till slut ner och övergavs till förmån för andra spel. Detta är ytterligare ett spel jag redan skrivet om här men kan snabbt sammanfattas som ett gulligt fysikpusselspel där precision och logiskt tänkande är spelarens främsta vapen.

Till sist vill jag önska er alla ett gott nytt år från oss på Radio Speltorsk och hoppas ni fortsätter läsa vår blogg och lyssna på vårat program så även under 2010. :)

Vi på Radio Speltorsk har redan snackat om hur underskattad Nintendos nedladdningstjänst WiiWare är. Med tanke på att fyra av spelen på våran års-bästa-lista kommer från den här plattformen så kan man konstatera att det döljer sig mer godis än vad man kan ana. Men det största problemet är att hitta godbitarna bland all dynga som dessvärre merparten av spelen representerar. Jag tänkte därför gå igenom en hel hög med spel som är bättre än skit i denna artikel. (Klicka på speltitlarna för filmer!)

LostWinds: Winter of Melodias
Uppföljaren gör allt föregångaren gjorde fast bättre. Spelet är längre, miljöerna är mer varierade och navigeringen har förenklats tack vare en fiffig karta. WiiWare-spelet Winter of Melodias klarar dessutom balansgången mellan frenetiskt Wiimote-viftande och traditionell styrspakstyrning på bästa sätt. Att manipulera omgivningen i form av vindanden Enril (som representeras av Wiimotekontrollen) är bara en liten del av spelet. Samtidigt ska det lösas pussel och plattformshoppas som hjälten Toku (Nunchucktillbehöret). Alla komponenter smälter samman till en enhet så mysig och så underhållande att ingen bör missa.

World of Goo
Ett suveränt fysikpusselspel där man med hjälp av slemklumpar ska bygga broar för att ta sig från start till mål. Estetiken är oerhört tilltalande och allt från musik till grafik lyckas sätta en personlig prägel på spelet. Att det dessutom har betygssnittet 94 på Metacritic talar sitt tydliga språk.

Contra: ReBirth
Konami hakar tillsammans med Capcom och Mega Man 9 (som för övrigt också finns till WiiWare) på retrotrenden som råder just nu. Med sin ReBirth-serie bevarar man klassisk pixelgrafik och satsar på en avskalad men actionfylld upplevelse. Först ut var Gradius men med Contra prickar man rätt på alla punkter. Feta explosioner, coola bossfajter och galet intensivt röjande från första stund.

NyxQuest: Kindred Spirits (aka Icarian: Kindred Spirits)
Jag har tidigare redan skrivit mig varm om spelet och den texten går att läsa här. Men en kort sammanfattning lyder: NyxQuest är i grund och botten en atmosfärisk och stillsam pusselplattformare där man med hjälp av Wiimoten kan manipulera omgivningen på olika vis. Det är fint att titta på, mysigt att spela och tillhör definitivt gräddan av titlar på WiiWare. Jag vill till och med gå så långt och säga att det är ett av årets bästa spel till Wii oavsett om det snackas retail eller digitalt släpp. Men tråkigt nog är det förmodligen också ett av de mest förbisedda.

Swords & Soldiers
Med en säregen tecknad stil och ett udda upplägg står Swords & Soldiers verkligen ut på tjänsten. Spelet är ett sidocrollande strategispel som trots en relativt simpel fasad erbjuder mer djup än vad man till en början anar. Med tre kampanjer, ett för varje folkslag, en bunt minispel och multiplayer är det här en liten guldklimp till WiiWare.

Bit.Trip Beat
Det är alltid svårt att förklara musikspel, speciellt den sorten som känns lite flummig, för det är just vad det här är. Ett småknarkigt rytmspel. Tänk klassikern Pong som musikspel så är du nåt på spåren. Vansinnigt beroendeframkallande är det i alla fall.

Mer spel av värde som man bör kika närmare på:
Toki Tori
Bomberman Blast
Tetris Party
Strong Bad Episode 1-5
Tales of Monkey Island Episode 1-5
Final Fantasy: The After Years

Angry Birds handlar om hämnd. Grisarna har snott fåglarnas ägg och ockuperat sig i egentillverkade hus, monterade med allt från sköraste glas till hårdaste sten. Fåglarna har därför i sin tur byggt en gigantisk slangbella och slungar sig själva med livet som insats rakt in i byggnaderna för att dräpa de elaka svinen. Grym plot, eller hur?

Man får tillgång till ett bestämt antal fåglar inför varje bana utrustade med olika egenskaper. En kan spränga sig själv medan en annan värper ägg i luften som dyker ner som missiler i grisbyggnaderna. Det gäller därför att planera varje slangbellafärd med stor precision och list. Var ger den här fågeln med denna förmåga mest skada?, och så vidare.

Angry Birds ser tilltalande ut, är vansinnigt beroendeframkallande och ett praktexempel på hur ett iPhonespel ska se ut. Perfekt tillämpat för plattformen. Med en prislapp på sju spänn är det bara att slå till snabbt som ögat.

Hej på er.

Tack på förhand och god jul på er pojkar :)
Hälsningar,
Jesper

Självklart ska jag uppfylla din önskan Jesper! :)

1. iBlast Moki
Pris: 15 kronor

World of Goo möter The Incredible Machine i det här galet charmiga fysikpusselspelet. Med en mysig framtoning både gällandes musik och utseende i kombination med en simpel men beroendeframkallande spelidé charmar iBlast Moki brallorna av mig.

Det börjar enkelt och det enda man behöver koncentrera sig på är att placera sina bomber med omsorg men efter att fler föremål introduceras och banorna blir mer komplexa skruvas svårighetsgraden upp. När spelet dessutom blandar in fysikpusslande med block som ska sprängas på exakt rätt punkt för att skapa en dominoeffekt blir det minst sagt spännande och är för mig årets bästa på iPhone.

2. The Secret of Monkey Island: Special Edition
Pris: 55 kronor

Peka-och-klicka passar som hand i handske på formatet och kanske mest klassiskt av alla spel i genren är Monkey Island-serien. Med skön skruvad dialog i bästa Monty Python-anda blandat med kniviga pussel och en spännande berättelse är det här det bästa valet om man vill äventyra på iPhone.

3. Azkend
Pris: 38

Ett supersimpelt men extremt beroendeframkallande pusselspel. Dra fingret över matchande symboler och skapa kedjereaktioner. Vi har sett det förut men jag vette fasen om det har gjorts bättre. Det är dessutom väldigt duktigt på att slänga in nya utmaningar som aldrig gör spelet långtråkigt utan får det att kännas varierat och spännande från start till mål.

4. Beneath a Steel Sky: Remastered
Pris: 7 kronor

Mer peka-och-klicka-äventyrande! Beneath a Steel Sky är en gammal klassiker som fortfarande håller. Otroligt prisvärt just nu dessutom.

5. Rolando 2: Quest for the Golden Orchid
Pris: 38 kronor

Näst intill en efterapning av PSP-spelet LocoRoco men som i mitt tycke är mycket bättre och framförallt mer varierat.

6. Peggle
Pris: 45 kronor

Popcaps succe som trots sin enkelhet är ett perfekt tidsfördriv och sanslöst beroendeframkallande.

7. Canabalt
Pris: 22 kronor

Ytterligare ett supersimpelt spel på listan. Mitt tidsfördriv när jag sitter på toa. Perfekt att plocka upp för att jaga highscore en kort period. Tryck på skärmen för att hoppa, thats it.

8. Mecho Wars
Pris: 38 kronor

Advance Wars-kopia med en egen look. Online multiplayer-delen är gratis.

9. Real Racing
Pris: 38 kronor

Bästa racingspelet på formatet. Snyggt, precis tiltstyrning och bra körkänsla.

10. Ragdoll Blaster
Pris: 15 kronor

Fulsnygg fysikpusslare. Skjut en streckgubbe ur en kanon och försök att ta dig till målet.

Bubblare:
Hook Champ (plattformssvingande)
1112: Episode 1 (peka-och-klicka)
Nick Chase: A Detective Story (peka-och-klicka)
Tap Tap Revenge 3 (musikspel)
Zenonia (action-rpg)
Dark Nebula: Episode 1 (tiltpusslare)
Edge/Edgy (plattformspussel) (pga varumärkestvist ligger det inte uppe på App Store för tillfället)

Våran julkalender Guldtorsken 2009 är i full gång och årets tjugofyra bästa spel listas sen ett par dagar tillbaka. Att skapa en årsbästalista när man är fler än en person är en svår nöt att knäcka. Det handlar mycket om att kompromissa och att väga valen mot varandra vilket gör att vissa spel landar precis utanför. Men om vi istället tagit upp de tjugofem bästa spelen i år hade förmodligen Rhythm Heaven varit just det där sista spelet.

Jag håller än idag föregångaren som ett av de allra bästa spelen till Gameboy Advance och även om uppföljaren till DS inte briljerar med samma precision är det trots allt ett helt fantastiskt stycke musikspel. Det finns många i genren men de båda Rhythm-spelen stoltserar med en annorlunda vinkling. Det märks framförallt att det är skaparna av WarioWare-serien som ligger bakom när de galna minispelsaktiga momenten avlöser varann, det ena sjukare än den andra. Spelet känns unikt och tillräckligt udda för att sticka ut från den gråa massan av flashiga-staplar-och-blinkande-symbol-tryckar-spel som präglar genren musikspel nu för tiden (om man räknar bort alla plastinstrument-diton dvs).

Det jag gillar mest med Rhythm Heaven är hur ruskigt hardcore men samtidigt inbjudande casual det är. Min flickvän fattade tycke för spelet på direkten men där hon gav upp, på de svårare banorna, blev jag bara mer eggad att plöja vidare. För det är verkligen frustrerande svårt här och där. Så svårt att jag fått tendenser till obehärskade vansinnesutbrott och flera gånger så allvarliga att jag haft lusten att kasta ut min konsol genom fönstret. Som tur är har jag tagit mig samman och bara skrikit i soffkudden bredvid ett par gånger för att sedan lugnt och sansat återgå till det sadistiska helvete som är Rhythm heaven.

Rhythm heaven är ett utmanande och underhållande verk som tilltalar de flesta. Om du frågar mig är det solklart årets bästa musikspel.

EDIT: För att inte skapa onödig förvirring bör det nämnas att jag har USA-versionen kallad Heaven på slutet. I Europa heter det Rhythm Paradise och i Japan (översatt då) heter det Rhythm Tengoku Gold.

På nittiotalet var det väldigt trendigt att mixa realistiskt med tecknat när det gällde film. Det hela drog visserligen igång på riktigt redan under åttiotalet, närmare bestämt 1988 med Vem satte dit Roger Rabbit? Därefter följde ett gäng filmer av samma skrot och korn under en lång rad kommande år. Det var som sagt riktigt hett med den här typen av produktioner.

I spelens värld applicerades inte formen lika ofta. Varken nu eller då. Men 1996 dök i vilket fall Toonstruck upp och lyckades med en FMV-renderad Christofer Lloyd leverera ett förstklassigt peka-och-klicka-äventyr i en galen tecknad fantasivärld. Lloyd (som ni för övrigt känner bäst som den galna vetenskapsmannen från Tillbaka till Framtiden-filmerna) verkar ha en förkärlek för animation och tecknad film. Han spelar skurken Judge Doom i Vem satte dit Roger Rabbit? och har agerat röst i flertalet serier och filmer sen dess. Han sägs dessutom vara aktuell för en reprisroll som onding i den kommande uppföljaren.

I Toonstruck spelar Lloyd, Drew Blanc, skapare och animatör av serien Fluffy Fluffy Bun Bun Show. Förutsägbart nog dras han en dag in i sin egna kreation och hamnar i den puttenuttiga tecknade världen där blommorna blommar och söta kaniner skuttar omkring. Men den mysiga tillvaron varar inte länge när en mystisk karaktär vid namn Count Nefarious dyker upp och förpestar rubbet. Allt som varit gulligt och sött blir istället mörkt och förvridet. Det är upp till Drew och hans medhjälpare Flux Wildly, som spelas av Dan Castellaneta (Homer Simpsons röst bland annat), att ställa saker och ting tillrätta och stoppa denna ondskefulla filur.

Jag har så här i efterhand svårt att se varför inte Toonstruck uppmärksammades mer när det begav sig. Det fick förvisso ingen marknadsföring att tala om och lanserades i en period där 3D-spelen var på väg att helt ta över men dess kvalitéer och starka karaktärsgalleri borde tilltalat de flesta. Betygen var höga och grafiken var inte bara speciell med mixen av en mänsklig karaktär i en animerad värld utan dessutom galet snygg för sin tid. Spelet floppade och blev redan i betafasen kraftigt uppstyckat där många av mellansekvenserna och bakgrunderna slopades. Tanken var att det material som togs bort skulle återanvändas i en kommande uppföljare som sen aldrig blev av.

Nu har dock en liten fangrupp snappat upp de bilder och det material som var ämnat för uppföljaren. Tanken är att de ska färdigställa det hela med hjälp av underlaget som finns tillgängligt. Även om jag inte har några stora förhoppningar eller ens tror att de lyckas få det färdigt är det alltid kul med den här typen av projekt och önskar dem lycka till. I vilket fall är det sorgligt att Toonstruck än idag hamnat i skymundan tillsammans med gräddan av peka-klicka-äventyr (om du frågar mig dvs) som The Neverhood och The Dig bakom de mer kända spelen i LucasArts-biblioteket. Det är ett vansinnigt underhållande och välgjort spel i genren som förtjänar mer uppmärksamhet (nu har jag dragit mitt strå till stacken i alla fall). ;)

Om du vill spela spelet idag krävs det lite pulande men det går. Här finns en liten guide hur man kan få spelet att fungera.

Samtidigt som man imponeras av åttagandet så undrar man lite om han är frisk i huvudet. Eller ja, det vet jag att han är. Jag har trots allt pratat med människan och han är en av de smartaste herrar jag haft nöjet att samtala med, men att man helt på egen hand utan ekonomiska medel utvecklar något så här vansinnigt omfattande är ändå en gåta för mig. Han får ingen ersättning för sitt slit och han väljer det själv dessutom. Många säger visserligen detsamma om mig och Sebastian gällandes tiden vi lägger ner på Radio Speltorsk, om än i mycket mindre skala vågar jag påstå, så kanske inte så galet trots allt. Vissa saker gör man för att man vill göra det, inte nödvändigtvis för att tjäna något på det.

Vart vill jag komma med det här? Jo, jag vill visa upp vad Love är för någonting. Att försöka förklara hur spelet spelas i en intervju är inte helt lätt (även om Eskil bemästrade det hela superbt). Det är i rörelse man ska se det lilla fenomenet. Spana in filmerna här nedan, dregla en aning över den supercoola visuella stilen, anmäl dig sedan till alpha-versionen på Love’s hemsida och kliv därefter in i Eskils storslagna värld.

Gameplay

Tools

Trailer

Platypus har länge varit omtalat i indiekretsar. Kanske inte för att spelet besitter ett världsomvälvande spelupplägg, nä, verkligen inte. Spelet spelas som vilket ordinärt shmup som helst. Det är det grafiska som är grejen. Platypus ser nämligen ut att vara helt leranimerat. Effekten av detta är såklart att det ser skitsnyggt ut och därav förmodligen därför spelet hypats till en början. För visst älskar man bara leranimation i spel. Ta bara The Neverhood, Skullmonkeys och Clayfighter som alla är fantastiska kreationer till exempel.

Platypus släpptes ursprungligen av Squashy Software till PC som speciellt inriktat sig på att göra spel där grafiken ser väldigt ”lerig” ut. De jobbar just nu med att färdigställa Cletus Clay som också det är ett spel där det är stor fokus på lera.

Nu är dock Platypus precis släppt till Indie Games på Xbox 360 därav det här tipset. Detta är en portning som är gjord av Escapist Games och innefattas dessutom av co-op-läge och kostar 400 Microsoft Points (dvs ca 45 spänn). Så vet man med sig att man är helt galen i lera och shmup’s är det bara att logga in och inhandla på stört.

Säga vad man vill om Nintendos nedladdningstjänst WiiWare, men trots allt gnäll den dagligen får utstå så finns det ett gäng spel man definitivt bör titta närmare på. NyxQuest: Kindred Spirits är ett av de där spelen många förmodligen missat att plocka ner från den virtuella butikshyllan.

NyxQuest gick tidigare under namnet, Icarian, och inte så konstigt då att det länge omnämndes som en inofficiell uppföljare av kultklassikern Kid Icarus. Nu vet jag inte exakt varför spelet bytte namn, Nintendo och deras stygga advokater som varit i farten möjligen, men likheterna är uppenbara när man tittar på skärmdumpar från spelet med ursprungsnamnet i minnet. Nu har visserligen inte spelet så himla mycket gemensamt med Kid Icarus förutom miljöerna och det sidoscrollande 2D-perspektivet när man väl spelar ska erkännas. Men det betyder inte att det är dåligt på nåt sätt, snarare motsatsen.

Spelet handlar om en bevingad kvinna kallad Nyx som har i uppdrag att rädda den mer mytologiskt kända karaktären Icarus. Det är en alternativ historia som lånar från den grekiska mytoligin och berättelsen om Olympus, men utvecklaren Over the Top Games har inte nöjt sig med hur den berättas enligt sagorna, utan har istället manipulerat den och snickrat ihop sin egna tolkning. Inledningsvis i introsekvensen hävdar man till och med att den egna versionen av sagan om Icarus är den rätta. Någonting som kan betraktas som lite uppfriskande invävd jämställdhetspropaganda om man så vill. Jag gillar tanken bakom och historien är intressant även om den berättas på ett sparsmakat sätt.

NyxQuest är i grund och botten en atmosfärisk och stillsam pusselplattformare där man med hjälp av Wiimoten kan manipulera omgivningen på olika vis. Det är fint att titta på, mysigt att spela och tillhör definitivt gräddan av titlar på WiiWare. Jag vill till och med gå så långt och säga att det är ett av årets bästa spel till Wii oavsett om det snackas retail eller digitalt släpp. Men tråkigt nog är det förmodligen också ett av de mest förbisedda.

Men nu kräver jag bot och bättring! Köp NyxQuest: Kindred Spirits och ge Nintendo en anledning till att fortsätta släppa den här typen av kvalitativa spelupplevelser till tjänsten.

Hett tips! NyxQuest: Kindred Spirits finns numera även som demo på WiiWare.

I det senaste avsnittet nämnde vi som hastigast Bullet Witch, och jag blev lika förvånad som glad när jag äntligen hittade en annan person på jorden (Johan Henriksson) som faktiskt gillar spelet. Det slår mig dock att de flesta antagligen aldrig ens hört talas om Bullet Witch, så jag tänkte åtgärda det genom att återpublicera en recension jag skrev när det begav sig:

Cavia är en liten utvecklare som vill göra stora spel. Med Bullet Witch märks det att de har idéerna och ambitionen. Men tyvärr har de inte riktigt talangen eller budgeten. Bullet Witch utspelar sig i ett dystopiskt 2013 där civilisationen sakta men säkert utrotats av en rad katastrofer, nu senast en invasion av demoniska arméer. Häxan Alicia tänker göra något åt det.

Tredjepesonsskjutare verkar vara det nya svart just nu och Bullet Witch hänger på trenden så gott det kan. Japansk kitsch möter Gears of War ungefär. Så istället för att gömma sig för att undvika kulor studsar Alicia istället runt i värsta Matrix-stil. Siktet känns tyvärr ganska fladdrigt men det visar sig att det inte gör så mycket, för fienderna håller sig still större delen av tiden. När de inte roar sig med att springa rakt in i väggar i alla fall, för det mesta är AI:n helt ok men när fienderna plötsligt står och tittar åt ett helt annat håll samtidigt som man skjuter dem i ryggen känns det tidigt 90-tal igen.

Alicias huvudsakliga vapen är hennes gunrod, ett massivt automatvapen med misstänkta drag av en typisk häxkvast. Den går även att uppgradera till andra former som hagelbössa och prickskyttegevär men de är ärligt talat sällan mer användbara än ursprungsvapnet. Det skulle i så fall vara gatlingkanonen som kommer till nytta ibland när man behöver spy osedvanliga mängder bly mot lede fi.

Häxa som hon är har hon även tillgång till mer ockulta förmågor. L-knappen plockar fram en meny med tre olika trollkonster, genom att trycka på L ytterligare en gång eller två växlar man till än starkare besvärjelser. Även om det kan vara lite pyssligt att hitta rätt i stridens hetta så är de flesta av dem både användbara och effektfulla.

Den allra första magi man får är Willpower som rätt och slätt blåser bort allt som råkar stå framför en. Att det helt enkelt är ett sätt att visa upp spelets fysikmotor har jag inget emot när den samtidigt är så tillfredsställande. Redan tidigt i spelet fungerar det väldigt bra att kasta bilvak rakt in i Geist-horderna och allt eftersom man uppgraderar förmågan blir den mer effektiv. På högsta nivå slits byggnader sönder och alla lösa föremål slungas i en kavalkad av brinnande förödelse mot vad som än råkar ha oturen att stå framför en. Bullet Witch visar hur en fysikmotor kan vara mer än bara en kul distraktion för att istället bli en fundamental del av spelet.

Willpowers förstörelsekraft bleknar förstås i jämförelse med den tredje nivåns förmågor med namn som Tornado och Meteor. Andra magier är mer pragmatiska, Ancient Wall slänger upp en mur att ta skydd bakom medan Raven’s Panic framkallar en svärm av korpar som distraherar samtliga fiender. Allt som allt erbjuder de nio olika besvärjelserna en behövlig extra dimension i stridandet.

Alicia själv är så goth-chic man kan bli, med spetsar och volanger nog att göra Final Fantasy X:s Lulu avundsjuk. Tyvärr tog designbudgeten slut vid huvudpersonen. Geists som utgör nio tiondelar av allt motstånd man stöter på ser ut som hudflängda marinsoldater som skulle få Chimeras i Resistance att se smakfulla ut. Den sista tiondelen är inte charmigare den heller, eller vad sägs om flygande hjärnor kallade Walnut heads? Och där Alicia är en fröjd att se i rörelse klampar såväl allierade som fiender omkring som lobotomerade zombier.

Lika blandad kompott är det när det kommer till miljöerna För varje magnifik ruinstad så får man genomleva ännu en oinspirerad kyrkogård eller parkeringsplats. Det kompenseras kanske av att alla områden är fyllda av lösa föremål som både Alicia och de psykiskt begåvade fienderna kan kasta omkring som elefanter i porslinsbutiker men när såväl fiender som objekt ibland poppar upp från ingenstans så är vi nästan nere på plus minus noll igen.

Spelet är ganska kort med bara sex – visserligen långa – banor och ingen multiplayer. Däremot finns det en mängd nedladdningsbara banor att ta del av. Detta är kanske inget jag skulle nämna i normalfallet men de är ovanligt generöst prissatta. Tjugo Microsoft points – dryga två kronor – är inte mycket pengar för ett nytt uppdrag.

Så Bullet Witch tar med ena handen och ger med den andra. Spelandet pendlar mellan det långrandiga och det storartade, mellan slentrian och geni. Samtidigt som Bullet Witch ofta är en ganska alldaglig skjutare bjuder det på en del scener som ingen bör missa. Att nedkämpa en gigantisk bevingad demon ovanpå ett flygplan åkandes i 1000 km/h är något av det maffigaste jag upplevt. Och första gången man sliter en hel stadsdel i stycken med en tornado är det svårt att gör annat än bara stå och stirra. Jag vill gilla Bullet Witch mer än vad jag egentligen gör men mycket av spelet är tyvärr rent omotiverat. Kan du uthärda medelmåttighet för stunder av storhet så är Bullet Witch något för dig.

Canabalt bygger på ett koncept så avskalat att man nästan blir irriterad över hur beroendeframkallande och kul det är. Det är en överdrivet enkel idé som mot alla odds fungerar. Med ett futuristiskt krig i bakgrunden och byggnader som raserar under dina fötter finns det bara en sak att göra – spring snabbt som attan därifrån! Själva flykten sker automatiskt och det enda man behöver koncentrera sig på är att hoppa vid rätt tidpunkt. Farten ökar succesivt och medan hustaken susar förbi gäller det att utöver takhoppandet passa sig för de hinder som plötsligt dyker upp på skärmen. Att ha snabb reaktionsförmåga är ett måste. Och det är allt egentligen.

Också utseendemässigt känns spelet väldigt enkelt och Semi Secret har satsat på en stilren look där färgpaletten endast består av grått, vitt och svart. Man leker också med ”skakeffekter” (tänk kameran i Blair Witch Project) när arkitekturen faller sönder. Det ger en snygg kontrast till den enkla grafiken och sätter en modern prägel på det hela. Mest påtagligt är det där suget efter att få spela ”bara en gång till” som infinner sig ständigt. Kort och gott är Canabalt en intensiv, fartfylld men framförallt extremt beroendeframkallande liten indiepärla perfekt anpassad efter plattformen.

Canabalt kostar 22 kronor på App Store.

Ett hett tips! Om man inte är i behov av att spela Canabalt bärbart kan man pallra sig till utvecklarens hemsida och spela det där direkt i webläsaren gratis.

Det finns många spel av äventyrstypen till iPhone och iPod Touch. Fantastiska portningar av spel som The Secret of Monkey Island, Beneath a Steel Sky (som för övrigt reas i detta nu) och Simon the Sorcerer. Men det finns också mycket nytt skoj att lägga speltid på utöver dessa gamla fina godingar. Nick Chase: A Detective Story är ett sånt spel. Jag har redan pratat om spelet i senaste avsnittet men vill ge det lite rampljus här i bloggen också. Det finns en risk för att det här kan gå många förbi och det vore lite synd för det är ett överraskande välgjort peka och klicka-spel.

Det är fint att titta på med sin sköna serietidningsestetik och det minispelsaktiga upplägget gör sig superbra på formatet. Jag gillar noir-känslan som genomsyrar spelet med den passande musiken och Nicks underbart bajsnödiga röst. Passa på att inhandla nu då det reas ut för ynka sju kronor. Det är verkligen ett fynd.

Om ni lyssnat på avsnitt sextiotvå och våran intervju med Anders Hejdenberg så känner ni numera till hans senaste spel, Dark Nebula. Förutom att jag totalt gör bort mig när jag ska uttala utvecklingsstudions namn kanske ni även snappade upp att det är ett precisionskrävande bollrullarspel som använder sig av iPhone’s inbyggda tiltsensor. Det finns ohyggligt många spel av samma typ till formatet men få gör det så bra som Dark Nebula. Kontrollen är perfekt kalibrerad och bandesignen är oerhört varierad.

Spelets enda nackdel är att det är lite för kort. Dark Nebula bjuder på trettio till sextio, beroende på hur duktig man är, extremt underhållande minuter men trots att spelet bara kostar sju spänn hade jag gärna sett att det varit aningen längre. Trots det och med tanke på hur kompetent det är i övrigt råder jag er alla att inhandla på direkten.

Det finns fasligt många Zelda-kloner. Mega Drive-titeln Soleil, är en av dem. Det kanske inte är en lika skamlös efterapning som Golden Axe Warrior men det syns var Nextech hämtat inspirationen ifrån.

Corona, som den 14-åriga huvudpersonen heter, ärver inledningsvis, som seden sig bör i ett traditionellt äventyrslir, ett svärd och en sköld efter sin far och ger sig därefter ut i världen för att bli en hjälte. Något vi har sett förut ungefär en biljard gånger. Rätt så tidigt i spelet kastas det en förbannelse över stackars Corona, vilket gör att han tappar möjligheten att kommunicera med människor. Han får istället en ny förmåga som gör att han kan tala med djur. För varje nytt djur Corona lyckas hjälpa så belönas han med nya förmågor som är till stor hjälp i spelet.

Soleil innehåller allt det där jag vill se i ett spel av den är typen. Kul pussel, superb miljövariation, stora bossar och givetvis en liten pojkspoling beväpnad med svärd och sköld. Jag håller tummarna för att det nån gång dyker upp på Virtual Console så man får chansen att återuppleva spelet. Mitt tyska exemplar som ligger här hemma känns inte så lockande om jag inte får för mig att ta en snabbkurs i tyska inom kort.

Trivia:
* Spelet heter Crusader of Centy i USA.
* Sonic gör ett gästframträdande när man besöker stranden kallad Anemone Beach.
* Saturn-spelet Linkle Liver Story, som också det är utvecklat av Nextech, betraktas som en spirituell uppföljare då både spelupplägget och djurtemat återfinns även i det spelet.

Året var 1994 (spelet släpptes egentligen 1993) och formatet DOS. Denna fantastiska plattform där jobbiga kommandon stod på menyn. Jag hatade det. Men vad gör man inte för att få spela coola spel. Spelet jag bryskt roffat åt mig på en loppmarknad hette Goblins 3 och det var omslaget som gjorde mig nyfiken. En stor härlig ask, som sig bör från den tiden, där jag vill minnas att jag allra mest föll för en läckert handritad varulv på framsidan. Jag hade aldrig tidigare hört talas om serien men efter att kikat på bilderna på baksidan av papplådan var jag övertygad och slängde fram plånboken framför försäljaren vid ståndet och satte sprätt på merparten av min månadspeng.

Goblins 3 är inget traditionellt peka och klicka-spel även om det använder sig av samma gränsnitt man är van vid. Man rör sig nämligen inte i en större värld utan håller till på en relativt liten yta och kan oftast bara scrolla lite åt varje håll av banan. Det här ger spelet en annan approach och ett ytterst begränsat utbud av både föremål och spelbar yta att använda sig av. Oftast befinner sig lösningen mitt framför näsan men i och med att man allt som oftast får tänka ett steg längre är det långt ifrån uppenbart. Att man till slut löser problemen beror snarare på att man genom en längre periods pussellösande slutligen skapar en kedjereaktion. Goblins 3 är nämligen stundtals väldigt lömskt och sadistiskt svårt.

Jag har nyligen spelat spelet och kan fortfarande rekommendera det för den pusselfanatiske peka och klicka-spelaren. Det är faktiskt överraskande lite som känns föråldrat. Grafiken funkar och pussellösningen är fortfarande bra även om den ibland framstår som lite väl långsökt. Man känner sig sådär skönt smart efter att ha klarat ett på förhand till synes omöjligt pussel, medan man känner sig jobbigt korkad när man inte ser lösningen. Som sig bör med andra ord. Det ska dessutom numera finnas en mer användarvänlig cd-baserad version som dessutom innehåller ett par nya mellansekvenser och dialoger.

Lite nördkuriosa från Goblins-serien för den intresserade:
Till skillnad från del tre i serien så styr man fler än en karaktär i de två övriga titlarna, något som också framgår i hur många ”i” som förekommer i spelens namn. Ettan heter Gobliiins (1991) medan uppföljaren heter Gobliins 2: The Prince Buffoon (1992).

The Bizarre Adventures of Woodruff and the Schnibble hette spelet som släpptes av utvecklaren Cooktel Vision efter Goblins-trilogin och sades vara en andlig uppföljare till serien då det påminner väldigt mycket om de spelen.

Mer info och spelbar demo finns här.

Går det att mjölka en spelserie i indievärlden? Man kan nästan få känslan av det när man ser hur många titlar Jesse Venbrux’s klämt ur sig när det gäller sin egna Karoshi-serie. Dock med en viss skillnad om man jämför med den vanliga formen av mjölkning, spelen är gratis.

Konceptet är genialiskt. Istället för att som i ett traditionellt spel där man ska klara banan för att ta sig vidare, krävs det här att man begår självmord för att inte klara banan. En omvänd speldesign som erbjuder något nytt. Sättet man gör detta på är stundtals så smart och roligt att man häpnar. En serie värd att uppleva om du som jag gillar spel där saker och ting inte spelas som man förväntar sig att det ska spelas.

Spelen rankade:
1. Karoshi 2.0
2. Super Karoshi (flash)
3. Karoshi: Suicide Salaryman (flash)
4. Karoshi
5. Karoshi Factory

Jag är knappast först med att tipsa om Time Fcuk men efter att precis ha spelat igenom det så är det svårt att låta det passera obemärkt förbi utan att åtminstone ha lämnat en liten textrad om det. För fler texter om Time Fcuk rekommenderas Tommy Rydling och Michael Gill’s artiklar.

Time Fcuk är ett klurigt plattformspusselspel i pixlig retrostil. Varje bana är uppbyggd av olika lager och genom att skifta lager byter nivåerna utseende. Där marken tidigare bestod av vassa spikar förvandlas de med ett knapptryck istället till en säker plattform och vice versa. I en liten monitor bredvid sitter en framtidsversion av dig själv. Han är visserligen bara tjugo minuter äldre med lyckas ändå ständigt dumförklara varenda steg du tar. En otrevlig men kul och ovanlig sidekick.

Time Fcuk är en välgjord och atmosfärisk indiepärla du inte får missa om du gillar spel som går lite utanför ramarna. Problemlösningen är smart och inramningen är superb. Spelet är dessutom gratis och går att spela direkt i din webläsare här.

Att SpeedRunGames sneglat mer än en gång på Valve’s Portal råder det ingen tvekan om. I det här fallet är portalgeväret utbytt mot en lasergripklo men premissen är densamma, pussla dig fram genom att använda ditt vapen i avskalade 3D-miljöer. Det handlar mycket om tajming och halsbrytande manövrar vid exakt rätt ögonblick. Me like.

Det enda som talar emot Grappling Hook är spelets längd som klockar in på ynka 1 1/2-2 timmar i förhållande till det, i mitt tycke saftiga priset. För ca 150 spänn kan man köpa mycket indiegodis nu för tiden och även om spelet är en riktig höjdare så hade det mått bättre av en billigare prislapp. 5 av de 22 banorna finns dock tillgängliga via en demo och är man sugen på mer efter det får man avgöra om priset är befogat eller inte.

Det är mycket tipsande från min sida i den här bloggen. Först ”Indietipset”, sen ”iPhonetipset”. Med den här bloggserien vill jag upplysa er om retrospel som ligger mig varmt om hjärtat. Förr stod vi själva för tipsardelen i programmet och sedan vi flyttat fokus från våra egna till våra gästers personliga tips får inte jag och Sebbe komma till tals längre. Med andra ord ser jag min chans här i bloggen, vilket som ni märkt är någonting jag nu istället missbrukar å det grövsta.

Ett av flera spel som överskuggats av LucasArts äventyrsditon är Discworld II. I rollen som trollkarlen Rincewind (för övrigt utsökt spelad av Monty Python-medlemmen Eric Idle) ska man ta sig an den vrickade uppgiften att återinföra självaste döden till sin tjänst. Spelet baseras på Terry Pratchett bokserie och precis som i böckerna kretsar det kring humor, underliga karaktärer och äventyrande.

Man kan fråga sig varför spelet idag inte är betraktat som en klassiker på samma sätt som många av LucasArts spel är. Dialogen och framförallt Eric Idle’s insats är verkligen av toppklass och även om pussellösningen på sina ställen är långsökt är också den riktigt kul och välgjord. Spelet släpptes 1995 och är därför lite bökigt att få igång på modernare datorer idag. Det ska dock gå med lite trixande så får du tag på spelet rekommenderar jag dig verkligen att spela igenom det.

Pixel Man är plattformshoppande i dess renaste form. Ingen flashig grafik här inte. Allt är uppbyggt med så få pixlar som det bara är möjligt, bandesignen är extremt minimalistisk och ljudeffekterna är sparsamt utplacerade. Allt fokus ligger på istället på att ta sig från den avsatsen du står på till nästa.

Pixel Man finns tillgängligt under kategorin Indie Games på din Xbox 360 och kostar 80 Microsoft Points (ca 8 kronor).

Linus Josephson kan mer än att designa hemsidor åt Radio Speltorsk, han är spelutvecklare också. 2007 släppte Linus och Anders Adlén den första delen om filuren Susu, som kan liknas vid Linus på linjen om man kisar tillräckligt mycket med ögonen, och hans jakt på mjölk. Maziwa, som spelet kallas, bjuder på ett klassiskt peka-och-klicka-upplägg och hämtar designmässigt inspiration från spel som Samorost.

Jag råkar dessutom veta att den andra delen numera är på gång. Åtminstone ligger det i idéstadiet. Vågar man hoppas på ett lite längre äventyr den här gången?

Spela Maziwa här.

Känner du ibland ett behov av att ratta nakna män som cyklar omkring i iskalla vinterlandskap?

Då kanske Icycle är spelet för dig. Även om det inte är något substitut till Trials HD så är det ett skojigt tidsfördriv. Presentationen är stabil och trots att spel av större intresse ligger bredvid och pockar på uppmärksamheten så har jag haft svårt att slita mig från denna charmiga bagatell.

Samla såpbubblor, akta dig för sylvassa istappar och fallande klippblock medan du trampar dig fram på din lilla cykel. Thats it. Ibland räcker det så.

Spela Icycle här.

Det börjar enkelt och det enda man behöver koncentrera sig på är att placera sina bomber med omsorg men efter att fler föremål introduceras och banorna blir mer komplexa skruvas svårighetsgraden upp. När spelet dessutom blandar in fysikpusslande med block som ska sprängas på exakt rätt punkter för att skapa en dominoeffekt blir det minst sagt spännande.

iBlast Moki kostar i skrivandes stund 15 spänn på App Store och bör vara en given nedladdning för alla med en iPhone eller iPod Touch.